Denna rapporten är till dom som är nyfikna på special. Jag tycker själv att trippen överlag var väldigt plastig och skev. Det fanns inga inslag av att kunna gå in i sig själv eller få några djupare spirituella upplevelser. Jag tror att drogen är otroligt kul för dom som gillar att skeva ur totalt och se häftiga saker.
Men till dom som trippar för att upptäcka eller utforska råder jag er starkt att leta på riktig syra istället. En miljon gånger djupare.
Detta utspelar sig i Nangijala, en plats där enhörningar betar fritt och alla är glada och snälla. I en djup trollskog där tomtarna spelar bongos dygnet runt.
Jag har ingen aning om vart lapparna kom ifrån men man lade dem som en snus under läppen.
Innan trippen mådde jag redan rätt så dåligt då jag blandat gräs med alkohol vilket jag kan bli lite illamående av, hade även tagit 2 st pre-workout tabletter som frätte sönder magen en aning.
Jag valde att ta ¼ dels lapp då jag redan mådde lite kasst, tänkte att jag då endast skulle få känna lite på effekterna bara och kanske ha lite roligare. (Trodde jag ja...)
Stod och dansade på main medan lappen låg under läppen, efter ett tag blev jag rätt så trött och vi gick bort och satte oss nere vid vattnet. Jag börjar bli rätt så snurrig, tänker att jag kanske mår bättre ifall jag badar. I hopp om att veta vilket som är upp hoppar jag i vattnet och kan inte låta bli att skrika av kylan, otroligt uppfriskande var det efteråt i alla fall!
En av mina vänner undrar om jag vill ha lite trollbrygd (coca cola). Det låter otroligt spännande så vi drar upp till campet. Efter jag druckit upp trollbryggden börjar allt skeva till rejält, allting börjar röra på sig och det kommer en gubbe gåendes invirad i en filt, han frågar om vägen till ”dit musiken låter”, vi förklarar vägen men han kommer på att han är hungrig så vi bjuder på korv istället! Helt plötsligt vänder han sig till mig, säger mitt namn och ”vad tror du om den här teorin”, gör värsta utläggningen som jag uppfattar som ett helt annat språk, jag blir helt chockad över att han ens vet vad jag heter och förvirringen är total. Sen går han. Jag blir lite rädd.
Vi beslutar oss för att gå till chillen men det är som en vägg av energi där och jag kan inte gå in, det blir bara för mycket, samma sak hände vid dansgolvet. Jag kände mig otroligt skygg och känslig.
Jag går och sätter mig ensam vid vattnet istället och kollar runt på allting. Mossan ser ut att vara av plast, pinnar på marken rör sig som ormar, grenarna flyter ihop, molnen morphas, ett tag flyter allting ihop till ett kantigt fraktal-liknande mönster.
Jag har ett kraftigt illamående som sitter i halsen och det är det som stör mig, jag vill verkligen inte spy.
Jag lägger mig ner i mossan ett tag och kollar på soluppgången, det är som att jag tappar greppet om verkligheten, allt faller sönder och det känns som att solen ska äta upp mig. Jag ligger still en stund och låter det hända. Det infinner sig ett lugn när jag får vara där själv och försvinna bort i känslan.
Det är dock inget själsligt som inträffar, hela ruset är plastigt och konstigt, jag flyter inte ihop med evigheten jag faller bara samman.
Jag försöker dricka vatten men flaskan är för tung och mina händer smälter neråt.
Efter ett tag kommer två personer jag åkt till festen med ner till platsen och dom säger ”nej fyfan nu kommer vi igen”. De hade tagit ½ lapp var några timmar tidigare än mig och jag frågar om det börjar lugna sig för dom, de säger ”nej fyfan det tar aldrig slut”. Jag blir lite rädd men dom här två tomtarna börjar skeva ur som tokar nere vid vattnet och jag kan inte göra annat än att skratta. Jag blir mindfuckad som fan och det är kul för man fattar verkligen ingenting. Det kommer ner två killar till jag aldrig sett förut som också hade tagit special (gubben med filten hade tagit det med). Dom är skeva som fan, allt är skevt.
