Därför förlorade Hitler kriget - de strategiska misstagen

Men det var ju Ukrainas svarta jord man ville komma åt.

Helt sant. Men i egenskap av kornbod - ja, en handelspartner, svensk järnmalm, ukrainska livsmedel. Och menar du som kolonisation för ett tyskt herrenvolk och där ukrainarna förpassas till en underklass (med synnerligen "låga trösklar" och massor av "enkla jobb" - ett drömprojekt för Kristersson och Annie! ) vilket väl var Hitlers egentliga idé, i ett Europa med de födelsetalen man hade snart skulle ha över 100 miljoner tyskar... jo men kör då "lova runt - håll tunt". När Stalin väl är knäckt så är det ju inga problem att avslöja bluffen. Det känns lite avigt att tro Hitler om för gott (... ) men ibland undrar jag om inte hans (o-)moraliska kompass hindrade honom från att inte visa sitt rätta ansikte redan från början i fallet Ukraina.

Första gången jag ens hörde talas om dem var i Beevors Stalingrad. Har för mig att de dök upp i sovjetiska dokument han hittat där man var smått chockad över hur många de var.


Den stora ironin är att Hitler gjorde mer än någon annan för Sovjetunionen. Han gav den förra pariastaten internationellt erkännande, ett kolonialimperium i Östeuropa som de aldrig kommit i närheten av annars och som grädde på moset atomvapen. Förmodligen förlängde han Sovjets livslängd med flera årtionden.

Inrikespolitiskt tvingade han fram ett skifte från ufokommunism till en folkligare, nationalistisk variant som visade sig mer livskraftig. När andravärldskrigsgenerationen till slut tynade bort gjorde Sovjet det också; det är ingen slump att Gorbatjov var den första sovjetledaren som inte hade tjänstgjort i kriget.


Det fanns en fixering vid födelsetal och försörjning i samtidens debatt, samt en fruktan för en slavisk lavin som var en direkt parallell till USAs gula fara. Frågorna ställdes på sin spets redan under 1800-talet med Bismarcks antipolska kampanjer och det var förmodligen någonstans i den myllan, tillsammans med hotstämningen som kommunismen framkallade, som nazismens psykologi formades.

Utan någon form av bredare kontaktyta mot verkligheten hade knappast Thulesällskapets fantasivärld kunnat slå igenom på det sättet. Men ett dovt, konturlöst hot är den perfekta katalysatorn.

Sant, och lite vid en första anblick paradoxalt men logiskt uppträder ju Tysken i engelsk WW-1 propaganda som "faran från öster", "the hun"... ..här väldigt drastiskt!
https://www.loc.gov/collections/worl.../major-themes/

Inte bara Sovjet, utan kommunismen i kinesisk och även "postkolonial" form. Ta bort Hitlers besegrande och ockupation av Nederländerna och Frankrike 1940 samt uppbindandet av Storbritannien och samväldets resurser 1940-41 så blir Japans krig en kort och ensidig historia. Därefter skulle nationalistkineserna förvandla kommunistkineserna till fyllnadsmassa och lokala ledare typ Ho Chi Minh inse att kommunism var väldigt ohälsosamt att ägna sig åt.

Ingen global kommunism (tja, Latinamerika är nog fortfarande öppet för populister som Peron), bibehållet vitt kolonialstyre i minst en generation till och inget Israel (åtminstone inte i dagens tappning). För att citera Rocky: Snyggt jobbat, Adde.

Israels existens och kommunismens icke-varande i Asien, det kan jag köpa som ett s a s sannolikt kontrafaktiskt uppslag, att däremot kriget och Hitler skulle förlängt kolonialismen i "minst en generation till" köper jag inte alls, snarare tvärtom. Visst blev det en utlösande faktor för t ex Indonesiens existens, självklart (även Indien). Samtidigt tycker jag man med framväxten av en bildad medel-/överklass ofta utbildade i "moderländerna" ur vilken folk som Nkrumah, Nyerere, Touré kom inser att avkolonialiseringen bara var en tidsfråga. Märk att de antikoloniala rörelserna redan var igång redan innan och under WWll, vilket ju japanerna kunde exploatera. Låt oss leka med tanken att den sovjetiska kommunismen imploderat långt tidigare pga frånvaron av Det stora fosterländska kriget som sammanhållande kitt, ja då tror jag inte det dröjt ända till 75 tills Portugal fick plocka ner flaggorna och åka hem.

Kolonialismen var förvisso mogen för avveckling på 30-talet, men den "cut and run"-politik som genomfördes av Belgien, Nederländerna och (om än annorlunda) Frankrike skulle inte skett så abrupt utan Hitler, WW2 och/eller kommunismens expansion efter 1945.

Dels skulle kolonialländerna vara långt rikare och med bättre självförtroende, vilket skulle möjliggöra långsiktiga övergångslösningar samt mindre acceptans för självpåtagna lokala messias-figurer. Dels skulle kolonierna varken sett sina kolonisatörer fly med svansarna mellan benen eller framtvingat krigstida överenskommelser som lojalitet/soldater/militärbaser/samarbete i utbyte mot framtida självständighet. Slutligen skulle självständighetsrörelserna inte stödjas av Sovjet och Kina, samt sakna berg av övergiven WW2-utrustning.

Storbritannien utarbetade en modell där kolonierna i Västra Afrika, när de nådde en viss nivå, skulle genomgå en 20-årig övergångsperiod med stegvis allt mer självstyre. Enligt det mycket preliminära tidsschemat skulle de sista kolonierna bli självstyrande runt 1990 (och alltså börja processen 1970). Men Storbritanniens ekonomiska kollaps post WW2, manskapsbrist efter Indiens självständighet och katastrofen Suez 1956 gjorde att alla tidsramar övergavs, vilket snabbt ledde till en rad diktatoriska kleptokratier. Ta bort Hitler och modellen kunde mycket väl ha följts.

Sedan skulle en laddning kolonier antagligen avvecklats långt tidigare, utan en global kommunism att frondera mot. Men Spanien och Portugal hade trots allt (åtminstone efter Latinamerikas självständighet på 1820-talet) marginella kolonier jämfört med Frankrike och Storbritannien. Å tredje sidan skulle Spanien i en sådan värld kanske upptäcka den angolanska oljan mycket tidigare ...