Den svenska fascismen i dag?

Hur mår den inhemska fascismen sedan Per Engdahl gick ur tiden? Har den fullständigt spelat ut sin roll? Förekommer ö.h. någon nyrekrytering?

Det verkar som nationalsocialismen i alla fall vad exponering beträffar helt eller delvis utkonkurrerat den traditionella fascismen, som av allt att döma för en tynande tillvaro. Åtminstone i diskussionerna på nätet. Hur ofta hör eller ser man någon i dag använda en klassisk fascistisk retorik eller etikettera sina egna politiska idéer som i främsta rummet fascistiska, och det i konkret och värdeneutral mening (i den mån det är möjligt)?

Fascist har som vi vet i första hand blivit ett populärt, förklenande slagord som nästan urskillningslöst appliceras på fan-och-hans-moster. Kanske finner vi här halva förklaringen till den iögonfallande bristen på bekännande fascister. Det må vara hänt att individer och grupperingar fortfarande friskt lånar och efter eget huvud kombinerar ursprungligen fascistiskt tankegods med inslag från annat håll, men skyltar med det gör man uppenbarligen inte.

Termen (fascism och anhängarna fascister) förekommer naturligtvis ganska frekvent i olika sammanhang där andra politiska åskådningar dryftas. Den förefaller väl försvara sin plats i en allmän marxistisk vokabulär, men här är tillämpningen i regel så pass godtycklig och bristen på begreppslig stringens och konsensus så uppenbar att begreppet saknar entydigt innehåll. Man erinrar sig t.ex. skilda pseudodefinitioner i stil med Arnstads: Är Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti så är fascismen definitivt död (eller något helt annat; varför inte börja kalla Moderaterna syndikalister nu när vi ändå håller på och stöper om den politiska terminologin, o.s.v.).

Så. Existerar någon fascistisk organisation värd namnet i Sverige i dag, eller måste olika nationalsocialistiska sammanslutningar betraktas som den äldre, döda fascismens nutida förvaltare?

Att det trots allt är skillnad på dagens uppdaterade nationalsocialistiska agenda och sådana idéer som tidigare förknippats specifikt med fascismen, eller som i avsevärt högre grad intagit en mer framträdande roll inom fascismen än i nationalsocialismen (om de förekommit hos båda), det torde stå klart.

Där nationalsocialismen och liknande etnocentrerade rörelser förstås främst betonar folkaspekten och nationell samhörighet med raslig motivering saknas i denna kontext grogrund för elitistiska och hierarkiska tendenser. En bärande tanke inom nationalsocialismen måste väl ändå vara den att "alla är välkomna" så länge man av födsel tillhör rätt folkgrupp och av hävd besitter oinskränkt äganderätt till jorden som man kallar den egna; som generationer förfäder brukat. Inget fel i det, kan tyckas.

Även om också fascismen historiskt gärna antagit skepnad av massrörelse kan det tänkas att den synbara nationalsocialistiska likgiltigheten inför sociala och kulturella skillnader inom den egna folkstammen verkar avskräckande för tänkbara sympatisörer som emellertid upplever sig ha långt mer gemensamt och som känner många gånger större samhörighet med, säg, "bildade" oavsett klasstillhörighet än "vita", kort och gott, bara för att den illitterate grannen råkar vara föredömligt rasren. Finns inte ett drag av antiintellektualism och (i brist på bättre beteckning) "skinheadmentalitet" inom den s.k. nationella rörelsen? Alla ska med: ju bredare appell och rekryteringsbas, desto bättre. Det kallas populism och kan ge upphov till pöbelvälde. Även om man kunde tänkas beundra den tyska nationalsocialismen för dess handlingskraft, organiseringsiver, optimism och beslutsamhet finns ändå dimensioner som efterlämnar en unken smak av vulgaritet.

