Behöver hjälp med att komma någonstans

Jag har ända sedan jag var liten haft låg självkänsla, dåligt självförtroende och varit ganska socialt tillbakadragen. Det sistnämnda har blivit lite bättre med åren. Det känns som att jag alltid har varit den lilla rädda flickan och jag kan aldrig bli vuxen. Jag vågar inte. Sedan studenten för några år sedan har jag inte kommit någonstans. Har försökt att flytta men jag kände mig extremt ensam, hade stark ångest hela tiden och enda sättet att klara av ångesten var att röka hasch konstant. Jag flyttade tillbaka till min hemstad och har sedan dess mest rökt hela dagarna. Jag i två terminer men jag har knappt lagt någon fritid på det, så det har väl gått sådär.
Ibland känns det som att jag inte vill lyckas med någonting. Försöker inte tillräckligt och det känns läskigt om jag verkligen skulle lyckas med något. För jag kan ju ingenting.
För några år sedan hade jag mycket starkare ångest. Nu känner jag mig mest tom. Allt känns meningslöst.
Jag har inte så många vänner, två nära som jag umgås med men annars sitter jag inne och röker jämt. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Är osäker på allt och hatar att ta beslut. Ena dagen kan vilja det ena, andra dagen det andra.
Jag har alltid känt mig som en outsider. Osocial, väldigt konstig. Ibland blir jag helt tvärtom, känner mig awesome, skitsnygg, rolig, social. Sen ändrar det sig lite upp och ner.
Jag pratar mycket mer i sociala sammanhang än förut, men folk verkar inte tycka att det är tillräckligt. Får alltid höra att jag är tyst av mig, varför det nu ska vara så intressant att kommentera. Varför jag nu ska ta det så personligt.....

När jag var liten brukade min mamma oprovocerat få utbrott. Man kunde fråga en normal fråga om vad som helst och om det var fel dag gick något i bitar, kanske ens leksaker. Hon slog aldrig mig men kunde hälla saker på mig eller dylikt. Hon bad aldrig om ursäkt, så jag har alltid trott att det var mitt fel ändå. Jag försökte att aldrig vara till besvär. Jag hatade att vara bland folk, om jag skulle till skolan kunde jag få diarré till följd av min ångest. Jag hade ständig magont och huvudvärk.
Pappa var aldrig där, om han var det berodde det på att hans pundarkompisar också var med. Annars var han ute och söp och knarkade. Min mamma har det alltid varit sååååå synd om för att hon var ihop med pappa så länge.
Sen var hon ihop med en annan alkis i tio år. Han tryckte ner oss psykiskt, fick utbrott utan anledning. Han var alltid sur. Fick en stor klump av ångest så fort jag kom hem. Mamma lovade gång på gång att vi skulle flytta ifrån honom, men hon ljög hela tiden. Stack hemifrån ett antal gånger, men hon brydde sig inte.

Det känns som att man måste lära sig själv hur man blir en människa, hur man blir vuxen. Men hur? Har inte fått några bra förebilder direkt. Kan tillägga att mina bostäder har varit soptippar och ekonomin åt helvete i hela mitt liv. Så det kan jag inte heller ett skit om. Försöker att alltid tvätta så att jag har kläder och åtminstone duscha ordentligt. Har börjat röra på mig mer också och gått ner två kilo. Men allt är fortfarande så svårt. Har ingen sysselsättning till hösten. Vill jobba i Norge men får aldrig tummen ur att ta tag i något. Har liksom stannat av helt. Hur börjar jag om, så att jag kan bli en normal människa? Hur vågar jag lita på mig själv och hur vågar jag ta beslut?

Är inte ute efter att folk ska tycka synd om mig, men såhär är det.

Hej

Vad har du för intressen?vad har du för drömmar??
Börja med en enkel kurs i något, det gjorde jag,tog helt otippat jägarexamen helt plötsligt:-)
Sen kanske börja rada upp lite saker som du vill med livet.Om du vill prata mer, skicka ett pm bara

Lycka till

Tror det skulle vara bra för dig att prata både med en psykolog och gå i KBT-behandling (kognitiv beteende terapi), sök dig till sjukhuset så kan nog de slussa dig vidare. Ångest kan man få redskap för att kunna hantera, inte bara ångestdämpande utan även lära sig hur man hanterar det.

Jag har åtminstone tagit tummen ur och gått på en audition. Har alltid älskat att hålla på med teater, så sökte en teaterskola. Men tyvärr kom jag inte vidare. Det var ett stort steg att ens våga söka....

Jag har gått till diverse psykologer. En försökte hjälpa mig med att ta tag i saker, men hon gav upp. Hon sa att det inte hjälpte hitills men att jag ändå verkade må hyfsat bra, så jag fick gå.
Jag tar antidepp, gjort det i ett år. Det har hjälpt lite.
När jag flyttade gick jag till en bra psykolog. Eftersom att jag flyttade tillbaka kunde jag inte gå dit igen. Han rekommenderade ett ADHD-test. Ringde min kommun som skulle skicka remiss men det har gått en månad nu utan att jag har fått något. Men jag har också en tendens att ge upp för lätt. Jag borde kanske försöka lite mer.

Jaa allt handlar om man själv är mottaglig för hjälpen som erbjuds, är inte så att man kan gå till en psykolog och så börjar må bättre utan man får även räkna med massa jobb. Kanske har du även svårt att se din egna del i det hela, se att det är ditt tankesätt som är fel. För man måste lära sig att tänka annorlunda. Jag var själv deprimerad och hade svår ångest och hade en pessimistisk inställning till allt, när jag inte tillät mg själv tänka så utan agerade som att jag tyckte och tänkte på det sättet jag ville började det lossna. Antdeppressiva funkar dock inte så värst om man inte hjälper det på traven, man måste utsätta sig för saker och ting och det är då belöningen kommer. Förr var jag som dig, satt inne och hängde jämt, folkskygg och hatade mig själv, idag är mitt självförtroende bättre än många andras och jag njuter av att träffa nya människor och att utmana mig själv. Det är som att jag blivit den personen jag förr ville vara. Så sök hjälp, ta emot hjälpen, gråt ut över det gamla, utsätt dig för obehag, agera som att ditt tankesätt redan är ändrat och utmana dig själv. Det kommer vara en lång process, man fan vad det är värt det.

Utredningar har lång väntetid. Jag kommer inte exakt ihåg hur lång tid det tog för mig innan jag fick en tid, men det var minst ett halvår i alla fall.