Jag är muslim men vacklar fram och tillbaka i tron och synen på den Gud som Judendomen, kristendomen och Islam dyrkar. Behöver skaparen till universum dyrkas?
De flesta av oss vet att människor i alla tider alltid har förnummit att det existerar nåt som är högre än henne själv och som har kraft att åstadkomma, skapa och förinta. Längre bak i tiden var gudarna primitiva och enkla och geografiska. Varje stam kunde ha en egen gud eller flera gudar som kunde åstadkomma olika saker och fenomen. Detta synsätt övergavs så småningom då människan förstod att det var ologiskt, fel och nästan komiskt att tillbe stenar, eld, vatten, solen osv som gudar. Men hon behövde en skapare för att inte känna sig ensam i universum, en skapare som hon kunde vända sig till i öppenhet och i tysthet, en skapare som hon kunde söka tröst hos och be om framgång och rikedomar hos. Människan var i behov av en skapare helt enkelt.
Så småningom fick vi religioner som inte var lika primitiva och enkla och som lät en aning mer trovärdiga än de föregående primitiva religionerna. Vi fick religioner som gav oss en enda gud som universums och livets skapare och som var allsmäktig. En gud som belönar och straffar människor beroende på hennes handlingar, inte bara i detta liv utan i nästa liv som är en evighet. Inga motsägelser finner vi hittills.
Motsägelserna eller det ologiska dyker upp när universums skapare som har skapat tusentals och åter tusentals galaxer, livet och människor är partisk. Enligt judendomen, kristendomen och Islam är judar de utvalda. Detta innebär att gud älskar judar mer än andra folkslag och raser. Detta är orättvist. Kan gud vara allsmäktig skapare till universum men ändå orättvis? Vad är avsikten eller tanken bakom guds plan när gud befallde Abraham att slakta sin son? Varför sätta Abraham på prov på detta grymma sätt?
För att man ska få evigt ett evigt liv i paradiset ska man vara på ett visst sätt. Det innebär att homosexuella tex inte är välkomna i guds rike även om de vill och kämpar för det. Måste vi alltså inte få vara som vi vill vara för att bli accepterade av den allsmäktige guden?
Det jag ville diskutera och få höra andras tankar och resonemang om är följande:
Eftersom jag är skeptisk till evolutionsteorin och att universum ska ha skapats ur intet eller att universum är självskapande så tror jag ändå att det finns en skapare eller att vi inte vet och aldrig kommer få veta om universum och livet. Men att diskutera att vi inte vet ger oss inte så mycket så låt oss diskutera möjligheten till att det kan finnas en skapare. Tror ni att vi beskriver, betraktar och tänker skaparen på ett felaktigt sätt? Är skaparen medveten om sig själv och sin skapelse? Alla dessa människor som utgav sig för att vara guds profeter och för att ha tagit emot guds budskap, vissa ska ha talat med gud och andra ska ha förstäkts med helig ande och den tredje ska ha fått guds budskap från en ängel. Tror ni att dessa saker har hänt på riktigt eller har det blivit så för att människan inte vill känna sig ensam och övergiven? Eller tror ni att det finns en djupare tanke bakom allt det som påstås vara från gud, att gud har en plan och ett syfte som vi tar in och förstår först när vi dör och återuppstår i nästa liv?
De flesta av oss vet att människor i alla tider alltid har förnummit att det existerar nåt som är högre än henne själv och som har kraft att åstadkomma, skapa och förinta. Längre bak i tiden var gudarna primitiva och enkla och geografiska. Varje stam kunde ha en egen gud eller flera gudar som kunde åstadkomma olika saker och fenomen. Detta synsätt övergavs så småningom då människan förstod att det var ologiskt, fel och nästan komiskt att tillbe stenar, eld, vatten, solen osv som gudar. Men hon behövde en skapare för att inte känna sig ensam i universum, en skapare som hon kunde vända sig till i öppenhet och i tysthet, en skapare som hon kunde söka tröst hos och be om framgång och rikedomar hos. Människan var i behov av en skapare helt enkelt.
Så småningom fick vi religioner som inte var lika primitiva och enkla och som lät en aning mer trovärdiga än de föregående primitiva religionerna. Vi fick religioner som gav oss en enda gud som universums och livets skapare och som var allsmäktig. En gud som belönar och straffar människor beroende på hennes handlingar, inte bara i detta liv utan i nästa liv som är en evighet. Inga motsägelser finner vi hittills.
Motsägelserna eller det ologiska dyker upp när universums skapare som har skapat tusentals och åter tusentals galaxer, livet och människor är partisk. Enligt judendomen, kristendomen och Islam är judar de utvalda. Detta innebär att gud älskar judar mer än andra folkslag och raser. Detta är orättvist. Kan gud vara allsmäktig skapare till universum men ändå orättvis? Vad är avsikten eller tanken bakom guds plan när gud befallde Abraham att slakta sin son? Varför sätta Abraham på prov på detta grymma sätt?
För att man ska få evigt ett evigt liv i paradiset ska man vara på ett visst sätt. Det innebär att homosexuella tex inte är välkomna i guds rike även om de vill och kämpar för det. Måste vi alltså inte få vara som vi vill vara för att bli accepterade av den allsmäktige guden?
Det jag ville diskutera och få höra andras tankar och resonemang om är följande:
Eftersom jag är skeptisk till evolutionsteorin och att universum ska ha skapats ur intet eller att universum är självskapande så tror jag ändå att det finns en skapare eller att vi inte vet och aldrig kommer få veta om universum och livet. Men att diskutera att vi inte vet ger oss inte så mycket så låt oss diskutera möjligheten till att det kan finnas en skapare. Tror ni att vi beskriver, betraktar och tänker skaparen på ett felaktigt sätt? Är skaparen medveten om sig själv och sin skapelse? Alla dessa människor som utgav sig för att vara guds profeter och för att ha tagit emot guds budskap, vissa ska ha talat med gud och andra ska ha förstäkts med helig ande och den tredje ska ha fått guds budskap från en ängel. Tror ni att dessa saker har hänt på riktigt eller har det blivit så för att människan inte vill känna sig ensam och övergiven? Eller tror ni att det finns en djupare tanke bakom allt det som påstås vara från gud, att gud har en plan och ett syfte som vi tar in och förstår först när vi dör och återuppstår i nästa liv?