I övrigt tycks dagens nationalsocialistiska partier, som dock förespråkar både ekonomisk isolationism och protektionism, lämna ett och annat att önska rörande synen på näringsliv och samhällsskick. Det verkar ex. inte finns någon gruppering i denna kategori som förordar korporativism och nog betonar vikten av att snarast sätta den liberala marknadsekonomin ur spel och ersätta den med andra system (helst på meritokratisk basis). Man hör aldrig någon tala om ett välreglerat förhållande mellan statsapparat och företagande.

Kanske beror detta på att man befarar att starka antikapitalistiska inslag påminner för mycket om den klassiska vänsterretoriken, som man desperat försöker att fjärma sig från? Sannolikt glömmer man lätt att flera ideologier med ursprung i samma socialistiska och syndikalistiska miljöer i själva verket har mer gemensamt än man kunde tro (och vågar erkänna), även om det huvudsakliga innehållet, den goda grundtanken, förstås genom historiens gång gärna förvrängts, kidnappats och nyttjats i fel syften.

Därtill är fokus på ordning och disciplin för litet inom den nationalsocialistiska rörelsen. Eventuella krav på hårdare straff och lägre tolerans förefaller främst gälla missanpassade "rasfrämlingar" (som snart satt sin sista potatis). Dessutom bjuder den nationalsocialistiska retoriken på förvånansvärt få hänvisningar till den starka och auktoritära (national-)staten. Har detta att göra med rädslan för att rörelsen som helhet ska komma att uppfattas som idealistiskt och utopistiskt orienterad när det man helst av allt vill är att lansera ett trovärdigt och realistiskt, pannordiskt alternativ? Förekommer alls förslag på rashygienska önskvärda åtgärder avseende den egna folkstammen?

Jag menar: inte lockar/duperar man stora, lättledda väljarskaror med löften som implicerar hårdare nypor och pöbelförakt. Särskilt inte som det verkar som man har märkvärdigt svårt att släppa tanken på bedrivandet av på sikt starkt subversiv verksamhet inom ramarna för det parlamentariska systemet. Vad intar antiparlamentarismen för roll inom nationalsocialismen av i dag? Är inte parlamentarismen och nuvarande politiska system borgerligt, och bör inte småborgerligheten bekämpas med alla till buds stående medel?

Med detta i beaktande: Söker sig samtliga i en eller annan mening fascistiskt orienterade till nationalsocialismen eller har de bytt strategi, kallar de sig hellre radikalkonservativa preussiska anarkister och sitter hemma och runkar över Ernst Jüngers samlade? Hur tongivande är det fascistiska inslaget i den svenska (populistiska) nationalsocialismen? Lever det fascistiska idealet endast inom små kampgrupper?

Finns, kort sagt, något hårdfört fascistiskt alternativ som inte räds att ta bladet från munnen och hävda sin särart eller är den nationella kampen för "rasens överlevnad" allt överordnad i dessa dagar av massinvandring?

Jag tror det är väldigt simpelt. Etnonationalister är så bekymrade och rädda för svenskarnas undergång, att de bryr sig mindre om ideologi och istället mycket mer om ren överlevnad. Jag personligen lägger min röst på det största partiet som jag vet har vad som krävs för att säkra mitt folks överlevnad på ett trovärdigt sätt. Tror många tänker såhär och så tänker även SvP. Jag vet inte vilka partier du syftar på som skulle vara nationalsocialistiska, för det finns inga sådana idag. SvP är öppna för alla etnonationalister och en hel del från SD och ND har gått över till dem.

Jag tycker denna utveckling är bra, då överlevnaden är det enda som är relevant i dagens mörker. Vi behöver inte fler partier när det bara behövs ett. Dock ska tilläggas att jag samtidigt ser en fara i att vara alltför icke-ideologisk, men vi får se var det leder.

