Vad/vem är Gud?

Jag påstår inte att det är hittepå. Jag vill veta om det är hittepå eller ej.
Tyvärr verkar du inte veta hur det går till.

Du är ju ateist. Senast jag kollade tror ateister inte på oföränderlighet-evighet. Så kom inte till mig och hävda oföränderliga enhörningar.
Jag är däremot uttalad teist. Så jag kan komma till dig och hävda Guds existens.
Men du är välkommen att påvisa att inkoherens i vad jag sagt visar att jag inte alls tror på Guds existens eller åtminstone måste avfärdas när jag säger att jag tror på Guds existens.

Du påstår visst att det är hittepå. Det är som sura uppstötningar som du snabbt sväljer ner men som hinner släppa ut lukten bland folk. I praktiken är du axiomatisk materialist, men när det påtalas försöker du med "Nej nej, jag är bara vetgirig ... jag har ett öppet sinne!"

Exemplet enhörningen var på sätt och vis belysande. Du ville markera att sådana inte existerar. Detta fick dig att säga att enhörningar är icke-materiella. (ConnyKlasson, idag, 6:51: "Enhörningarna är inte materiella.")
När jag sedan konfronterade dig med att du kallat enhörningar icke-materiella (Calovius: "Så enhörningar är immateriella varelser ...")
förnekade du att du kallat dem icke-materiella (ConnyKlasson, idag 16:08: "Det sa jag inte, ...")
Icke-materiell är synonym för icke-existerande för dig. Det du ville få fram var att enhörningar inte existerar, och då använde du det för dig synonyma begreppet icke-materiell. En freudiansk felsägelse, kunde man säga.
Jag kan väl inte få bättre bevis på att du är en hermetiskt tillsluten materialist än dina egna ord. Bara att binda dig vid dem.
Sedan kan du posera som sanningssökare och öppensinnad. Det är det epistemologiska läppstiftet och pudret som den förgrovade ontologins fula tryne svagt döljs under.

Gud är gott och ont antagligen.
Nått annat finn ju inte.
Isf blir det ju helt fel.
Jävulen på ena sidan och gud på andra vågskålen.

Sen hamnar människan nånstans i mitten på vågen.

Sen hur vi definerar gott och ont blir våran sak att bedöma.

Även om det säkert finns en enkel tråd. Det som gör ont på sig själv ska man inte lägga över på någon annan. Tex får man en snyting av någon bedömmer man hur det känndes. Det där vill jag dela med mig typ gud gott eventuellt

Inte ens Gud? Han mördade ju sig igenom hela Bibeln.

Frågan var: Så hur vet man ens att Gud finns?
(Givet att han är omätbar enl dig själv)

En påhittad lösning väger inte tyngre än ett "vi vet inte"-svar. Den ena är åtminstone ärlig.

Igen undviker du att svara på frågan genom att klistra halmgubbar på motståndaren och argumentera dessa. Oärligt. Falskt. Satan.

Nej, bristen är att du inte/aldrig kommit med något belägg för att din gud finns.

Och i "hitta på" ligger axiomet igen. "Immateriella" används som skällsord (som om något utanför det materiella systemet skulle vara annat än just immateriellt!), liktydigt med "fantiserade".

Om man säger att Gud naturligt nog är just immateriell och därför inte kan mätas och vägas men att han ändå finns, och att hans existens är så evident att folk i alla tider erkänt Transcendensen (och inte heller de kunde väga och mäta honom!), säger nyateisterna: "argumentum ad populum!" och "ge belägg!". Som om det vore misstänkt eller likgiltigt vad folk i alla tider trott. Deras egna minoritetstro, byggd på ett axiom, upphöjs däremot till skyarna. Ateister i gemen uppfattar nämligen sig själva som ovanligt smarta.

Inbakade i dessa två reaktioner "argumentum ad populum" och "ge belägg" är "vi ateister besitter en klarhet som de flesta i alla tider saknat" och "vänta, jag tar fram våg och måttband, så ska vi se om det ligger nåt i det du påstår!".
Implicit finns där också "det är hittepå!".

De klassiska argumenten för Guds existens står kvar som förut, och det är som Bibeln säger:

Därför är de utan ursäkt.

Nyateisterna är väl ofta datakillar uppväxta inomhus bland spel och fiktion. Dessa tycks alltid ha nära till hands sina skamliga jämförelser mellan gudomen (erkänd som faktisk av supermajoriteten människor i alla tider) och erkänt fiktiva gestalter som Spindelmannen (deras egna och erkänt fiktiva hjältar).

Dessa fantasy guys är främmande för livet och dess mer sublima realiteter. De har ingen förståelse för livets djupare frågor och gillar att håna dem som sysselsätter sig med sådant. Deras gudsbild är ofta infantil, full av antropopatismer och -morfismer. Det är sandlåda, spade och hink hela tiden (må ingen skugga falla på riktiga barn, dock).

De gamla ateisterna var mer rakt på, speciellt under skydd av eurokommunism, Stalin, Mao m.fl. De försökte inte dölja sin ontologiska utgångspunkt med falsk epistemologisk ödmjukhet som nyateismen gör. De låtsades inte om att ha öppna sinnen. (I hemlighet kan de nog så ofta ändå ha tvivlat, men det gav fördelar att låtsas.)
De sa rakt ut vad de (sade sig veta men egentligen bara på sin höjd) trodde: Det finns ingen Gud.

Nyateisterna säger: Det finns ingen Gud men jag är öppen för att mäta och väga honom!


Hebreerbrevet säger (3:4):

Varje hus är byggt av någon, men Gud är den som har byggt allt.

Förklara skillnaden mellan oföränderliga gudar och oföränderliga enhörningar.
Jag tror varken på den ena eller den andra. Du har av någon anledning valt att tro på den ensa

Visst, men påståendet saknar ju all trovärdighet utan belägg.

Att du tror på guds existens tvivlar jag inte på.
Det är påståendet "gud existerar" som saknar belägg.