HMF: Hur kan "uttrycka missaktning" ha blivit likställt med "hets"?

Det straffbara området har tänjts ut i flera riktningar. Osäkerheten om vad som i praktiken menas med ”hets”, ”folkgrupp” och ”sprids” är betydande. Lagändringarna sedan 1948 innebär emellertid inte att ideologiska ställningstaganden kriminaliseras. Det steget har i stället tagits i rättspraxis.

I slutet av 1995 fann tingsrätterna i Mölndal och Göteborg att förbudet mot politiska uniformer uppenbart stred mot regeringsformen. Yttrandefriheten får begränsas bara för ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Uniformsförbudet sades vara ogiltigt därför att det utan åtskillnad drabbade både demokratiska och odemokratiska åsiktsriktningar.

Var grundlagsstridigheten verkligen uppenbar? Uniformsförbudet tillkom på 30-talet för ett ändamål som även i dag borde kunna anses godtagbart i en demokrati. Riksdagspartierna underkastade sig gemensamt en inskränkning för att undvika en komplicerad legal gränsdragning mellan demokratiska och odemokratiska rörelser. Att undvika en diskriminering, som kan skapa martyrer, var en rimlig strävan.

Justitiedepartementet framlade 1996 promemorian ”Rasistiska symboler m m”. Enligt den borde en framtida lag inte riktas mot ”den uniforma klädseln som sådan”. En utgångspunkt skulle i stället vara att ett öppet bärande av hakkors eller andra rasistiska symboler inte kunde accepteras.

Ny lagstiftning visade sig emellertid obehövlig, eftersom högsta domstolen hösten 1996 fann att den som bär sådana symboler gör sig skyldig till hets mot folkgrupp. Utifrån detta avgörande har domstolar bestraffat nazistiska åsiktsyttringar som sådana. (min fetstil)

Målet i högsta domstolen gällde bärande av märken av det slag som förekommit på uniformer i nazi-Tyskland: en örn, en lagerkrans, en odalruna och ett solkors. HD fann att några av märkena visade en tydlig koppling till Tredje riket. Även övriga märken kunde förknippas med nationalsocialistiska rörelser under 30- och 40-talen. ”Vissa vid nyssnämnda tid förekommande symboler får idag anses vara starkt förknippade inte endast med de nämnda rörelserna i och för sig utan i hög grad också med idéerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi.”

HD var inte enig. Justierådet Torkel Gregow menade att straffansvaret skulle bli alltför långtgående om ”åtgärder, som i och för sig enbart utgör sympatiyttring för en politisk eller liknande rörelse med mer eller mindre starka rasistiska inslag på sitt program, anses innefatta uttryck för sådant hot eller sådan missaktning som anges i bestämmelsen”. Enligt Gregow hade alltså majoriteten kriminaliserat sympatiyttringar för vissa politiska eller andra liknande rörelser med rasism på programmet. Själv ansåg han att det för straffansvar vid bärande av märken eller symboler och andra liknande åtgärder borde krävas att hot eller missaktning tar sig mera konkret och otvetydigt uttryck.

Ett åsiktsförbud kommer till:

1. Lagstiftningsproblemet

I månadsskiftet maj/juni offentliggjorde justitiedepartementet promemorian (Ds 1996:33) Förbud mot rasistiska symboler m.m. Förslaget gick ut på att den s.k. uniformslagen skulle slopas och ersättas av ett nytt brott i brottsbalken, kallat otillåtet brukande av kränkande symbol. Det straffbara enligt denna bestämmelse skulle bestå i att offentligt bruka hakkors ”eller andra sådana symboler eller kännetecken”. Men flera remissinstanser ställde sig avvisande.

För den kanske tyngst vägande kritiken svarade chefs-justitieombudsmannen Claes Eklundh. Han menade att be-skrivningen av vad som, utöver hakkors, skall anses vara otilllåtna symboler inte kan sägas vara så tydlig ”att det för den enskilde i varje särskilt fall står klart om det är fråga om en symbol som omfattas av lagen eller inte”. Hans argumentering avslutades med uttalandet att den föreslagna paragrafen medför sådana problem ”redan med hänsyn till legalitetsprincipen” att den fick anses vara mindre väl ägnad att läggas till grund för lagstiftning.

Riksåklagaren resonerade i liknande ordalag:

”Straffrättens legalitetsprincip innebär att gränserna för det straffbelagda området skall vara så tydliga som möjligt. Enligt min mening har den föreslagna straffbestäm-melsen en sådan utformning att man kan förutse betydande osäkerhet i fråga om dess tillämpning. Hakkorset nämns särskilt i lagtexten. Bortsett från detta och kanske ett fåtal andra symboler av liknande slag rör man sig på osäker mark. En symbol som för vissa har en speciell värdeladdning behöver inte nödvändigt ha samma innebörd för andra.”