Det är det jag också tycker mig ha förstått. Det verkar vara minst sagt tunnsått med andra nationalistiska varianter. Nationellt sinnad, eller nationalist, tycks med tiden ha blivit praktiskt taget helt synonymt med "rasmedveten", etc. D.v.s. mer än bara invandringskritisk och, för den delen, mer utstuderat/komplext än främlingsfientlig på biologisk eller känslomässig bas. Förnuftsargumenten haglar. Ändå saknas annan ideologi än kärnan: bort med främmande raselement.
Nej, det är nog rätt. Jag tog mig friheten att kalla ex. SvP "nationalsocialistiskt" även om det naturligtvis knappast rör sig om utvecklad nationalsocialism utan något annat. Hade även Svenska motståndsrörelsen i åtanke. Vet inte om denna grupp anser sig bära på några nationalsocialistiska idéer. Man talar ju bara om den realpolitiska dagordningen och aldrig om ideologi eller idealsamhället efter att "kampen" är avslutad. Det är svårt att få grepp om det verkliga idémässiga innehållet.
Det kan jag förstå.
Det är alltid en fara.

Men, frågan kvarstår: Lever fascismen?

Jag kan tycka att det fascistiska/nationalsocialistiska inslaget i teori och praktik t.o.m. var mer tongivande i det socialdemokratiska folkhemmet (!) under uppbyggnadsfasen än på många håll i dag. Men, det är klart: På den tiden var kriminella, degenererade etniska svenskar ett större problem i allmänhetens ögon än motsvarande flyktingar är 2013.

Svenska motståndsrörelsen är nog den enda nationalsocialistiska rörelsen som finns idag, som faktiskt är strikt nationalsocialistiska. Förr fanns Nordiska nationalsocialister men för inte så längesen slogs ihop med SMR. Gemensamt för dessa organisationer är att det inte är politiska partier som strävar efter parlamentariska framgångar, vilket jag trodde du var ute efter?


Jag själv personligen föredrar hellre nationalsocialism än fascism. Dock ogillar jag absolut inte fascismen, tycker det är en riktigt vettig ideologi. Däremot ogillar jag att renläriga fascister tenderar att vara rasförnekare, bland annat Mussolini han själv.

Jag kan se en hel del likheter mellan det nationalsocialistiska Tyskland och gamla Sverige. Båda länderna var väldigt socialistiska, rasligt homogena och det fanns en utpräglad nationalism i båda länderna. Skillnaden mellan Sverige och Tyskland var väl att nationalismen i Sverige förmodligen var betydligt mer subtil än den i Tyskland, samt att Tyskland naturligtvis var mycket mer auktoritärt.

Eftersom Tyskland stod och står Sverige nära tror jag att det blev naturligt att svenskar tog till sig den nationalsocialistiska traditionen eller vad man väljer att kalla det. Medan andra länder tog till sig fascismen. Jag är inte överdrivet insatt så ha överseende med det.

Jag var diffus. Det ska medges. När jag talade om nationalsocialismen (kontra fascismen) hade jag alla slags sammanslutningar/organisationer i åtanke. När det rörde fascismen använde jag ordet "parti" men syftar förstås på fascistiska grupperingar i allmänhet. Jag tror väl aldrig att jag har hört talas om ett senare, profilerat fascistparti som ställt upp i svenska val.
Ja, det är väl ofta där skon klämmer. Det finns däremot tänkbara ideologiska poänger med att förena element från bägge håll och inte kategoriskt förneka rasdimensionen, även om en fascist kunde känna viss skepsis inför den motsatta tendensen (att uppvärdera den).
Givetvis! Men Sverige styrdes socialdemokratiskt under den här perioden, och även om den svenska socialdemokratin uppvisade nationalsocialistiska tendenser, jag tänker snarast på den ekonomiska modellen (svensk industri, svensk produktion, svenska varor) och välfärdsmodellen (bostäder, jobb, vård), var givetvis rasfrågan och annat "komprometterande" starkt nedtonat. Det var förstås heller inte fråga om en totalitär stat efter tysk modell. Likheter fanns dock på flera plan. Sverige klarade sig ju dessutom undan det totala kriget och kunde ägna kommande decennier åt att i godan ro finslipa ett system med talrika beröringspunkter med det tyska, nationalsocialistiska.
Ja, visst är det så. Men det fascistiska borde i någon utsträckning ha fått fäste även i Sverige. Tidigare fanns ju renodlade fascister, men det verkar inte finnas några kvar.

