Problemet är att tråden ligger under religion och därför kanske man borde hålla sig till en religions dikterande av hur gud är, men samtidigt är ju konceptet gud i sig närvarande inom religion oavsett.
Så vad är just gud?
NT/GT beskriver en entitet som de kallar för gud, en manlig figur som står och lever högt ovan oss, han hatar bögar, förnuft och har en förkärlek till att hata kvinnor. Skapelseberättelsen och de dåtida kulturella influenserna genomsyrar hela Bibeln och är enligt mig kanske inte den bästa källan för en diskussion idag.
Jag vill, utan att diktera, tänka i banorna att "gud är allt" som folk ofta säger - ett koncept som är centralt i de allra flesta religionerna, åtminstone alla de religioner som haft samma kärna som inspiration för sina berättelser etc.
Om vi tar ett steg tillbaka och tittar på det där påståendet; Gud är allt.
Är gud allt, är allt gud? Är gud då bara ännu ett ord för "alltet"?
Kan man säga att man är troende förrän man har upplevt det själv?
Det tror jag inte man kan för jag tror inte att man har förmågan att konceptualisera det om man inte upplevt det. Man kan tro att man är troende, hah, men egentligen är man bara oförstående, förlitande och naiv - och detta kan vara något bra för vissa, men destruktivt för oss i längden, hämmande och nedvärderande. Hellre ingen tro än falsk tro.
"Gud är allt."
I Indien är det inte alls ett verklighetsfrånvänt koncept - it's actually kind of the point inom många av de österländska religionerna och spirituell praxis världen över, att inse att vi är det som är allt. Eller snarare, att som hälsningen Namaste betyder att, något i stil med "Jag hälsar/erkänner det som är gudomligt i dig som är det som är gudomligt i mig" - alltså att jag känner igen mig själv i dig, för du är jag, jag är du och vi är båda lika. Vi är universum som interagerar med sig självt.
Albert Einsten gjorde oss alla en tjänst genom att inte försöka förklara sin gud. Han sa att han inte trodde på en personlig gud men att universum i sig självt var en summa av gud, en pågående process som han var en del av. Det finns ingen "gud" som gigantisk rymdpappa som ser ner på oss utan det finns ett komplext system så långt bortom vår förståelse att vi inte har något ord för vår oförståelse.
Är gud då bara ett resultat av vårt oförstående, ett fantasifoster?
För många, de allra flesta, definitivt ja.
Sen tror jag att det vänder, att om man upplevt det så måste man erkänna för sig själv hur liten man är och att saker är som de är oavsett hur vi vill att de ska vara innan man kan förstå det.
Jag tror att de allra flesta otroende inte tror för att det skulle vara någon sorts skymf mot deras intellekt och förnuft om de erkände något de inte kan förstå. En fullkomligt naturlig reaktion.
Folk får vara otroende, folk är otroende och inget ont kommer ur det. Men många lyfter nog upp sig själva och tror att de är så smarta för att de självklart inte kan tro på något så korkad/ointelligent/naivt/osvosv - när de säger att de inte tror på något som de aldrig upplevt.
Det är som att jag skulle säga att jag inte tror på surströmming för att jag aldrig käkat det.
Och detta var resultatet av att jag hade tråkigt på jobbet idag, jag hoppas att mitt inlägg tillför någonting eller skiner lite ljus på någonting
__________________
Senast redigerad av ceteru 2013-09-23 kl. 12:03.
Senast redigerad av ceteru 2013-09-23 kl. 12:03.
__________________
Senast redigerad av HerrMikkelson 2013-09-23 kl. 14:17.
Senast redigerad av HerrMikkelson 2013-09-23 kl. 14:17.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