En intressant kritik kom från Statens kulturråd, som illustrerade sitt resonemang med torshammaren och sade att denna för de allra flesta är en gammal nordisk fruktbarhetssymbol:

”Att förbjuda en sådan symbol vore ett erkännande till bl a nynazistiska gruppers rätt att annektera delar av vårt historiska arv.”

2. Beställd dom

Den 17 oktober fastställde Högsta domstolen en fällande dom mot en yngling som burit ett antal symboler på sina kläder när han firade Karl XII den 30 november i Visby. Brottet ansågs bestå i att "bära märkena bland andra människor på den i gärningsbeskrivningen angivna platsen". Märkena förknippade HD med "nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 1940-talen".

Detta, ansåg HD med en glidning, visade bärarens nazistiska åsikter. Därmed uttryckte han "missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska" och därför utgjorde bärandet av märkena hets mot folkgrupp. Till saken hör, bör man veta, att hets mot folkgrupp inte är ett åsikts- utan ett yttrandefrihetsbrott, som tar fasta på den brottsliga formen vid framförande av åsikter. Detta bekymrade inte HD:s majoritet, som uppenbarligen haft som politiskt uppdrag att med eller mot gällande lag hjälpa regeringen ur en lagstiftningsknipa.

Heder åt det enda justitieråd som inte ville vara med i detta föraktliga apspel!

3. Dissidenten i HD

Justitierådet Torkel Gregow var den skiljaktiga ledamoten vid HD-avgörandet ovan och han yttrade följande:

"För att någon skall kunna fällas till ansvar för brottet hets mot folkgrupp fordras det enligt 16 kap 8 § brottsbalken att han i uttalande eller i annat meddelande som spritts har hotat eller uttryckt missaktning för en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Vad som i bestämmelsen sägs om meddelande ger utrymme för en förhållandevis vidsträckt innebörd. Meddelande bör således kunna ske, förutom genom muntlig eller skriftlig framställning, också t ex genom bilder eller konstnärlig framställning: även åtbörder har ansetts kunna innefatta ett budskap och därmed utgöra ett meddelande. Mot bakgrund härav måste också bärande av märken och emblem kunna innefatta ett meddelande, om därmed förmedlas ett budskap om något förhållande.

De märken som ynglingen burit på sin jacka och mössa har utgjort symboler som kan förknippas med den nationalsocialistiska, dvs nazistiska, rörelsen i Tyskland under 1930- och 1940-talen.

Bärandet av märkena måste anses ge uttryck för sympati för nämnda rörelse. Ynglingens handlande får därmed anses innefatta ett meddelande i bestämmelsens mening. Genom att märkena har burits på allmän plats där andra personer uppehöll sig har därmed meddelandet spritts.

För straffansvar krävs som nämnts vidare att meddelandet innebär uttryck för hot mot eller missaktning för en persongrupp med avseende på ras eller andra sådana egenskaper som berörts i det föregående. Vid bedömande av den närmare innebörden härav beträffande fall av nu förevarande slag bör särskilt beaktas följande förhållanden. Straffbestämmelsen utgör en inskränkning i yttrandefriheten. Det är fråga om ett allvarligt brott för vilket straffet är enbart fängelse, när inte brottet undantagsvis kan bedömas som ringa. Ifall åtgärder, som i och för sig enbart utgör sympatiyttring för en politisk eller liknande rörelse med mer eller mindre starka rasistiska inslag på sitt program, anses innefatta uttryck för sådant hot eller sådan missaktning som anges i bestämmelsen blir straffansvaret mycket långtgående. Bestämmelsen får då också en vag och oklar innebörd vilket kan föranleda betydande svårigheter i tillämpningen.

Mot bakgrund av vad nu sagts bör det för straffansvar vid bärande av märken eller symboler och andra liknande åtgärder krävas att hot mot eller missaktning för viss persongrupp har kommit till ett mera konkret och därmed klart och otvetydigt uttryck. En sådan tillämpning ligger också i linje med den restriktivitet som i 1970 års lagstiftningsärende avseende straffbestämmelsen uttalades av första lagutskottet i fråga om en annan aspekt på rekvisitet missaktning (1LU 1970:41. NJA II 1970 s. 535).

Utskottet framhöll att uttrycket måste tolkas med viss försiktighet samt att därunder inte borde innefattas alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur, utan för straffbarhet borde krävas att det var fullt klart att uttalandet överskred gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga. Dessa uttalanden åberopades också i 1982 års lagstiftningsärende rörande bestämmelsen (bet. 1981/82:JU41. NJA II 1982 s. 145).

