Nu har jag fått SSRI utskrivet, frågan är om jag bör äta skiten?

Visst känner jag mig nere ganska ofta osv. Men vill jag droga ner min hjärna med serotoninåterupptagshämmare?
Förra gången jag var hos psykiatrin så sa dom att psykofarmaka ej skulle kunna hjälpa mig. Men nu när jag var där igen så var det en jävla massa prat om läkemedel och hon tyckte det var en bra ide. Varför är det en bra ide nu och inte förut?
Blir man gladare?
Vad händer om man slutar äta det? det bör bli så att serotonin nivårerna minskar och man går in i en ny depression?
Vad har jag för bieffekter att vänta mig om jag äter skiten?
Kan man gå av kuren efter några dagar/veckor om man ångrar sig?
Har SSRI hjälp er?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Selekti...gsh%C3%A4mmare

Det finns orsaker i din omgivning och ditt sätt att leva som har skapat din depression. Man ska ta redo på dom saker och sen försöka bryta mönstret. Att slänga i sig piller är idiotiskt, och det var väl därför du blev nekad det från början.
Nu har du väl lyckats fått en läkare som har mindre koll, antar jag.

Tänk efter en gång extra innan du börjar äta dom där.

Tänk på SSRI som en krycka för ett brutet ben. Det är inte ett botemedel, det är ett hjälpmedel som ska göra att läkeprocessen blir enklare. Man blir inte gladare, termen lyckopiller är sorgligt nog rätt off, men man blir "jämnare" (med rätt sort och rätt dos) Jämnare innebär i sammanhanget att dalarna inte är lika djupa, men ibland medför det också att topparna inte är lika höga. Därför kan en del människor uppleva att de inte blir glada "på riktigt" när de äter vissa antidepressiva läkemedel.


Om man har tagit sig till den punkt i sin depression där man inte längre anses vara deprimerad brukar det rekommenderas att man äter ett tag till. Detta mest för att man inte ska återfalla av att sluta för tidigt. Om man är "frisk" trappar man sakta ned och står därefter på sina egna, förhoppningsvis starkare och mer välmående, ben.


Bieffekterna beror på vilken medicin du äter, vilken dos och en mängd andra saker. Du kan räkna med att du åtminstone i början kommer att ha humörsvängningar, ibland blir depressionen värre, huvudvärk och yrsel. En del får illamående och tappar aptiten, en del blir hungrigare. En del blir oförklarligt pigga, en del får mardrömmar. Den jobbigaste biverkning jag upplevde av SSRI var minskad sexlust, det tog ett tag för mig att lära mig att sex är trevligt även om man inte rent naturligt går runt och blir lysten.


Det rekommenderas inte alls att sluta tidigt. Din läkare har säkert förklarat att det tar månader för dem att verka. Anledning att sluta är om biverkningarna är för plågsamma, då gör man det i samråd med sin läkare.


Jag åt SSRI i många år, men fick bättre effekt av SNRI och är nu helt pillerfri. Min diagnos var svår egentlig depression, med lite panikångest och annat mumsigt inkastat. Det som hjälpte mig var dels medicinen som fick mig att orka, men först och främst terapin och de livsförändringar jag genomförde med hjälp av den. Piller är som sagt inte ett botemedel, det är en hjälp.

Jag lånar tråden lite, så jag slipper göra en ny.

Jag fick Flouxetin utskrivet för en vecka sen, endast mot ytterst spontana panikångestattacker. Jag har alltså oftast ingen ihållande depression, men psykiatern tänker att man helt enkelt höjer lägstanivån i humör.

Jag bestämde mig för att vänta med dom tills efter Hultsfredfestivalen jag var på, pga allt drickande som försiggick. Men nu efter så blev mitt sommarlov fullspäckat med umgänge (och därmed alkoholintag). Det är en naturlig kur som jag mår väldigt bra av. Antalet ligg kommer garanterat också öka och jag prioriterar just sex ganska högt i mitt psyke.

Då blir jag kluven om jag ska börja med mina SSRI eller inte, iom att alkoholintaget kommer vara ganska konstant och kraftigt. Det fick jag höra inte var bästa kombon. Sen att risken att sexlusten försvinner gör mig skeptiskt också.

Nu är jag osäker på hur jag ska göra: börja med SSRI och hoppas att dipparna i humöret försvinner, men ta bieffekterna eller satsa på att vara glad utan mediciner under sommaren(och kanske i framtiden). Jag behöver lite input från någon annan än mig själv och psykiatern.

Fick sånt skit utskriven och har aldrig var så deprimerad som när jag började äta de. Dessutom såg de till att jag inte kunde få utlösning, jag kunde hålla på och pumpa i timmar utan att jag fick något mer än skavsår. Näe försök att ändra din livssituation istället. I mitt fall funkade KBT-terapi för att bryta mönstret bättre.

