"Feminister" förringar kvinnor

Men när feminister pratar om könsmaktsordning menar de ju att det finns ett strukturellt förtryck. Att hävda att feminister förringar kvinnor blir ett lika tomt och meningslöst påstående som att hävda att arbetarrörelsen förringade arbetare eller att den amerikanska medborgarrättsrörelsen förringade svarta.

För inte alltför länge sedan var det en självklarhet att kvinnan skulle sköta marktjänsten. Reklam för tvätt- och städprodukter riktades ensidigt till kvinnan. Debattörer upphöjde "den goda husmodern" till norm. Att kvinnan så smått börjat ge sig ut på arbetsmarknaden spelade mindre roll; gamla tiders värderingar levde kvar. Den kvinna som eventuellt försökte göra något åt den ojämlika fördelningen av sysslor blev snabbt pikad av sina medsystrar: "Har ni hört, hon måste ta sin man till hjälp för att klara av hushållsarbetet! Vad är det för en kvinna? Och vilken mes till karl!"

Vad kvinnokämparna gjorde i den här frågan var helt enkelt att påtala hur idiotisk den här ordningen var i ett samhälle med yrkesarbetande kvinnor. Den offentliga debatt som de skapade gjorde att unga kvinnor började inse att de inte alls behövde följa sin mödrar i fotspåren för att bli accepterade av samhället som "goda kvinnor". Tvärtom, kvinnor som lät mannen dela på hushållsarbetet blev nu betraktade som moderna kvinnor i tiden, som något att se upp till och beundra. Att den äldre generationen gnydde spelade mindre roll.

Och många män fann sig i den nya ordningen. Vill man ha de hippaste tjejerna får man snällt acceptera deras villkor. Sakta men säkert började gamla mönster att brytas. I många kretsar var "den goda husmodern" inte längre idealbilden av en lyckad kvinna, och på den vägen är det.

Strukturer, gott folk. Strukturer.

visa mej en riktig kvinna

när du gjort det kan du visa mej en riktig feminist
vore intressant att veta om det finns något sätt att både vara feminist (dvs kalla sig det också) och rätt

Feministernas historia är en fantastisk läsning om starka kvinnaor som bröt mot dåtidens förtryck.
Kolla bara in följande länk:

http://www.jamstalldhet.nu/jmst/rost...menysuffra.htm

Det var starka kvinnor som agerade, som krävde sin rätt, som inte förväntade sig att männen skulle ordna det åt dem och som var beredda att ta konsekvenserna, ja, KRÄVDE att få ta konsekvenserna av sitt handlande.

Det är på senare tid som debatten spårat ur.
Kvinnor har i alla tider setts som lite mer hjälplösa än männen.
Suffragetterna accepterade inte detta utan gjorde själva något åt det och bevisade sin handlingskraft.
Idag vänder sig feministerna till männen och kräver att dem ska ordna allt, vilket fastslår kvinnans hjälplöshet. Därför förringar "feministerna" kvinnor.

De kanske vänder sig mot männen för att de utgör den största makten i dagens samhälle.
Du hör väl själv vad du säger?
; Om kvinnor kräver, om kvinnor startar egna banker, egna företag, utbildar sig inom domstolsväsendet, tar för sig, kliver fram och vägrar låta sig fösas undan...vem skulle då kunna hindra dem? ;

Varför måste de starta upp det själv från grunden för att kunna få chansen att komma dit?

Vi är nog inte riktigt på samma våglängd märker jag.

Nu är vi nere på nivån enskilda förhållanden - där Ursa påtalade att många problem uppstår på grund av kommunikationsproblem mellan man och kvinna. Det är väldigt lätt att säga att det rör sig om vuxna människor, men allt är dessvärre inte svart och vitt. I ett förhållande har båda ett delat ansvar att

1. tala ut med varandra (direkt kommunikation)

2. ta till sig vad den andre har att säga

3. tolka motparten, dvs. läsa mellan raderna (indirekt kommunikation)

Steg 1 är egentligen väldigt enkelt, men bristen kan uppstå i steg 2, att ta till sig vad den andre har att säga, sätta sig in i dennes situation, att inte bara avfärda det som gnäll utan ta det på stort allvar istället. Här brister det nog säkerligen i många förhållanden från såväl män som kvinnor. Det tredje steget är givetvis mycket komplicerat. Man bör känna varandra ordentligt och gärna vara lite psykologisk till sitt sinne. De förhållanden där man kan läsa av och tolka varandra när den ene inte kan eller orkar formulera sig rakt på sak eller ta debatten, torde framstå som mer lyckade. Å andra sidan, finns den förmågan i ett förhållande så behövs kanske bara steg 1 genomgås

För att svara på din fråga; nej det går inte att generalisera mannens ansvar som du tolkar att jag gör, då varje förhållande är unikt.