Ynglingens bärande av de ifrågavarande märkena får, som nämnts i det föregående, anses ge uttryck för sympati för nazismen, oavsett vilken närmare inställning han själv haft till den rörelsen, och detta måste han ha insett. Oaktat handlandet på grund av den nazistiska rörelsens ideologi fört tanken även till dess ståndpunkt om andra rasers underlägsenhet och att andra därför kan ha känt sig kränkta, kan handlandet med hänsyn till märkenas beskaffenhet inte – vare sig märkena ses vart för sig eller i förening – anses ge ett tillräckligt klart uttryck för hot mot eller missaktning för någon persongrupp. Åtalet för hets mot folkgrupp kan därför – trots det klandervärda beteendet –inte bifallas.

Överröstad härutinnan saknar jag anledning att uttala mig om andrahandsyrkandet och i förverkandefrågan."

Tor Bergman

Det normativa meningsinnehållet av en rättsnorm uppfattades av de skandinaviska rättsrealisterna som ett imperativ från ”suveränen”.

Företrädet för den skandinaviska rättsrealismens idéer kom att utgöra ett effektivt hinder för att teorier om konstitutionella rättigheter skulle vinna terräng i den skandinaviska rättskulturen. Den teori och ideologi som kunde härledas till den skandinaviska rättsrealismen var förödande förlegitimiteten av konstitutionellt grundade rättigheter och argument. Denna rättsteori kom att detronisera rättighetsprinciper och argument såväl inom lagstiftningsprocessen som i den vardagliga rättstillämpningen under många år. Rättighetsteorier grundade på naturrätt var i praktiken omöjliga att få gehör för i den allmänna debatten om juridik och politik i Sverige under många år. ....

Under de årtionden som följde efter kriget stod de högsta domstolarna i Sverige aldrig i vägen för det socialdemokratiska välfärdsbyggandet.

Den skandinaviska rättsrealismens idéer om undervisning och rättsvetenskap, och om förhållandet mellan juridik och politik, kom att utmanas av den ideologiska vindkantring som följde på kommunismens fall. Avreglering, marknadsekonomi och fri konkurrens var ideologiska grundstenar i den marknadsliberalism som låg bakom den accelererande globaliseringen av ekonomi, juridik och politik. ....

Vi befinner oss bortom den suveräna staten. Klassisk diplomati och formella internationella organisationer ersätts med transnationella nätverk av domstolar och mellan och överstatliga institutioner med normgivningsmakt inom vilka domare, regeringstjänstemän, företagsledare, tjänstemän och intressegrupper träffas för att koordinera politik och smörja rättsmaskinerier som är konstruerade för att generera effektivt genomförande och verkställighet av gemensamma strategier. I jämförelse med mellanstatligt samarbete är dessa normgivningsprocesser och rättsmaskinerier snabba, flexibla och effektiva. I dessa nätverk sammansmälter juridik och politik.

Samtidigt som politiken juridifieras på en överstatlig och global nivå pågår en liknande utveckling på nationell nivå. ...

De juridiska processerna har härigenom politiserats samtidigt som politiken gradvis har överförts till den juridiska sfären. Politik blir juridik och juridik blir politik. Denna utveckling utgör ett formidabelt hot mot den svensk nationella folksuveränitetstanken.

Den aspekt av globaliseringen som slutligt rensade ut de skandinaviska rättsrealisternas tankegods är europeiseringen av svensk rätt. Begreppet europeisering har används i stats- och rättsvetenskaplig litteratur för att karaktärisera svensk rätts omvandling i samband med EU-medlemskap och inkorporering av Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Europeiseringen innebär en allmän uppvärdering av juridikens och juristernas roll i samhället, ökad domstolskontroll i form av lagprövning av demokratiskt fattade beslut och en allmänt mer framskjuten roll för domstolarna i förhållande till den politiska makten.

Europeiseringen blir där med en process genom vilken politiken ”juridifieras”. Fler och fler frågor som tidigare avgjordes av politiska institutioner hamnar nu på domarnas bord. De nu högaktuella målen om de offentliga monopolens förhållande till EG-fördraget är ett exempel på detta.

Internationellt talar man om ”judicialisation of politics” och ”governing by judges”. (min fetstil)

Det går inte längre att sticka under stol med att [det socialdemokratiska] partiet har medverkat till att centrala samhällsfrågor isolerats i juridiska processer inom vilka den politiska demokratin inte har något givet inflytande. Man har med öppna ögon bidragit till skapandet av ett konstitutionellt system som karaktäriseras av vaga relationer mellan nationell lagstiftare och domstolar, som inom det EU-rättsliga där skapandet av nya rättsregler sker i ett samspel mellan nationella domstolar och EG-domstolen.

Det är enligt min mening hög tid för socialdemokraterna att återknyta till rättsrealismen för att hitta bäringar för en ny politik.

Den omständigheten att B.B. när polis kom till platsen erbjöd sig att åka hem och ta av märkena befriar honom inte från ansvar för gärningen. Det gör inte heller det förhållandet att han några dagar före den nu aktuella händelsen av en polisman erhållit beskedet att bärande av märkena inte skulle medföra något straff.