Jobb, jobb, jobb.
Ja, jag har aldrig varit på socialen. De enda bidrag jag har fått i mitt liv är studiebidrag och jag är livsrädd för att söka socialbidrag. Jag har sökt social några gånger och oftast har det gått dåligt. Ett par gånger tog jag jobb som tidningsbud, många andra gånger pluggade jag vidare med någon kurs, och några gånger så låg jag helt enkelt på soffan hos familjen. Nej, jag har inga kontakter som kan hjälpa mig och uppriktigt saknar jag all förtroende för myndigheterna.
Nu har jag kommit något vart med min utbildning, har skrivit en kandidatexamen i företagsekonomi med inriktning mot redovisningen. Jag har 351,5 HP, där mesta del är ekonomi, politik, juridik, lite i spanska och sen en nybörjarkurs i franska. Nackdelen är att jag också har samlat på mig ett par år då man kan räknas som gammal. Jag är snart 30 och har inte mer än 1, kanske som mest 1,5 års arbetslivserfarenhet att tillägga mitt CV. Även så försöker jag förneka att jag jobbat som telefonförsäljare mer än ett halvt år. Det verkar som jag kommer fortsätta med plugget ett år till, troligt vis så kommer jag klara av det. Frågan är vad som kommer sen? För en trainingplats är det lite sent ute, och för jobb så kommer alla de där konstiga frågorna; " varför har du inte jobbat nåt innan?"
Jo finns ju orsak till det, jag har fel namn, jag ser inte ut att vara snäll och jag har en brytning som låter så hemskt mycket som en förbannat irländare. Och dessutom så verkar ingen förlåta att man gått överstyret i sin ungdom (även om jag skadade mig själv som mest). Alltså, jag har ju all rätt att klaga på samhället, men jag vet att jag gjort fel och att hur jag än vill så kan jag inte bryta mig lös.
Här får ni börja skutta in med era inlägg och säga ett o annat. Jag hoppas ni har några praktiska, vettiga råd.
Vad gör man i min situation?
Ja, jag har aldrig varit på socialen. De enda bidrag jag har fått i mitt liv är studiebidrag och jag är livsrädd för att söka socialbidrag. Jag har sökt social några gånger och oftast har det gått dåligt. Ett par gånger tog jag jobb som tidningsbud, många andra gånger pluggade jag vidare med någon kurs, och några gånger så låg jag helt enkelt på soffan hos familjen. Nej, jag har inga kontakter som kan hjälpa mig och uppriktigt saknar jag all förtroende för myndigheterna.
Nu har jag kommit något vart med min utbildning, har skrivit en kandidatexamen i företagsekonomi med inriktning mot redovisningen. Jag har 351,5 HP, där mesta del är ekonomi, politik, juridik, lite i spanska och sen en nybörjarkurs i franska. Nackdelen är att jag också har samlat på mig ett par år då man kan räknas som gammal. Jag är snart 30 och har inte mer än 1, kanske som mest 1,5 års arbetslivserfarenhet att tillägga mitt CV. Även så försöker jag förneka att jag jobbat som telefonförsäljare mer än ett halvt år. Det verkar som jag kommer fortsätta med plugget ett år till, troligt vis så kommer jag klara av det. Frågan är vad som kommer sen? För en trainingplats är det lite sent ute, och för jobb så kommer alla de där konstiga frågorna; " varför har du inte jobbat nåt innan?"
Jo finns ju orsak till det, jag har fel namn, jag ser inte ut att vara snäll och jag har en brytning som låter så hemskt mycket som en förbannat irländare. Och dessutom så verkar ingen förlåta att man gått överstyret i sin ungdom (även om jag skadade mig själv som mest). Alltså, jag har ju all rätt att klaga på samhället, men jag vet att jag gjort fel och att hur jag än vill så kan jag inte bryta mig lös.
Här får ni börja skutta in med era inlägg och säga ett o annat. Jag hoppas ni har några praktiska, vettiga råd.
Vad gör man i min situation?
