Betecknande / Betecknade, Strukturalism och Semiotik

Jag läste för ett tag sen ut litteraturvetaren Roland Barthes bok Mytologier som till stor del handlar om hur myter och kulturen är ett yttrande och en kommunikation. Mytologier brukar räknas som den första studien som »seriöst analyserade» populärkulturen och den var underhållande att läsa men jag märkte att det var mycket jag inte föstod. Framförallt var det svårt att förstå då mycket av teorin som Barthes använde sig av var från strukturalismen, Ferdinand de Saussure, och semiotiken (semiologin).

Förutom att det är jobbigt att skilja på betecknande och betecknade så förstår jag inte riktigt vad de innebär. Det verkar som att betecknande är t ex »röda rosen» - d v s orden, symbolerna (r, ö, d, a, , r, o, s, e och n) som ger förståelse - betydelse - till det betecknade, som i den fysiska världen är en röd ros. Och om jag förstår rätt så är relationen mellan betecknandet och det betecknade godtycklig och bygger mest på en social överenskommelse - i det här fallet att växten är en ros och dess färg är röd, egentligen skulle (i ett alternativt universum) växten kunna kallas fhäzum och färgen lo-kth'a, eller så kanske färgen inte existerar i språket utan enbart refereras växten som en fhäzum. (Och om den kulturen poängterar formen över exempelvis färgen på ting så kanske växten (fhäzum) skulle refereras som krokig (drumpti) elle tjock (kju) eller nån annan form.)

Om jag förstått det hela rätt så bildar det betecknande och det betecknade vad som kallas för ett tecken. Tecknet blir det ord som vi förknippar med en viss sak. Tecknet (ljud eller skrift) för hus får oss att förstå att det handlar om ett bygge med väggar, tak, golv, fönster och en dörr som någon/några kan bo i eller arbeta i - vi förknippar t ex (oftast) inte »hus» med en kastyxa, utan tecknet har ett »kommunikationsmedel» (betecknande) och ett objekt (betecknade). (?)

Då jag läste Barthes bok så förstod jag att han menade att myten, så som han definierar den, är konstruerad av ett tecken som i fallet med myten är ett betecknande och som kombineras med en ny betecknad; detta skapar ett nytt tecken. Alltså är myten enligt Barthes ett tecken - det är en fortsättning av språket, ett språk i språket eller som han själv kallar det: ett metaspråk.

Ett exempel på myten skulle kunna vara (tecknet) Blondinen (betecknande) som i vår kultur betecknas som »dum», »korkad», »blåst» eller »promiskuös». Tecknet (myten) av Blondinen blir således en ljushårig kvinna som är lite dum och kanske lite lätt på foten. Ett annat exempel är den röda rosen som i vår kultur signalerar passion och ses som romantisk. Detta är då sociala och kulturella konstruktioner.

(Har jag någorlunda rätt eller är jag totalt lost?? Beskrev jag just semiotiken?)

Denna förståelse för ett tecken skapas enbart i förhållandet till alla andra tecken. Detta är vad vi kallar för en struktur. Vi kan exempelvis inte förstå röd om vi inte har andra färger som vi gör att vi kan särskilja de från varandra. Eller hur kommer strukturalismen in i bilden? Teorierna är intressanta men det finn en risk som amatör att man missar saker eller inte förstår någonting alls.

Det känns mest som att jag inte förstår någonting av vad strukturalismen innebär, eller semiotiken. Jag är i varje fall väldigt osäker. Kan någon förklara denna lära och dess grund? Vad betecknande/btecknade egentligen innebär och hur dessa fungerar. Vore mycket hjälpsamt, särskilt då jag vill läsa mer av den kontinentala (franska) efterkrigs-filosofin där dessa begrepp används flitigt.

Det låter som om du har förstått detta rätt.

Kolla gärna upp den sk. semiotiska triangeln. Den visar tydlig förhållandet mellan uttryck (det betecknande), innehåll (det betecknade) och verklighet (referens).

Jag vet inte exakt hur Barthes definierar myten och kopplar det strukturalistiska tänkandet till detta, så jag kan inte kommentera det.

Du verkar ha uppfattat det korrekt. Man kan väl också tillägga att det strukturalistiska tecknet (=ordet) definieras genom binära oppositioner, så kallade semantiska särdrag. Tecknen definieras genom vilka drag de har och inte har, och hur olika tecken skiljer sig från varandra. Det är lite svårt att tillämpa detta på just färger (vilket väl snarast visar på bristerna i den teoribildningen). Teorin lämpar sig bättre för t.ex. släktskapsord eller liknande ord som lättare kan delas upp i betydelsekomponenter.

Broder: [+syskon] [+man] [–kvinna]
Syster: [+syskon] [–man] [+kvinna]

Det är draget [man/kvinna] som särskiljer orden.

Semiotiken studerar även andra typer av tecken än enbart arbiträra, språkliga sådana. Ett exempel är ikoniska tecken som t.ex. skyltar. Dessa imiterar det de betecknar, vilket gör att tecknet alltså inte är arbiträrt som det språkliga tecknet (det finns även språkliga tecken som är ikoniska, t.ex. onomatopoetiska ord).

Man kan närma sig taxonomi och specialiseringar på många sätt. (Ordet »specialisering« är kognat till species i meningen art/artbeskrivning.) Från en helt annan utgångspunkt än litteraturvetenskap beskriver Richard Dawkins i boken “The Ancestor‘s Tale” hur arträdet med nödvändighet är ett binärt träd. En biologisk art delar sig bara i två arter (egentligen populationer). Andra trädstrukturer kan har flera grenar i varje nod. Lexikonets polysemer är begreppsmässigt intressanta eftersom betydelser kan ha knoppat av som arter, medan polysemer i andra fall är varieteter.

