Utlandssvenskar tappar språket

Det beror nog mest på vad jag drömmer om. Jag har dock märkt att jag börjat tänka engelska svärord för mig själv. Tanken när jag hör något jag inte gillar är inte längre "helvete också!" utan "fucking hell!". När jag säger något (bryter ut i kötteder) är det dock uteslutande svenska, vilket är praktiskt på jobbet. De vet att jag säger fula ord men de vet inte vad jag säger så det känns mer acceptabelt.

Det med svärorden känner jag igen. Nu använder jag kinesiska ord istället för svenska när jag svär för mig själv. Det enda svenska svärordet som jag fortfarande använder då och då är "hora".

Fel.

Även kineserna har slängt bort sitt modersmål. Alla kineser som jag träffat som varit den första generationen som fötts i USA kan de flesta ingen kinesiska. Vissa kan väl språket på en väldigt grundläggande nivå men generellt inte. Många invandrargrupper i USA anammar engelskan och vill att sina barn lär sig engelska istället för sina föräldrars modersmål. Det är inte bara svenskar som gör såhär utan de flesta invandrade grupper i USA.

Undra om det är någon skillnad mellan utvandrade norskar och svenskar när det gäller att lära sina barn sitt modersmål.

Jag tänker t.ex. på Sigurd "Sig" Hansen, kapten på båten Northwestern som figurerar i Discoverys program Dödlig fångst. Liksom sina bröder så pratar han flytande norska. De är uppväxta i USA och bröderna lärde sig norska före engelska eftersom de pratade norska hemma med sina norska föräldrar.

Det finns några videor på nätet, bl.a. Hjemme hos Capt. Sig Hansen och Ombord i Northwestern.

Det måste i så fall vara en mycket sentida utveckling. Jag känner ett antal kineser som är andra eller tredje generationen född i USA som i vart fall pratar tillräckligt mycket kinesiska för att naturligt prata med de äldre generationerna på kinesiska. Jag har däremot aldrig personligen stött på en svenskamerikan som varit första generationen född i USA som har behärskat svenska.

Kan det (nufortiden) bero pa att svenskar oftare an kineser gifter sig med utlanningar i sitt nya hemland? Da blir med automatik svenskan en mer sekundar historia for barnen. Nar jag talar med forsta generationen australienfodda svenskaustralier sa ar skillnaden mycket stor mellan de som har tva svenska foraldrar och de som bara har en. De forstnamnda pratar ofta riktigt bra svenska (med vissa naturliga brister i ordforrad) med lite lustigt uttal medan de andra knappt kan svenska alls.

Svenskan ar ocksa svar att bevara da den rena nyttan av att kunna svenska i t ex USA ar ganska liten for de flesta som ar permanentemigranter (dvs barnen skall bli amerikaner eller australier). Antingen talas svenska hemma eller sa har man en foraldrer som driver pa med insikt om att det finns ett hogre varde i att kunna svenska. Jag forsoker med det sistnamnda men vet att rent nyttomassigt, for den som skall leva sitt produktiva liv i Australien den forsta halvan av detta arhundrade, sa skall det forst och framst laras engelska och darefter mandarin.

Är inte en stor nytta med att lära barnet sitt modersmål att föräldern kan använda modersmålet för att kommunicera med barnet, och att barnet kommer få möjlighet att ta del av modermålskulturen. Jag tänker bl.a. på att modersmålet ofta är "känslospråket". Ett barn ska väl kunna lära sig ett språk från en förälder som har det som modersmål. Och tack vare internet saknas det väl knappast några möjligheter idag att omge sig med svenska, vilket är positivt för språkinlärning, oberoende av var man än är i världen. Har ingen egen erfarenhet av flerspråkighet men har läst en del om det.

Nytta var inget bra ord (visste jag redan nar jag skrev inlagget). Jag forsoker skilja pa rent karriarmassig/pekuniar nytta och de mer ogripbara varden som finns i att kunna ett sprak som svenska och vara en del av den svenska kulturen. Om man forutsattningslost funderar pa vilka sprak en ung person (uppvaxt i USA eller Australien), som skall ge sig ut i varlden runt 2035, kan tankas ha mest CV-nytta av sa kommer inte svenska sarskilt hogt upp.