Det är som att det aldrig tar slut, när man tror att det börjar lugna sig lite ser man dom där jävla fraktalerna igen. Allt går bara runt, eskalerar som eko och byggs på. Lager på lager.
Platsen vi är på är så trippig i sig så man vet inte vad som är vad, jag undrar om jag alltid kommer må såhär, eller ifall förvirringen och ångesten kommer stanna kvar när trippen är slut.
Jag kan hantera ruset så länge jag är ensam och får gå in i mig själv men hela tiden kommer det ner någon till vattnet. Allt är bara för mycket och min största rädsla är nog egentligen ifall någon skulle tycka jag var läskig om jag kräktes, då jag själv tyckte att det var det läskigaste som skulle kunna hända.
Jag går upp till campet en stund och där sitter 4 pers som är sjukt skeva, jag förstår inte ett ord av vad dom säger, det är som att dom pratar ett annat språk och eftersom jag upplever att jag stör går jag iväg igen.
Jag går och kollar på soluppgången, nu har ruset lugnat sig lite och det är så otroligt magiskt. En spegelblank källvatten sjö med dimma över, solen spricker upp och speglar sig i vattnet med morgonljuset. Det var verkligen en sådan naturbild fotografer får leta ihjäl sig efter.
Allt ser magiskt ut, jag vet inte om det är naturen i sig som ser ut så eller om det är för att jag trippar. Sjukt vackert är det i alla fall. Jag spenderar resten av morgonen på en filt i solen, försöker sova men det är totalt omöjligt.
Jag mår rätt bra efter trippen, jag känner mig härdad. Jag skulle nog kalla upplevelsen för en snedtripp då jag hela natten slogs med min ångest. Jag lärde mig dock att acceptera den, våga känna den och det gick upp för mig mer och mer inombords att allt är ok. Ångest är inte farligt, det är bara obehagligt om man tillåter sig själv att vara rädd.
Men till dom som trippar för att upptäcka eller utforska råder jag er starkt att leta på riktig syra istället. En miljon gånger djupare.
Detta utspelar sig i Nangijala, en plats där enhörningar betar fritt och alla är glada och snälla. I en djup trollskog där tomtarna spelar bongos dygnet runt.
Jag har ingen aning om vart lapparna kom ifrån men man lade dem som en snus under läppen.
Innan trippen mådde jag redan rätt så dåligt då jag blandat gräs med alkohol vilket jag kan bli lite illamående av, hade även tagit 2 st pre-workout tabletter som frätte sönder magen en aning.
Jag valde att ta ¼ dels lapp då jag redan mådde lite kasst, tänkte att jag då endast skulle få känna lite på effekterna bara och kanske ha lite roligare. (Trodde jag ja...)
Stod och dansade på main medan lappen låg under läppen, efter ett tag blev jag rätt så trött och vi gick bort och satte oss nere vid vattnet. Jag börjar bli rätt så snurrig, tänker att jag kanske mår bättre ifall jag badar. I hopp om att veta vilket som är upp hoppar jag i vattnet och kan inte låta bli att skrika av kylan, otroligt uppfriskande var det efteråt i alla fall!
En av mina vänner undrar om jag vill ha lite trollbrygd (coca cola). Det låter otroligt spännande så vi drar upp till campet. Efter jag druckit upp trollbryggden börjar allt skeva till rejält, allting börjar röra på sig och det kommer en gubbe gåendes invirad i en filt, han frågar om vägen till ”dit musiken låter”, vi förklarar vägen men han kommer på att han är hungrig så vi bjuder på korv istället! Helt plötsligt vänder han sig till mig, säger mitt namn och ”vad tror du om den här teorin”, gör värsta utläggningen som jag uppfattar som ett helt annat språk, jag blir helt chockad över att han ens vet vad jag heter och förvirringen är total. Sen går han. Jag blir lite rädd.