Det kan ju bara du svara på egentligen. Personligen skulle jag inte se det som att "droga ner" hjärnan om det handlar om SSRI. Det rör om i signalsubstanserna, men "droga" vet jag fan inte. Det dövar ju inte direkt, och man upplever inget rus.

De kanske trodde att det var något övergående, men du kan ha uppvisat tecken på nedstämdhet så länge att det kan klassas som Depression, vilket de flesta psykläkare som åtminstone jag stött på (och det är en hel del) vill bota med SSRI, eller åtminstone ha med i en behandlingsplan mot depressionen.

Nej, men förhoppningsvis mår du heller inte lika dåligt. Som någon skrivit innan; det håller en i mitten. Ingen stor, överväldigande glädje inför någonting, men heller inte de djupaste avgrundshålen.

Det beror mycket på hur länge du gått på dem. Jag har aldrig märkt något speciellt fast jag slutat rakt av, men har heller inte märkt av SSRI öht i någon nämnvärd utsträckning.

Nja, vissa påstår att SSRI kan hjälpa hjärnan att ställa rätt Serotonin-nivåerna i hjärnan, ungefär som människor med sömnsvårigheter käkar Melatonin ett kort tag, och sedan sägs slippa sömnproblemen.


Det varierar från ingen biverkning alls till allt från illamående, viktminskning, viktökning, förstoppning, diarré till förvirring, irritation, ångest och kroppsliga symptom som svettningar, förlust av sexlust, kalla extremiteter, blodtryckspåverkan och i stort sett vad fan som helst i stort sett.


Ja, men de flesta SSRI-preparat tar uppemot en månad att öht känna av.


Nej, inte ett dyft. SNRI däremot. Men det varierar uppenbarligen från person till person. Mig kan man slänga i det mesta och det tar antingen inte alls någonstans, eller så fungerar det på ett helt annat sätt än det förväntats.

Vill du upplysa om vilken SSRI du har fått? Det kan ju vara värt ett försök om du ändå känner dig nere. Det tar ju ändå bara någon månad att se om det hjälper eller inte.

Sertralin 50mg/dag

Vet inte om jag vill eller behöver det ens. Egentliga anledningen till jag mår dåligt är att jag är rastlös, inte har nått att göra och brist på relationer. När jag väl är med folk och har saker att göra brukar jag oftast känna mig okej. Är när jag sitter hemma och runkar framför datorn en hel dag det känns lite sådär. Så frågan är om jag bara är rastlös? social fobi säger dom vilket iförsig kanske stämmer. Har ju ingen som helst problem med aptiten eller sömnen även om jag nu är uppe sent på nätterna. De frågar alltid om detta, måste man ha aptitproblem och sömnproblem för att vara deprimerad? Jag kansker bara inbillar mig att jag är deprimerad? faktiskt osäker på mig själv.

*kl*


Jag fick kämpa mig till o argumentera för varför jag INTE skulle ha piller. Fick pyssla med det i x antal år.. Rätt irriterande.

Jag gjorde som du, körde KBT. Hade jag inte gjort det hade jag inte varit där jag är idag.


Ts, jag har fått lära mig att det finns två olika typer av depression. En som är påverkan av yttre omständigheter och en som är påverkad av inre. Jag var ett klockrent exempel på yttre påverkan och EN läkare av alla sa att jag inte behövde äta. Jag körde stenhårt på hennes linje under alla år.

Hatar att jag börjat med SSRI skiten. Har inte hjälpt mig något, bara fått massa äckliga biverkningar. Det där med utlösning stämmer dock inte på mig. Jag har lika lätt för det som innan jag började med skiten

SSRI har verkligen hjälpt mig att komma tillbaka. Har även gått KBT, men KBT funkar inte om man inte har fått bukt med ångesten. När man har såna problem att man inte klarar att komma utanför dörren, hur ska man då kunna gå KBT liksom?

Alla prisar KBT som det enda botemedlet, men många glömmer bort, att det t.om är sagt av psykiatriker och läkare. Att det inte är någon garanti. Medicineringen har hjälpt mig mer än terapin, även om den har hjälpt mig. Men utan medicinen hade jag inte varit där jag är idag. Men alla är vi olika. Hade helst skippat skiten såklart, men jag har insett att jag inte kan det just nu. Kanske i framtiden, men jag är fortfarande i en fas av återhämtning och läkande. Tyvärr slutade SSRI att fungera, så nu börjar jag med anafranil. Tror det är lösningen för mig.

Nja, jag håller inte alls med dig. Jag hade ångest när jag påbörjade min kbt och det gick hur bra som helst.

Inte komma utanför dörren, social fobi? Det hade jag också..gick bra o ta sig till terapeuten ändå.

Jag kan hålla med om att kbt inte är lösningen på allt. Det man ska komma ihåg, som inte alla vet om, är att kbt är tufft. Det kräver enormt mkt jobb, mer än vad du kanske är inställd på. Jag var långt inte alls beredd på det slit jag skulle få lägga ned. Hade jag vetat det från början så vet jag inte om jag orkat genomgå terapin.