Borde svenska kyrkan "Reclaima" sitt arv istället för att Modernisera ?
Som allmänt känt så lider Svenska kyrkan av ett aldrig sinande manfall bland både medlemmar som gudstjänstdeltagare, och så har det varit ett bra tag nu.
Som det ser ut så verkar kyrkan försöka avhjälpa detta genom att reformera och modernisera så mycket som möjligt av det som är, och har varit, Svenska kyrkan.
Ändå har det inte hjälpt.
Om något så har det väl bara förvärrat egentligen.
Så ... borde de inte försöka sig på att återväcka sådant som försvunnit, reformerats bort, ersatts med modernt innehåll, osv, istället ???
Borde inte Svenska kyrkan försöka sig på att återuppväcka det mer traditionella inslaget, för att kunna återattrahera folk till sin drunknande folkrörelse ?
I många andra, religiösa som ideologiska, fall så har man ju sett hur fler och fler vill försöka söka sig tillbaka till något som de uppfattat som mer "traditionellt." Så det verkar ju finnas en sådan längtan hos folket.
Så, hur borde Svenska kyrkan göra?
Vad ska de återuppväcka, vad ska de "reclaima" av sitt arv?
Vad hade kunnat göra Svenska kyrkan mer attraktiv för folket, och stoppa det pågående fallet?
---
Själv så har jag ju länge noterat hur ovanligt det blivit, numera, att Svenska kyrkans prästerskap faktiskt lever och verkar i det lokalområde som de har sitt arbete i.
Många bor ju på hela andra platser, och åker bara till sin kyrka (sin arbetsplats) när de har arbetstid.
Det finns väl, tex, inte så många präster som gör regelbundna besök på tex den lokala kvarterskrogen, som ett exempel. Men genom att göra på det sättet så visar de ju sin närvaro, och de gör anspråk på lokalbefolkningen som deras "själasörjare" så att säga.
Och detta hade ju varit så traditionellt som något bara hade kunnat bli, med tanke på att det ju var så hela konceptet med Kyrkbyar såg ut redan från början - under 1100-talet.
Och därefter fortsatte det ända till den stora urbaniseringen satte igång på allvar.
Men, nu när de förlorat den naturliga kontakten med församlingarna, så närmar de (präster, diakoner) sig inte lokalbefolkningen på folkets nivå, på folkets villor - utan de går "ovanvägen" istället, genom att ha kontakt med den politiska ledningen istället.
Det säger väl sig själv då att det mottagande folket inte känner sig inkluderade, när alla beslut som egentligen ska beröra lokalbefolkningen själva, fattas högt ovanför deras huvuden.
Så om de, prästerna, istället hade gjort sig personligt kända, ute i lokalområdet, så hade de ju faktiskt vetat vad som rör sig i deras liv, och hade lättare kunnat rikta in sig på det som faktiskt hade varit både behövt liksom efterfrågat.
Grejen med högre ledarskap osv, är ju att de angriper frågor från helt andra perspektiv än vad "vanliga människor gör." Och alltid finns frågan om ekonomi där, som en våt filt.
Men, de flesta från "lokalbefolkningen" hade nog inte ens haft så stora krav, utan för de flesta hade det räckt med att bara veta att kyrkan finns där, att dörrarna alltid är öppna så att säga och att det alltid finns ett öra som kan lyssna.
Sånt kostar ju inget.
Jag tycker tt det borde bli ett Krav, inom Svenska kyrkan, att alla - samtliga - lokalpräster Måste leva i samma bostadsområde/tadsdel som de har sin kyrka i. Gärna så när a som möjligt, och kyrkan hade faktiskt kunnat ställa upp med lägenheter där (det finns ju prästbostäder ute på landet, tex) ... eller fans åtminstone förr.