Jag sitter och väntar på en buss som ska ta mig till den angivna mötesplatsen. Klockan närmar sig tio (på kvällen) och i min jeansjackas högra bröstficka ligger en snusdosa med lite gott gott som ska göra det här marathonärendet lite mer behagligt. För att vara lite mer konkret: 900 mg lyrica, och ca 210 mg kodein.
Jag gör det här, dels för att jag inte har mycket till övers för social interaktion, och för att jag älskar knark. Det låter kanske sorgligt (för vissa), men jag är så pass cynisk att det inte spelar någon roll.
Nåväl, bussen rullar in i sitt block på terminalen och en stillsam mobb inklusive jag själv rör sig mot glasdörren som öppnats. Jag slår mig ner på ett säte närmast fönstret och efter kanske tre stationsstopp är det dags för oss att kliva av. Ja, oss, andra statister hamnande föga otroligt på samma buss som jag. Tillsammans rör vi oss mot mötesplatsen som är ett slags garage i ett industriområde.
Vi välkomnas hastigt och förpassas till ett slags hemsnickrat väntrum, och uppmuntras att ta av buffén som de ställt upp: äppelskivor, kaffe och ostmackor. Jag plockar på mig lite käk och slår mig ner på en stol.
Filmen ska gestaltas i en 70-tals miljö, så snart blir vi bortförda till ett slags showroom som är luftigt och har kläder på galjar i massor. Jag får ett par bekväma bootcut brallor och sen är det bra med det.
Hur som helst slinker jag in på toaletten och tar fram några piller. 90 mg kodein och 300 mg lyrica inmundigas och sväljs med hjälp av lite vatten från en pappkopp. En sån som en gång funnits i ett långt rör av koppar.
Nu börjar det bli intressant, för det dröjer inte länge innan effekterna smyger sig på. Jag går ut och sätter mig bland rökarna på parkeringen, vissa ensamma, andra i grupper.
. Ett ofelbart lugn börjar slå rot i mig. Det är massivt. Det är som ett behagligt utrymme som jag får tillgång att handla ifrån. Annars brukar det vara ångest och självhat, men nu är det nåt annat.
Fler och fler statister kommer ut från showroomet med karaktäristiska 70-tals utseenden och utstyrslar. Det ger mig en lagkänsla som jag inte känt på jag vet inte hur länge. Känslan av att jag är en del utav något som jag är stolt över och värnar om. Jag känner att jag har utrymme att vara mig själv till 100 %, men jag är fortfarande en del utav gänget.
Tiden tuffar på och jag mår bra. Snart sätter vi oss på en buss för att ta oss till inspelningsplatsen. När vi kommer fram visar det sig dock att vi inte ska börja filma förens om ett par timmar, så vi blir förpassade till en närliggande skolmatsal.
Där finns det ännu mera plock och jag går iväg till toan och poppar några piller till. Det är helt otroligt hur bra jag mår när jag sedan sitter där på min stol i matsalen och bara betraktar alla. Min bordsgranne verkar inte vidare sugen på konversation, så jag bara tittar och tittar på alla, i fascination. Jag märker att mina blickar sprider något som kan kallas samhörighet. En stilla, men ändock inte att förglömma, samhörighet..
Ruset avtar mot slutet av inspelningsdagen, men jag känner mig inte särskilt ledsen för det. Det har varit fantastiskt och jag är glad över att ha funnit kombon.
lyrica + kodein = ++++ av +++++ möjliga.
Jag gör det här, dels för att jag inte har mycket till övers för social interaktion, och för att jag älskar knark. Det låter kanske sorgligt (för vissa), men jag är så pass cynisk att det inte spelar någon roll.
Nåväl, bussen rullar in i sitt block på terminalen och en stillsam mobb inklusive jag själv rör sig mot glasdörren som öppnats. Jag slår mig ner på ett säte närmast fönstret och efter kanske tre stationsstopp är det dags för oss att kliva av. Ja, oss, andra statister hamnande föga otroligt på samma buss som jag. Tillsammans rör vi oss mot mötesplatsen som är ett slags garage i ett industriområde.
Vi välkomnas hastigt och förpassas till ett slags hemsnickrat väntrum, och uppmuntras att ta av buffén som de ställt upp: äppelskivor, kaffe och ostmackor. Jag plockar på mig lite käk och slår mig ner på en stol.
Filmen ska gestaltas i en 70-tals miljö, så snart blir vi bortförda till ett slags showroom som är luftigt och har kläder på galjar i massor. Jag får ett par bekväma bootcut brallor och sen är det bra med det.
Hur som helst slinker jag in på toaletten och tar fram några piller. 90 mg kodein och 300 mg lyrica inmundigas och sväljs med hjälp av lite vatten från en pappkopp. En sån som en gång funnits i ett långt rör av koppar.
Nu börjar det bli intressant, för det dröjer inte länge innan effekterna smyger sig på. Jag går ut och sätter mig bland rökarna på parkeringen, vissa ensamma, andra i grupper.
(Själv snusar jag)
Fler och fler statister kommer ut från showroomet med karaktäristiska 70-tals utseenden och utstyrslar. Det ger mig en lagkänsla som jag inte känt på jag vet inte hur länge. Känslan av att jag är en del utav något som jag är stolt över och värnar om. Jag känner att jag har utrymme att vara mig själv till 100 %, men jag är fortfarande en del utav gänget.
Tiden tuffar på och jag mår bra. Snart sätter vi oss på en buss för att ta oss till inspelningsplatsen. När vi kommer fram visar det sig dock att vi inte ska börja filma förens om ett par timmar, så vi blir förpassade till en närliggande skolmatsal.
Där finns det ännu mera plock och jag går iväg till toan och poppar några piller till. Det är helt otroligt hur bra jag mår när jag sedan sitter där på min stol i matsalen och bara betraktar alla. Min bordsgranne verkar inte vidare sugen på konversation, så jag bara tittar och tittar på alla, i fascination. Jag märker att mina blickar sprider något som kan kallas samhörighet. En stilla, men ändock inte att förglömma, samhörighet..
Ruset avtar mot slutet av inspelningsdagen, men jag känner mig inte särskilt ledsen för det. Det har varit fantastiskt och jag är glad över att ha funnit kombon.
lyrica + kodein = ++++ av +++++ möjliga.
__________________
Senast redigerad av alicesnaps 2013-06-16 kl. 17:57.
Senast redigerad av alicesnaps 2013-06-16 kl. 17:57.
