Ett år har gått och panelen tuffar på i samma lågpannade stil. Lyssnade för en timma sedan och de avhandlade tre ämnen: 1) är det bra att Löfven besöker Saudi-Arabien som straffar uppstudsiga bloggare m fl? 2) är det godtagbart att andra partier accepterar
passivt stöd från SD i riksdagen för sina förslag? (wtf?) och 3) hur ska man se på storyn där vissa kommuner verkade vara beredda att stötta IS-återvändare med körkort, lägenhet, hjälp till jobb osv?
Medverkande Anders Lindberg, Jenny Wennberg (Arbetarbladet Gävle) och PM Nilsson, och den ende som säger något vettigt är förstås PM. På den sista frågan vecklar både Lindberg och Wennberg in sig i fåniga, känslomättade utläggningar om att "man måste hjälpa dessa människor" som tydligen halvt i blindo har kommit at bli volontärer eller krigare för IS, ungefär som om det handlade om avhoppare från ett lokalt busgäng på det lokala högstadiet, och Lindberg svamlar på om att "den dag IS är helt besegrade" måste det ju finnas en strategi för att återanpassa en del av dem som dragits in i verksamheten. Att denna tidpunkt "när IS är besegrade" ligger lågt räknat flera år in i framtiden, det tar han naturligtvis inte upp, inte heller berör han frågan varför det skulle vara något för svenska kommuner att befatta sig med. PM Nilsson påpekar det självklara att det handlar om likhet inför lagen: de som söker hjälp av socialförvaltningen befinner sig oftast i ett mycket trängt läge, såvida de inte bluffar outright, resurserna är begränsade och då skall alla behandlas enligt samma regler; gräddfiler för vissa grupper är förödande för trovärdigheten. Vare sig det handlar om kommunister, högerextremister, långtidssjuka eller narkomaner ska de i princip bemötas efter samma grundregler och oavsett vad tjänstemannen personligen tycker om dem - men det ska inte vara någon gräddfil till bostad eller bättre jobb, och det
är i praktiken vad det handlar om ifall kommunen cherrypickar vissa "jobbiga personer" och ger dem ett snabbspår till lägenhet. Naturligtvis inga närmare kommentarer från de båda andra, man kan bara ana hur Lindberg och Wennberg skruvar på sig.