I verkligheten ar det inte sa enkelt som att internet gor det latt att omge sig med svenska (aven om det hjalper mycket). I en familj med en lokaltalare (i Australien engelska) och en svensktalare sa blir svenskans andel av barnets liv valdigt liten. Skolan/dagis, vannerna, fritidsaktiviteterna, ena foraldern, de lokala svarforaldrarna och slaktingarna ar samtliga pa engelska.

Tror ocksa det spelar roll om det ar mamma eller pappa som ar svensk (i det inte fullt lika jamlikhetsivrande Australien i alla fall. Om den svensktalande ar heltidsarbetande pappa och mamma ar engelsktalande hemmafru blir det extra skevt. Svenska med pappa ar kanske sagostund och nedladdat barnprogram en och annan vardagskvall, lite mer pa helgerna. For det forsta barnet kan en aktiv pappa fa mycket tid pa helgerna men addera ett par barn till och varje barns tid med den svensktalande gentemot tiden med lokalspraket blir allt mindre.

Efter att ha läst tråden kan jag inte mer än att hålla med föregående talare. Jag lämnade Sverige 1996 och har sedan dess bott i tolv länder. Jag överlever på sex språk men känner mig inte helt trygg på något av dem. Allt jag skriver här på FB skickar jag genom någon form att stavningskontroll på nätet.
FB är för mig ett fantastiskt medium att inte glömma min Svenska, med det sagt tror jag att min Svenska skulle vara tillbaka om jag spenderade en eller två dagar i Sverige. Jag tror aldrig man glömmer sitt modersmål även om drömmar sker på sitt nya språk.

Det beror väl på flera omständigheter. Visst är det väl så att om ett barn lär sig mer än ett språk under uppväxten så utvecklas både det abstrakta tänkandet och intelligensen mer än om det bara är ett språk. Genomsnittligt talat nu alltså.
Sedan vet man ju inte vad ungen får för sig, om han eller hon vill flytta till nordeuropa av en eller annan anledning så går det ju betydligt enklare med svenska i bagaget.

Nu bor jag ju geografiskt något annorlunda än du, men mina barn kommer att lära sig både svenska och tyska under uppväxten. Oavsett vart i världen dem får för sig att studera eller arbeta i så är jag övertygad om att det är meriterande att ha ett extra språk, även om det är så litet som svenskan är.

Men annars har du ju helt rätt, att vara flytande både i mandarin och engelska gör ju utbudet väldigt stort.

Jag kör på utan stavningskontroll på flashback, men på arbetet vågar jag inte utan

Språket glömmer du aldrig, även om det blir sämre. Jag inhandlade ett par klassiska svenska romaner nu i veckan, och det var faktiskt väldigt trevligt att läsa på svenska igen.
När det gäller litteratur så har jag märkt att mina språkliga kvaliteter inte är bra nog för att komma igenom någonting "tyngre", till exempel så hade jag sådana problem med Ulysses och Der Zauberberg på originalspråken att jag inte hade någon större behållning av det. Jag inbillar mig att det hade gått betydligt enklare på svenska.

Jag vet inte hur väl forskningen stöder det, men man brukar ju säga att det underlättar inlärning av andraspråk att vara tvåspråkig. I så motto kan det vara värdefullt att vara det även om man inte har så stor direkt nytta av det ena språket.

Har man inte helt klippt banden till fäderneslandet så är det till fördel för barnen att kunna tala med sina släktingar på deras modersmål, och att kunna taga del av den förälderns kultur.

Man vet heller inte vad barnets livsbana kommer att erbjuda det, och att inte giva barnet möjlighet att få med sig föräldrarnas språk med hänvisning till att språket inte skulle vara till tillräckligt stor nytta tycker jag är litet arrogant mot barnet.


En annan svårighet är om den andre föräldern inte förstår den förstes språk. Då förstår inte alla familjemedlemmar alla samtal, vilket försvårar kommunikationen. Är ambitionen till tvåspråkighet allvarligt menad är det nog bra om föräldrarna skaffar sig grundläggande kunskaper i varandras språk, i den mån de inte har dem.

På många platser finns det andra svenskar, som arrangerar träffar eller liknande. Med Internets hjälp är det dessutom lätt att hitta dem. Ett sätt att exponera barn för det egna språket är att söka mer kontakt med andra landsmän på platsen.


Hemmafruandet har nog inte så stor betydelse. Om mamma hade jobbat hade ju barnet i det förevarande fallet gått på australiensiskt dagis där man talar engelska.

Däremot kan jag tänka mig att mödrar ägnar mer tankar åt att barnet skall kunna tala med den egna släkten.