För att de är så missnöjda med hur det är idag med männens organisationer och för att de är fullt kapabla att göra något åt saken istället för att be männen om lov att få vara med?

För övrigt anser jag att männen har makten för att kvinnorna tillåter dem att ha den.
Som tidigare sagts - om alla kvinnor och männen som älskar dem sluter sig samman - vem skulle då kunna hindra dem?

Jag har ingenting att invända mot det du skriver.

Männen kanske har makten för att männen inte tillåter kvinnorna ha den i en del fall, sen så finns det säkert kvinnor som inte tror på sig själv och inte kämpar för det de skulle kunna få, lika så med männen.

klart man skulle kunna göra som du säger men det finns säkert betydligt enklare vägar att tillgå.

Sen har männen dessutom störe makt i den statliga och kommunala delarna av sammhället också. Och det är ju inget endast kvinnorna kan gå in och ändra på, eller jo klart de kan, men det skulle få betydligt mer motstånd och ta längre tid.

Jag förstår inte riktigt varför man måste skilja på dem sådär, att "vill de ha störra inflytande på arbetsmarknaden får de göra det själv" vi männen som redan har det så mycket bättre där kan ju istället kämpa för bättre villkor för kvinnorna eller sänka våra egna till deras nivå.

Det är väl inte svårare för en kvinna att driva en bank än för en man???
I Norge har de en kvinnobank som gjort succè och det måste väl vara lättare att ordna saken själv än att försöka förmå det ingrodda patriarkatet att förändra det åt dem?

Och visst kan männen kämpa ÅT kvinnorna, men...ska kvinnorna sitta bredvid, beundra, himla med ögonen och vara tacksamma då?

Har inte sagt att en kvinna inte kan driva en bank lika bra som en man.
Nä kvinnorna ska inte sitta och himla och blunda, gör dem det då?

Vilken nivå? Har personligen inte pluggat Idehistoria eller liknande dynga för mitt höga nöjes skull. Tog en examen inom teknik för att kunna försörja en familj, inte för att kunna glänsa i debatter om feminism. Dessutom så krävs det inget större geni för att kunna delta i dessa debatter. Sedan att man blir hånad får man väl ta.

Jag tyckte det var svammel eftersom Ursa bara tog upp självklarheter. Trodde att det var en diskussion, inte att vi skulle ta upp saker som 80% av alla svenskar anser sig hålla med om (kan ej svara för muslimer och övriga invandrare. Dessutom vände jag mig mot det í hennes inlägg som antyder att män inte har det jobbigt på samma sätt som kvinnor ( arbete, relationer och barn).

Förstår inte varför hon buntar ihop kvinnor utan barn med kvinnor med barn. En inte speciellt homogen grupp. Att en överarbetad kvinna med 3 barn inte alltid orkar göra allting rätt är ganska förståeligt, men varför uppför sig många kvinnor utan barn på samma sätt?

.

Says who?



Den fysiska hjälplösheten kan generellt sett könsbindas biologiskt genom kvinnors mindre styrka samt att energin behövs i inre processer vid graviditet (och i viss utsträckning menstruation, då t ex smärttröskeln sänks) och därför inte är tillgänglig för mer utåtriktade aktiviteter.
Men här talar vi ju om könsroller. Därmed är den psykologiska hjälplösheten, alltså den upplevda hjälplösheten, något mer i fokus.

När jag talat med folk om övergrepp under barndomen, då man per definition är hjälplös, har kvinnorna haft ganska lätt att ge uttryck för känslor av hjälplöshet. Jag har ännu inte hört en man kännas vid dylika känslor- i stället har de talat om sin kraftfulla reaktion av hat.
Jag tror att det är farligt att inte kunna kännas vid utsatthet. Dels för att det är en stor del av den mänskliga tillvaron som man måste blunda inför, en stor del av sig själv som man måste förneka- och empatin med utsatta män blir inte den bästa.
Sedan behöver man förstås någonstans att förlägga känslorna av utsatthet, och då är kvinnorna lämpliga projektionsdukar eftersom projektionen ofta, i alla fall delvis, stämmer överens med deras självupplevelse.


Jag vet dessvärre inte hur jag ska förklara det tydligare än jag redan gjort.