Vi beslutar oss för att gå till chillen men det är som en vägg av energi där och jag kan inte gå in, det blir bara för mycket, samma sak hände vid dansgolvet. Jag kände mig otroligt skygg och känslig.
Jag går och sätter mig ensam vid vattnet istället och kollar runt på allting. Mossan ser ut att vara av plast, pinnar på marken rör sig som ormar, grenarna flyter ihop, molnen morphas, ett tag flyter allting ihop till ett kantigt fraktal-liknande mönster.
Jag har ett kraftigt illamående som sitter i halsen och det är det som stör mig, jag vill verkligen inte spy.
Jag lägger mig ner i mossan ett tag och kollar på soluppgången, det är som att jag tappar greppet om verkligheten, allt faller sönder och det känns som att solen ska äta upp mig. Jag ligger still en stund och låter det hända. Det infinner sig ett lugn när jag får vara där själv och försvinna bort i känslan.
Det är dock inget själsligt som inträffar, hela ruset är plastigt och konstigt, jag flyter inte ihop med evigheten jag faller bara samman.
Jag försöker dricka vatten men flaskan är för tung och mina händer smälter neråt.
Efter ett tag kommer två personer jag åkt till festen med ner till platsen och dom säger ”nej fyfan nu kommer vi igen”. De hade tagit ½ lapp var några timmar tidigare än mig och jag frågar om det börjar lugna sig för dom, de säger ”nej fyfan det tar aldrig slut”. Jag blir lite rädd men dom här två tomtarna börjar skeva ur som tokar nere vid vattnet och jag kan inte göra annat än att skratta. Jag blir mindfuckad som fan och det är kul för man fattar verkligen ingenting. Det kommer ner två killar till jag aldrig sett förut som också hade tagit special (gubben med filten hade tagit det med). Dom är skeva som fan, allt är skevt.
Det är som att det aldrig tar slut, när man tror att det börjar lugna sig lite ser man dom där jävla fraktalerna igen. Allt går bara runt, eskalerar som eko och byggs på. Lager på lager.
Platsen vi är på är så trippig i sig så man vet inte vad som är vad, jag undrar om jag alltid kommer må såhär, eller ifall förvirringen och ångesten kommer stanna kvar när trippen är slut.
Jag kan hantera ruset så länge jag är ensam och får gå in i mig själv men hela tiden kommer det ner någon till vattnet. Allt är bara för mycket och min största rädsla är nog egentligen ifall någon skulle tycka jag var läskig om jag kräktes, då jag själv tyckte att det var det läskigaste som skulle kunna hända.
Jag går upp till campet en stund och där sitter 4 pers som är sjukt skeva, jag förstår inte ett ord av vad dom säger, det är som att dom pratar ett annat språk och eftersom jag upplever att jag stör går jag iväg igen.
Jag går och kollar på soluppgången, nu har ruset lugnat sig lite och det är så otroligt magiskt. En spegelblank källvatten sjö med dimma över, solen spricker upp och speglar sig i vattnet med morgonljuset. Det var verkligen en sådan naturbild fotografer får leta ihjäl sig efter.
Allt ser magiskt ut, jag vet inte om det är naturen i sig som ser ut så eller om det är för att jag trippar. Sjukt vackert är det i alla fall. Jag spenderar resten av morgonen på en filt i solen, försöker sova men det är totalt omöjligt.
Jag mår rätt bra efter trippen, jag känner mig härdad. Jag skulle nog kalla upplevelsen för en snedtripp då jag hela natten slogs med min ångest. Jag lärde mig dock att acceptera den, våga känna den och det gick upp för mig mer och mer inombords att allt är ok. Ångest är inte farligt, det är bara obehagligt om man tillåter sig själv att vara rädd.
5/5 lappar ! Haha diggar inledningen 
Nästa gång så!