Den har aldrig haft någon roll att fylla och nu existerar den inte längre.

Förmodligen och sällan.

Ja, men förklaringen är snarare att det inte finns något behov av fascism i Västvärlden idag. Folk bryr sig bara om ras, inte om möjligheterna med ett fascistiskt (och därmed icke-rasistiskt) politiskt system.

Det existerar ingen fascistisk organisation värd namnet och nationalsocialistiska sammanslutningar förvaltar heller inget fascistiskt arv.

Nationalsocialismen har i grund och botten samma agenda som förut. Den delar dock vissa idéer med fascismen. Detta är för att fascismen trots allt har några bra inslag.

Nej, nationalsocialismen betonar en hierarki både mellan och inom raser och folkslag, men den stora distinktionen för vem som kan vara en del av folkgemenskapen görs mellan raser.

Vem som har flest högskolepoäng är irrelevant. Alla folkkamrater ska med, men alla kan naturligtvis inte sitta på höga positioner. Detta duger endast några få till, alltså intern hierarki. Tanken är då att ledaren ska vara den bäste av alla, och han bevisar sig inte bara genom sitt intellekt.

Varför skulle detta vara populism och pöbelvälde? Man kompromissar knappast med sin lära för att vinna anhängare. Målet är snarare att vinna hela folket baserat på hur riktig och sann världsåskådningen är. Troligen tycker du att det är pöbelvälde för att du förespråkar intellektuell kamp istället för gatukamp, fast det bara är det senare som kan vinna.

Jo, nationalsocialismen har sin folkgemenskapstanke, sin räntekritik och definitivt en vision om ett välreglerat förhållande mellan statsapparat och företagande.

Nej, som jag skrev så har man redan de saker du efterfrågade.

Nationalsocialismen förordar inte hårdare straff för straffandets skull, men en skärpning mot idag skulle självklart ske. Den ser inte heller något egenvärde i staten, som fascismen mycket korkat och oinellektuellt gör. Nationalsocialismen ser istället i staten ett medel för bevarandet och upphöjandet av rasen. Rashygieniska förslag avseende den egna folkstammen förekommer, men man skapar inga tvång när det gäller det egna folket.

Det är här fascismens problem ligger. Varför ska vi ha en stark stat bara för att detta kan ge oss ett välfungerande samhälle? Vad är egentligen meningen med ett välfungerande samhälle? Att det är trevligare än ett enda stort kaos? Nationalsocialismen går till botten med varför vi ska göra saker och vad vi egentligen ska göra. En kristen hade här sagt att det är Guds ord att vi ska göra si och så. En nationalsocialist menar att det är naturens eviga vilja att vi gör vissa saker, vilket till skillnad från det religiösa dravlet kan bevisas.

Här är svaren på dessa frågor och vad nationalsocialism faktiskt är:

Och så finns det ju inte heller några nationalsocialistiska partier. Men parlamentarismen kan å andra sidan användas emot systemet självt.

De söker sig nog inte till nationalsocialismen. Dagens fascism representeras istället av identitärer som är allierade med allehanda libertarianer, konservativa, nationalanarkister, nationalbolsjeviker, strasserister, kristna, muslimer, asatroende och så vidare.

Nej, rasens överlevnad är överordnad allt.

Kan passa på att tillägga att det är glädjande att dagens nationalsocialister har haft vett nog att överge den där tanken på en idealiserad ledare i toppen och att den kollektivistiska övertygelsen verkar god (oavsett bevekelsegrunder).

Lite oroande är däremot att nationalismen (typ SD och liknande flumpartier) inte pushar det antidemokratiska budskapet mer målmedvetet. Jag menar: "-demokraterna" i namnet; ger inte det samma vibbar som "Demokratiska republiken Kongo", och liknande? Förljugen kosmetika är bara förnamnet.

Demokrati i nuvarande mening är buffel och båg och ett otyg som bör elimineras snarast möjligt. Folket vet inte vad (det det dugliga) folket bör ha.

