Vad är "grejen" med historia?

Nu jämför du dig med människor som inte läser. Vet inte varför man behöver protestera mot det tydliga i att man läser mindre om levande människor ju mer man läser om döda människor.

För min del så rör det sig om två saker:

1) Historia är som en polisutredning; man vill finna ut vad som hänt helt enkelt. Är du lika negativ till historia när det kommer till brottsutredningar, kan man fråga?

2) Historia är just det namnet antyder; det rör sig om spännande historier som är intressanta att läsa.


Vilken dålig jämförelse; den är ju helt befängd! Om det vore så att man läste ett bestämt antal timmar per dag, och man enbart kunde läsa historia eller "skildringar av levande människor" så kanske det skulle kunna uttryckas så, men det är naturligtvis inte verkligheten.

Utgår vi från den absurda ståndpunkten att antalet lästa timmar vore konstant så stämmer det inte heller; de som slutar läsa historia kanske väljer SF eller Fantasy eller Horror. Varken historiskt eller nutid, med andra ord.

Dessutom är det precis som Carl Hamilton skrev. De som läser historia läser troligen mycket mer samtida skildringar än de som inte läser historia; i verkliga livet finns mer variabler än dessa. Det påhittade binära motsatsförhållande du kommer dragande med är enbart en chimär.

Men när man läser om döda människor så läser man inte om levande människor. Jag tycker att det är klart mer intressant att läsa om levande människor. Men dem finns det en framtid.

Med den människosynen kan man göra människor för evigt ointressanta genom att döda dom. Jag är rädd för dig.

Du trollar.

Om inte, bemöt mina argument istället för att komma med ett dylikt icke-svar. Jag kom med en väl underbyggd analys av varför du har fel, och du upprepar enbart det jag redan har bemött.

Ju mer våldsfiktion man konsumerar desto lättare att komma att tänka på det ur den synvinkeln.

Men herregud. Om man inte redan ägnar 100% av sin vakna tid åt att läsa om levande människor, så skulle man kunna göra det i högre utsträckning. Och ju mer man läser om döda människor, det vill säga göra något annat än att läsa om levande människor, så läser man inte om levande människor.

Sa aldrig att den tid man ägnar åt att läsa är konstant. Enbart att det alltid finns möjlighet att i högre utsträckning prioritera bort att läsa om döda människor, till förmån att läsa om levande människor, vilka samtidigt är såna som skulle kunna skapa historia.

Då kanske jag ska fråga varför du vänder dig mot just historia? Det torde vara lika relevant att diskutera varför folk sparkar boll, jobbar, sover, knullar eller vad fan som helst; tänk på all den bortkastade tid de skulle kunna läsa om folk som lever om de struntade i dessa aktiviteter....

Om man inte har intresse blir det svårt att förklara vad som fascinerar för den som har intresse. Men låt gå ändå.

För mig är Historia något som ända sedan jag var i 12-13 års åldern varit fascinerande, av den enkla anledningen att jag alltid funnit någon slags tillfredställelse i det mesta som rör ämnet. Det kan handla om diverse krig och konflikter, politiska- och idéhistoriska tolkningar, hur livet var förr för gemene man... Ja, allt detta fascinerar mig något ofattbart.

Sedan är ju Historia något som är otroligt viktigt att kunna. Dels för att man ska förstå sig på de felen man gjort i det förgångna, och dels för att man genom historiska aspekter kan se symptom på hur framtiden kan komma att utspela sig.

Kan det vara så att något blir mer intressant när det är, och för att det är, klassat som fakta och "officiellt" sammanfattat i text av någon annan?

Typ "ju längre bak i tiden desto mer verkar folk vara överens om att detta är fakta - och därför är det intressant - för att folk är överens om att det förhöll sig på det här sättet" (dock är det så att ju längre bak i tiden, desto mer folk, vilka skulle kunna delta i utformningen av historieskrivningen, tappar man på vägen - till slut är det bara de extrema historiemänniskorna - de som ägnar en stor del av sina liv åt att sätta fingret på historien - till exempel dinosaurieforskarna - som bryr sig om hur det egentligen gick till med dinosaurierna, och det kanske bara är de som egentligen är "överens").

Du tycks inte ha kunskap nog för att kunna diskutera detta vettigt. Historia som ämne är beroende av skriftliga källor, så att se dinosaurier som just detta faller platt. Arkeologi, å andra sidan, det är studien av människors efterlämningar, så inte heller det studerar dinosaurier.

Vidare har du ingen som helst koll på forskarvärlden; att påstå man vore "överens" om historiska skeenden är förvisso mycket lustigt, men ytterst felaktigt.

Nja, tjusningen ligger för mig tvärtom i att forskarna inte alls är överens. Ta alla vikingatida kungar och hjältar från järnålderns Norden. Förr trodde forskarna blint på vad sagorna sa medan man numera ofta resonerar att "det där är så fantastiskt så det kan knappast ha hänt". Då blir man nyfiken. Vad gjorde dessa krigare? Och om man plockar bort drakar och troll ur berättelserna, är det då möjligt att det faktiskt har inträffat såsom det beskrivs?

"Metahistoria", i brist på bättre namn, och olika perspektiv tycker jag också är intressant. Mongolväldet beskrivs på ett sätt av sovjetiska forskare, ett annat mongoliska idag, kinesiska idag och på ytterligare andra sätt av deras samtid i Arabien och Europa. Sådana jämförelser och paraleller.