könsneutral humor = feministisk?

De roligaste humorister jag kommer på så här på rak arm är Tommy Cooper och Lucille Ball.
Gemensamt för dem ar att deras humor är ganska vardagsnära och drastisk, och samtidigt fullkomligt oplump, osexistisk, helt könlös och vansinningt vansinnigt kul.
Utmärkande är också att de är roliga själva, och inte håller långa monologer och berättar om vad någon annan sagt och gjort.

Det vore intressant om vi kunde återföra den urspårade humordiskussion ( alla trådarna där män förklarar att de är roligare än kvinnor...) till ett generellt plan:
finns det en könsneutral humor? (som jag tror)
kan denna i så fall kallas "feministisk"?

(bra om vi kan undvika att kvalitetsbedöma varandras humor... jag tycker inte ni är kul och ni tycker inte jag är kul, fine )

Om den är könsneutral, varför ska man då binda den till ett kön?

Om det är feministiskt att inte spä på könsfördomar - eller som här helt utelämna ämnet - så ptja, kanske. Det känns lite onödigt bara, feministisk humor borde väl snarare driva med könsfördomar om man ska vara petig.

Feministisk humor är väl snarare såna som "En liten jävla kvinnorörelse" eller vad dom kallade sig och liknande skit...

Eddie Izzard kanske kan klassas som queerhumor? :smart:

enligt idén att feminism verkar för jämställdhet
och om man definierar den typiska (sexistiska) humorn som manlig, då alltså

Varför röra till det genom att tala om en sak och mena en annan?
Ordet Feminism associerar till kvinnligt, inte jämställdhet.
Ordet Humor associerar till roligt, inte män som gör sig lustiga på kvinnors bekostnad.

Tommy Cooper in action.

En av mina personliga favoriter är skämttecknaren Gary Larson, som sällan hade något könsperspektiv i sina skämt (det finns förstås undantag). En annan favorit är TV-programmet Trigger Happy TV, som med sina galna upptåg och djurkostymer också var tämligen könsneutralt.

Men är könsneutral humor att betrakta som feministisk? Bra fråga. Ett litet problem kan vara att den komiker som väljer att göra "könlös" humor lätt hamnar i fällan att cementera traditionella könsroller.

(Skrev jag just "cementera traditionella könsroller"? )

Hur menar jag nu? Jo, säg att komikern ska berätta en kul historia med några irrelevanta bifigurer, säg en polis och en servitör på ett kafé. Eftersom komikern valt bort könsperspektivet är risken då stor att h*n väljer "det mest naturliga" utan närmare eftertanke och därmed låter polisen vara en "han" och servitören en servitris, alltså en "hon".

Ja, jag vet att jag är löjlig, men det var det enda jag kunde komma på.

Scott Adams (Dilbert) är också bra. Mycket om dejtingens elände, och ensamhet och singelskap, odugliga chefer osv, men hela tiden sett ur ett perspektiv som är allmänmänskligt och roligt. Larson är som du säger en gammal favorit.

jag tror jag reagerar när skämtarens människosyn som lyser igenom och man ser att han/hon ser ner på det andra könet

"Smack that pony" tyckte jag var kul, helt kvinnofixerat men utan att vara det minsta "på bekostnad" av män

Tycker du att Dilbert inte anlägger ett könsperspektiv? Männen framställs oftast som dumma (men kanske med hög IQ), ovärdiga och tafatta. Kvinnorna, som alltid har koll på läget, väljer alltid mannen och de vill inte ha en snäll nörd (Dilbert) utan en alfahanne. Det kanske är allmänmänskligt men då är våra könsroller också det.

Jag skulle snarare säga Dilbert är aktivt feministisk genom att den porträtterar starka, smarta kvinnor (ex. Alice) och visar hur svårt det är för dem att få den respekt de förtjänar på arbetsplatsen. Könsneutral är den dock inte.

Könsneutral humor i bemärkelsen av att båda könen skrattar åt den - JA, uppenbarligen.

Könsneutral humor är inte detsamma som feministisk humor, då feminism inte är könsneutral.

//Mvh, M

Varför svarar du en bannad användare. Sannolikheten att du får svar torde väl vara ganska liten?

Sen så är den feministiska synen ett kvinnoperspektiv, det förvirrade tillståndet kommer när de själva tror att de skulle vara könslösa, vilket givetvis inte är fallet.