Är inte säker på om jag är deprimerad, borde jag gå till en psykolog?

Hej, ganska lång text men kändes som jag bara ville få ur mig allt...
Känns kanske som en konstig fråga men jag vet inte ifall jag har depression eller inte och om jag behöver få hjälp hos en psykolog... Så skriver en historia väldigt kortfattat och hur jag mår just nu.

Har i 6 år haft en tarmsjukdom vilket gav mig en hel del symptom. Jag blev behandlad med kortison vilket urkalkade mitt skelet så jag fick bli sängliggandes och fick rehabillitera min rygg som var helt förstörd.
Just nu har jag inga symptom från sjukdomen men jag känner fortfarande av ryggen.
Efter ett tag så började jag få ångest och fick panikattacker då jag hade problem med andningen och sådant.
Detta hade jag nog i ett år men sedan så kändes de som de började minska, men de ändrade antagligen bara form för nu kan jag knappt äta mer.

De började med att jag hade jobbigt med att tugga mat och fick problem med andningen samtidigt och de har bara blivit värre och värre. Nu förtiden kan jag knappt äta 1/4 pizza och de är följt med en hel del ångest och detta kan ta ungefär 1 timme för den lilla biten.
De har gått så långt att jag knappt kan äta ute, jag äter knappt min mat och undviker att äta så mycket jag kan, jag kan absolut inte äta något utan dricka i närheten och de är ständigt en kamp när jag äter.
Som sagt så har jag fortfarande detta problemet i nulägget och de är en väldigt stor del av mitt liv.


Jag känner mig mer trött än vanligt om dagarna men de är inte så farligt att jag inte orkar gå ur sängen, de är mer som att jag inte orkar göra något och jag tappar motivationen väldigt enkelt.
Jag blir lätt irriterad på min familj och när tex någon av mina systrar kommer på besök kan jag tänka "åh nej jag orkar inte med dom", jag försöker göra mina samtal med min mamma så korta som möjligt då jag verkligen inte känner för att prata med henne eller någon annan i min familj för den delen.
Jag kan dock prata med min bror hur mycket som helst och känner inte samma när han kommer på besök. Jag hatar inte min familj men de känns bara som att jag inte vill umgås med dom.
Jag känner nästan att jag har lite apati när de kommer till mina vänner.
Känner mindre känslor generelt numera och jag är ganska likgiltig till allt.

Har fastnat väldigt mycket för fiktion och jag tycker "den riktiga världen" är tråkig nu mera och jag gillar mer att dagdrömma än att göra något annat. Kan dagdrömma i timmar om dagen.
Själv inom mig skriker jag efter att ta tag i saker och försöka bli mer produktiv och göra saker i mitt liv. Jag har tankar om vad jag vill göra men fast jag vet vad jag vill så har jag ingen motivation för att arbeta mot det ändå och ingen ork.

Kan jag ha någon mild form av depression? Vissa symptom från depression har jag men också en hel del som jag inte har. (tex saknar ju inte helt motivation som vissa kan ha, jag tar mig upp ur sängen och känner mig inte så värdelös men mest besviken på mig själv för jag inte gör något)

Ska jag gå till en psykolog för mina problem? Tror ni jag kommer få något utskrivet samtidigt som kan hjälpa lite? Tacksam för hjälp

Jag brukar säga att man vet själv ifall man är deprimerad, på samma sätt som man vet att man är kär. Det är en ganska överväldigande känsla som inte går att undvika.

Jag skulle således inte säga att du är deprimerad, men det är väl samtidigt efter min egen standard. Vissa kallar bara "nedstämdhet" (vardagligt) för depression - inte jag. Alla som varit deprimerade brukar hålla med mig om detta också.

Jag tycker inte du har några problem, överhuvudtaget. Du är lite trött och omotiverad om dagarna, och irriterar dig på folk.. Det är ungefär så normalt som det kan bli. Kom åter när du bokstavligen ser världen i en dyster nyans (gråaktig), har svårt att överhuvudtaget prata med folk, inte klarar av dagsljus, och kontemplerar självmord konstant; så kan vi diskutera huruvida du behöver prata med en psykolog.

De kan stämma... Ser inte saker så negativt.

De är mer de att jag inte känner så mycket positivt iheller som gör mig förvirrad. Tex jag känner inte sån kontakt med min familj som andra kan ha. Min barndomsvän är tex väldigt nära med sin familj och syster. Hade tex nog inte köpt presenter till min familj om de inte varit för att de skulle blivit extremt sura om jag inte gjort de. Visst hade blivit ledsen om de dött but that's it.

Jag känner aldrig passion för något, motivationen dör på 0 sek.

Vad jag kommer ihåg har jag inte alltid varit så. Men jag får nog ändå dra till en psykolog för att bli av med mina ätproblem för de kan jag ej bli av med själv, kan ta upp de andra med psykologen då.
Ät störningen gör att jag ej kan träna för jag kan ändå inte äta tillräckligt efteråt och jag kan aldrig njuta av en måltid...