Korporativismen är i min mening fascismens mest tilltalande aspekt. På det ekonomiska planet finns det anledning att inspireras av fascismen, naturligtvis i symbios med den biologiska meritokrati som finns inom NS.

Fascismen i Sverige tynar nog bort. Som jag förstår det finns fortfarande Nysvenska rörelsen men mest som webbsidan NONkonform.

Jag började intressera mig specifikt för den italienska fascismen efter att, av en slump, kommit över Göran Häggs Mussolinibiografi. Har sedan dess läst en del annat samt utvidgat min kunskap om de rörelser och personer som inspirerade det fascistiska tänkandet men även den rörelse som växte fram i Frankrike under 60-talet - GRECE - med Alain de Benoist i spetsen.

Under dessa år har jag insett att många av mina tankar redan innan var fascistisk till sin natur, om är inte ren fascism (det är d fortfarande inte). Med mer kunskap märker jag också att mina tankar går mer och mer i klassisk fascistisk riktning, eller då åt nya högern.

Jag är antiegalitär, antiliberal och antidemokratisk. Jag är för klassgemenskap snarare än klasskamp, protektionism och autarki snarare än kapitalism och fri handel osv.

Den del av den klassiska fascismen jag verkligen har svårt för är imperialismen. Annars är jag väldigt nöjd med att fascismen inte är etnocentrerad likt nationalsocialismen. Jag erkänner visserligen skillnad på folk och folk men jag bygger inte hela min politiska världsbild på rasbiologi. Därför är SvP tex inget för mig. Men rent generellt är jag en ideologisk ensamvarg som ändå har svårt att finna ro och trygghet i övergripande ideologiska organisationer och partier. Trivs bäst med att vara den ensamme filosofen

Det är bra! Verkligen svar på tal från Adored.

Jag antar att den hierarkiska ordningen inom folkgemenskapen är en senare fråga som löser sig när det är dags och att det viktigaste tills vidare är att bekämpa det gemensamma hotet från rasfrämmande inslag. Vore dock intressant att höra eller läsa mer om nationalsocialismens syn på meritokrati både inom näringslivet och inom det politiska.
Nej, det kan tyckas givet, men hur stora förhoppningar hyser man om att med tiden lyckas omvända eller frälsa särskilt värdefull kompetens med andra ideologiska idéer än den nationalsocialistiska? Jag antar att man hellre gör sig av med den som sätter sig upp och vägrar samarbeta när rörelsen tar fart, även om (den hårdnackade) motståndaren skulle besitta speciell kunskap som kunde vara användbar i det nya samhället.

Alltså: Intern hierarki bland de övertygade nationalsocialisterna. Gott så. Då får man för rörelsens överlevnad hoppas att det finns tillgångar av alla de slag redan i dag (inte endast tankekraft eller endast dugligt fotfolk). Vassa retoriker icke att förglömma, o.s.v.
Det är helt avgörande att aldrig kompromissa för att, som du skriver, vinna anhängare. Jag tycker följaktligen att det är något av ett bondfångarknep att inte i klartext tala om vad man tycker eller att byta namn på partier och grupper för att man anser att vissa ord är alltför belastade eller stigmatiserande. Detta förekommer sedan gammalt i riksdagen och förmodligen också utanför.

Jag får medge att jag av oklar anledning känner mig aningen skeptisk till gatukamp som metod även om jag faktiskt håller med dig om att den nog är fullständigt nödvändig. Det får t.ex. ses som praktiskt taget omöjligt att snacka omkull någon som är indoktrinerad i nuvarande system sedan födseln. Därför är det bra om det intellektuella och den fysiska handlingskraften (i form av aktioner, etc.) kompletterar varandra.

