Hej!
Jag kom till Sverige från Somalias huvudstad Mogadishu för 9 år sedan och började direkt på SFI-programmet. Jag kom hit tillsammans med min familj på grund av fattigdom och oroligheter i landet. Vi har sedan första dagen varit ytterst tacksamma för att Sverige tog emot oss.
Som jag redan har nämnt så började jag, och även min familj SFI första veckan vi kom hit. Det tog ca två år för mig att lära mig prata perfekt svenska, i skrift är jag nästan också perfekt, men lite småfel här och där. Jag fick VG+ i både svenska A och svenska B.
Medan jag höll på att lära mig svenska så sökte jag samtidigt jobb överallt, men p.ga att jag inte hade så bra svenska och kanske min härkomst så gick det inte så bra. Men efter jag hade lärt mig att prata duglig svenska så fick jag mitt första sommarjobb och presterade väldigt bra enligt chefen "du är en av de flitigaste som har jobbat åt mig" Han erbjöd mig ett års jobb efter sommarjobbet, sen fick jag en bra referens från honom.
Referensen ledde till ett annat jobb som jag jobbade i några år. Nu i dagsläget jobbar jag på mitt tredje jobb och har varit där ett bra tag. Jag håller på att läsa distans med jag jobbar, och mitt mål är att söka in på en högskolelinje nästa höst då jag är helt färdig med mina betyg. Jag snittar på betyget B.
Jag har betalat mer skatt en vad de flesta svenska ungdomarna har gjort, jag snittar på ett bättre betyg en vad en hel del svenska ungdomar har, som är födda i landet och uppväxta med det svenska språket och skolan. Ändå klagar ni på mig för att jag är från Somalia.
Kan tillägga att även mina två syskon är i min ålder och har kämpat och presterat lika väl som mig. Vi är evigt tacksamma för vad Sverige har gjort för oss, men vi känner oss inte välkomna i landet mera, vi har pratat i familjen och vi alla funderar på att flytta till något annat land efter alla gått ur högskolan, kanske Norge eller Danmark eller vem vet kanske USA.
Vi har lite skuldkänslor över att vi kommer att lämna Sverige, när Sverige har givit oss en andra chans i livet, känns som vi tagit och beger oss och inte betalar tillbaka (i form av skatt och hjälpa till att göra ett bra samhälle) Men som sagt vi känner oss utstötta och ogillade, räcker att man går in här på Flashback och se vad folk skriver om vårt folk.
Jag kom till Sverige från Somalias huvudstad Mogadishu för 9 år sedan och började direkt på SFI-programmet. Jag kom hit tillsammans med min familj på grund av fattigdom och oroligheter i landet. Vi har sedan första dagen varit ytterst tacksamma för att Sverige tog emot oss.
Som jag redan har nämnt så började jag, och även min familj SFI första veckan vi kom hit. Det tog ca två år för mig att lära mig prata perfekt svenska, i skrift är jag nästan också perfekt, men lite småfel här och där. Jag fick VG+ i både svenska A och svenska B.
Medan jag höll på att lära mig svenska så sökte jag samtidigt jobb överallt, men p.ga att jag inte hade så bra svenska och kanske min härkomst så gick det inte så bra. Men efter jag hade lärt mig att prata duglig svenska så fick jag mitt första sommarjobb och presterade väldigt bra enligt chefen "du är en av de flitigaste som har jobbat åt mig" Han erbjöd mig ett års jobb efter sommarjobbet, sen fick jag en bra referens från honom.
Referensen ledde till ett annat jobb som jag jobbade i några år. Nu i dagsläget jobbar jag på mitt tredje jobb och har varit där ett bra tag. Jag håller på att läsa distans med jag jobbar, och mitt mål är att söka in på en högskolelinje nästa höst då jag är helt färdig med mina betyg. Jag snittar på betyget B.
Jag har betalat mer skatt en vad de flesta svenska ungdomarna har gjort, jag snittar på ett bättre betyg en vad en hel del svenska ungdomar har, som är födda i landet och uppväxta med det svenska språket och skolan. Ändå klagar ni på mig för att jag är från Somalia.
Kan tillägga att även mina två syskon är i min ålder och har kämpat och presterat lika väl som mig. Vi är evigt tacksamma för vad Sverige har gjort för oss, men vi känner oss inte välkomna i landet mera, vi har pratat i familjen och vi alla funderar på att flytta till något annat land efter alla gått ur högskolan, kanske Norge eller Danmark eller vem vet kanske USA.
Vi har lite skuldkänslor över att vi kommer att lämna Sverige, när Sverige har givit oss en andra chans i livet, känns som vi tagit och beger oss och inte betalar tillbaka (i form av skatt och hjälpa till att göra ett bra samhälle) Men som sagt vi känner oss utstötta och ogillade, räcker att man går in här på Flashback och se vad folk skriver om vårt folk.
__________________
Senast redigerad av jobbaridag 2013-06-06 kl. 21:41.
Senast redigerad av jobbaridag 2013-06-06 kl. 21:41.
