Personböjning av svenska verb i singularis?

I just den inskriften står det halb, men även helb och hialb är belagda. Den normaliserade formen är hialp, med andra i stort sett samma form som idag med lite ljudförändringar.

Jaså, jag missförstod dig. Jag trodde att halb var en del av skriften du talade om. Jag måste läsa mer utav bibelen.

Jag har inget exempel present i pannloben, men jag vill minnas att det finns åtminstone någon sten där den som lät resa den talar i första person. Men annars är det en förkrossande majoritet för 3:e pers.


Bara i plural.

Järsbergsstenen har en urnordisk skrift, med personböjning i presens.

ek erilaz runoz waritu = jag jarlen runor ritar (skriver)

"writu" är 1 person singular presens

http://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rsbergsstenen

Även om personböjningarna i singular för det mesta försvann i fornsvenskan så finns fler bevarade i t.ex. isländska, med många exempel.

ég tek = jag tar
þú/hann tekur = du/han tar

Intressant. Finns samma verb bevarat i isländskan (waritu, vill säga)?

Ja, i formen rita som i svenska fast med betydelsen ’skriva’.

Ok, då går det nog inte att jämföra isländskans personböjning med den urnordiska.

Jämföra kan man väl göra, eller? Jag hittar två varianter men det starka verbet verkar ha fallit ur användning.

Med stark böjning

ég rít = jag (v)ritar
þú/hann rítur = du/han (v)ritar

Eller med svag böjning

ég rita
þú/hann ritar

I isländska blev *wr- till *r-

svenska: vrede
engelska: wrath
isländska: reiði

Tyska har än i denna dag i singular:

-e
-st
-t

Latin hade (i presens):

-o
-s
-t

Modala hjälpverb i svenskan hade -t i 2:a person singular, vilket också engelska bibeltexter fortfarande kan ha: Vilt du, willt thou.

Genom rhotacism har urindoeuropeiska -t blivit -r i svenskan.

Rhotacism är en förekommande term, ja, men det finns nog inget sammanhang där man talar om en utveckling av PIE *-t > germ. -r som rhotacism. Hur man än förklarar den nordermanska -r-ändelsen brukar man ha svårt att komma undan utan ett underliggande *-s av något slag (> *-z > *-R > -r).

Ja, imperativ kan naturligtvis tänkas. Men där finns å andra sidan inga -st-ändelser, och öht ingen avvikelse gentemot de moderna böjningsändelserna.

Man då skulle det vara andra person singular som har blivit -r, men modala hjälpverb i svenskan hade ju -t som personändelse, du villt, du skallt etc