Jag erkänner villigt att jag ser en fara i att övervärdera den våldsamma eller icke-våldsamma aktionen som vapen och helt koncentrera sig på detta. Risken finns att rörelsen på så sätt avintellektualiseras och i förlängningen avpolitiseras om de enda som man lyckas locka är gapiga bråkstakar som egentligen är lite för unga. Missförstå mig rätt: Visst behövs kampenheter, och vissa skulle förstås knappast sörja om kampen på gatan avgjordes till rätt fördel, men kanske borde man inte låta sådana element (a la SA och liknande paramilitära grupper när det begav sig) dominera. Det är alltid fullt möjligt att tappa kontrollen över mindre disciplinerade "förband" om man alls lyckats tämja dem från början.
Det är bra. Jag hoppas att det tydligt framgår i de partiprogram som når allmänheten. Jag tror att många verkligen skulle uppskatta ett slags uppdaterad nationalsocialistisk folkhemsmodell.
Det kunde vara en god idé på sikt att försiktigt börja titta på om man inte kunde återuppta det program för förädling av goda och amputering av onda element som påbörjades i vårt land för snart hundra år sedan; en tradition som ju levde kvar ett bra tag i kulisserna.
För att den starka och auktoritära staten är en självskriven grundförutsättning för alla ideologiska experiment och vidareutvecklingar därefter. I ett välfungerande samhälle har vi möjlighet att i lugn och ro, efter tycke och smak, inrätta det politiska, ekonomiska och genetiska på bästa sätt. Jag tror också att det är lättare att med hänvisning till utvecklingen både här hemma och i omvärlden smyga in fascistiska idéer "bakvägen" eller att vinna val med en öppet fascistisk agenda än med en nationalsocialistisk. Med tanke på hur korkad allmänheten är och hur hårt etablerad media behåller greppet om sin fårskock till publik kan det ta precis hur lång tid som helst innan rädslan för "ett nytt naaazityskland" försvinner. Minnet av andra världskriget är i högsta grad levande, och det gör att ingen hajar att nationalsocialism kan vara något annat än bara Hitler och 30-talet.
Man kan bara hålla med om att rasen är en oavvislig realitet.
Det stämmer, och kanske är den parlamentariska vägen den enda att vandra under svenska förhållanden med tanke på medelsvenskens minst sagt avoga inställning till allt som uppfattas som "odemokratiskt". Man får satsa på att "göra en NSDAP" igen, helt enkelt, och fort som tusan avskaffa parlamentarismen när man nått målet.
Ja, det finns en del avarter där ute. Det gör det. Många intressanta, insiktsfulla och kloka riktningar, men ingen med minsta "mass appeal".

Kanske är det detta som är meningen: fascismen blir hädanefter en i huvudsak nostalgisk fantasi eller ett ideologiskt experiment, paradoxalt en privat angelägenhet, hos solitära tänkare.

Det vore nog klokt!

Korporativism som samhällsmodell torde vara den mesta fulländade som finns.

Ja, det är väl det enda jag har lyckats upptäcka, jag också.
Det där är mycket bekant, kan jag säga!
Mycket bra. Nästan exakt samma här (med något möjligt litet förbehåll).
Precis, men jag tycker att man kan bortse från detta element och hellre se det som varken ursprungligt eller obligatoriskt.

Själv ser jag hellre en konsekvent isolationistisk politisk linje.
Det är där jag vacklar. Mina känslor säger mig en sak och mitt förnuft något annat. Vad som säger vad kunde tyckas överraskande, men det ska vi inte gå in på.

Jag menar att det är uppenbart på alla plan att enorma skillnader finns mellan folkslag och folkslag och nation och nation och ras och ras på samma sätt som vissa skillnader också, enligt mig, finns INOM folken: därför antiegalitarism, meritokrati och elitism MEN klassgemenskap.

Ingen ska naturligtvis se ned på någon annan bara för att denne kör sopor, etc. Trams.
Samma här.

Jag är ständigt på min vakt mot dogmatism, och liknande, som jag någon gång för länge sedan fick för mig går stick i stäv med tankemässig autonomi. Man vill ju inte gå i någons ledband, så att säga, även om ortodoxi naturligtvis kunde vara en tillgång om man var lagd åt det hållet (och det är den för bredare rörelser).