Blot-Sven
Citat:
Mycket bra. Nästan exakt samma här (med något möjligt litet förbehåll).
Mitt förbehåll skulle i sådana fall vara antidemokratisk, inte för att jag inte är emot det demokratiska systemet utan mer för att jag faktiskt inte tagit ställning till vilket annat system som i längden är bättre. Tycker Charles Ciroan uttryckte det bra:
”Democracy is a system that promotes a herd mentality aimed at the lowest common denominator.”
Detta pekar också löst på min egen resa från stark individualist till att politiskt dra mig till mer kollektivistiska rörelser. Jag anser att man kan vinna sin individuella frihet men att de flesta måste och mår bättre av att leva i ett samhälle med klara ideal och att man finner sin egen frihet i det man faktiskt är bra på snarare än tex ett objektivistiskt samhälle som släpper det mesta fritt. Ett samhälle med hierarki men där man värderar alla delarna, inte som lika men som lika viktiga - alltså en organisk samhällskropp där man känner att man är en del av det större. Jag tror att människan i gemen mår bättre av det än att springa runt som yra höns, likt idag, och tro sig vara helt fria.
Citat:
Precis, men jag tycker att man kan bortse från detta element och hellre se det som varken ursprungligt eller obligatoriskt.
Själv ser jag hellre en konsekvent isolationistisk politisk linje.
Ja verkligen! Sedan tycker jag nog att imperialismen är lite för rotat i klassisk fascism för att jag ska vara bekväm med det. men vi ska också ha i åtanke att de flesta andra styrande ideologierna hade liknande eller relaterade tankar vid den tiden som fascismen uppstod och kom till makten. Kolonialt tänkande var fortfarande i full gång och medan andra ideologier lämnade detta gjorde fascismen det aldrig eftersom den föll och egentligen inte haft något större inflytande sedan 1945. Vem vet hur tankarna kring imperialism hade sett ut om fascismen överlevt tills idag. De flesta rörelser som idag ser ett viktigt ideologiskt arv i fascismen förespråkar tex isolationism.
Citat:
Det är där jag vacklar. Mina känslor säger mig en sak och mitt förnuft något annat. Vad som säger vad kunde tyckas överraskande, men det ska vi inte gå in på.
Jag menar att det är uppenbart på alla plan att enorma skillnader finns mellan folkslag och folkslag och nation och nation och ras och ras på samma sätt som vissa skillnader också, enligt mig, finns INOM folken: därför antiegalitarism, meritokrati och elitism MEN klassgemenskap.
Och där håller jag med. Men jag anser inte att total etnisk homogenitet är helt nödvändigt för ett gott samhälle att förbli gott. Att det däremot finns stora problem när vi har starka etniska minoriteter som inte underordnar sig värdkulturen eller där värderingarna och handlingarna går stick i stäv med densamma så uppstår problem. Multikultur är per definition omöjlig för ett välmående samhälle att behålla. Samtidigt tror jag inte att det finns något inneboende dåligt i etnisk homogenitet medan det finns problem med dess motsats.
Vi såg det i Italien också då det begav sig. Det var knappast ett land med etnisk homogenitet. Tom vad gäller språket så är Italienskan som vardagsspråk mycket ungt. Italien var splittrat och Mussolini förde faktiskt ihop folk och skapade en gemensam identitet. Detta är mycket intressant för för detta får han fortfarande idag beröm - även av starka meningsmotståndare.
Citat:
Jag är ständigt på min vakt mot dogmatism, och liknande, som jag någon gång för länge sedan fick för mig går stick i stäv med tankemässig autonomi. Man vill ju inte gå i någons ledband, så att säga, även om ortodoxi naturligtvis kunde vara en tillgång om man var lagd åt det hållet (och det är den för bredare rörelser).
Absolut. De flesta människor dras till att följa i andras spår - det är både positivt och negativt men framförallt bara
är det. Det är därför det är viktigt med en stark nationell gemenskap med tydliga ideal och mål. Då blir nationen välmående och, jag tror, att det också leder till invånare som är mer glada för det dom har snarare än den eviga strävan efter vad de inte har.