Att ange arten på en företeelse gör vi på en nivå som är vald med hänsyn till sammanhanget, vad man vill beskriva eller adressera. Lagstiftning kan vara litteraturvetenskap i viss mening. Den allmänna rättsuppfattningen är sen flera tusen år stödd av skrifter – för att ta till i underkant. Ärvdabalken är numera skriven för att ge syskon lika arvsrätt. Därför behöver man inte beskriva hur en broder ärver sin broder kontra sin syster, eller hur söner ärver kontra döttrar. Symboler har avgörande betydelse i samhället. Där kan man säkert återkomma till den semiotiska triangeln. Copywritern och AD:n har viktiga roller i symbolförvaltningen.

Vad gäller ordens symboliska betydelse så har vi en hel del exempel på kulturella skillnader. Ordet »russin« som symbol kan stå för »russinen i kakan« eller »skrynklig efter alltför flitigt solande«. Laddningen i ett visst ord kan förändras snabbt genom en enskild händelse, exempelvis en kreativ filmtitel. Åmål blir sig aldrig likt sen Fan gick vilse där, eller hur det nu var. Symbolvärdet av regnskurar varierar med omständigheterna.

Ordens symboliska laddning blir oerhört delikat när det gäller att referera till etniska grupper och dessas semantiska särdrag.

Menar du att det är fel på vår teoribildning kring färger? Det finns både primitiva och mångfacetterade teorier. De primitiva går tillbaka på näthinnans besättning av sinnesceller för avkänning av RGB. När man inkluderar psykologiska modeller så går de långt utöver vad vi kan uttrycka med språk. Färger har varit avgörande för överlevnaden och tjänar i första hand näringstillförseln. Ljusgröna blad är mera lättsmälta än mörkgröna.

I kulturell miljö är det avgörande skillnad mellan färg och ytstruktur på en originalmålning och motsvarande reproduktion. Därmed sagt att upplevelsen av en yta har så många fler parametrar än kulör. Vi har ändå en hygglig terminologi för ytglans, spräcklighet, fiberstruktur etc. Mycken information tillförs i tolkningen bakom näthinnan, vilket är lätt att visa med experiment. När läsaren ser ord i boken så sker motsvarande avstämning mot förväntningar. På film är ljudet en viktig del av symbolspråket. När vi står framför ett originalverk på National Gallery så är de egna förväntningarna en del av symboliken.

Vad gäller avbildning av sinnesintryck i verbala symboler så lämnar doftsinnet de bästa författarna i farstun.

Jag menar att det är svårt att beskriva färgord semantiskt med strukturalistisk teori, dvs. i form av särdragsanalyser.

Ah, vilken tur! Då vet jag att jag inte är helt omöjlig när det kommer till att lära sig teorier. Det är svårt när man inte har en mer kunnig i sin närhet som kan bekräfta om man tänkt rätt eller fel. Osäkerheten växer sig rätt stark då.


Det jag kom att tänka på är Platon och hans idévärld. Vi har idéer om hur någonting är, hur en häst är och hur en människa är och sen har vi »kopian» av idéen i verkliga världen, och nu även en term, ett ord som beskriver kommunicerar idén om någonting utan att den behöver vara vid tillfället närvarande för oss.


Jag antar att det samma gäller vid andra motsatspar som ljus/mörker, god/ond, stark/svag? Färgerna svart och vit brukar ju sättas ofta i motsats till varandra, men du har rätt i att det blir mer vagt när det kommer till färger. Däremot så verkar det tydligt att vi kan särskilja färger. Visserligen så kallade man väl rosa för röd ända in på 1800-talet i Sverige. Och i japanskan så delade färgen grön och blå samma namn tills amerikanerna kom på 1800-talet och japanerna fick plötsligt termer guren (Green).

Trots det är det ju ändå nyanserna i färgerna och skillnaderna som gör att vi kan ordna upp de i en viss struktur - eller?


Jo, en pil som pekar åt höger brukar ju signalera att det är åt höger man ska gå eller titta. Och »mjau» imiterar ju rätt skickligt lätet av en katt.

Men det finns ju också tecken som är icke-språkliga men som ändå är arbiträra. Ett exempel är just färger. En kran markerad med färgen röd brukar vanligtvis meddela varmvatten medan blå är kallvatten - på så vis är det i vår kulturella kontext så att värme/kyla är färgkodat med varsin respektive färg.

Jag tror jag får läsa Mytologier igen nu när jag känner mig medveten om semiotiken och strukuralismen.

Färgord för blandade färger följer en enkel regel: den tyngst vägande nyansen nämns sist. Blågrön är mera grön än blå etc. Nivåmässigt är båda färgorden likställda, men det sist nämnda väger tyngst.

I andra sammansättningar har vi ofta prefix för att specialisera en generisk typ, men då vandrar vi en nivå ut på grenverket. En boksida är en sida i en bok medan en webbsida är en sida (nåja!) på webben.

Utifrån enbart orden »strukturalistisk teori« och »särdragsanalyser« måste jag åter igen ge Carl von Linné en eloge för hans metoder. Att räkna kronblad och ståndare var bokstavligen särdragsanalyser. Missbedömningarna är absoluta undantag och folket är konservativt. Blåsippan är ingen anemon och tornsvalan är ingen svala. Stoppa mannen på gatan och fråga vad blåsippan heter på latin. Bland de som svarar hörs ofta Anemone hepatica medan DNA-tekniken styrker Hepatica nobilis.

Jag tror jag får ställa en till fråga angående strukturalismen.

Det låter som att du har mer att säga om den strukturalistiska teorin och de ställen där den har sina svagheter (och jag antar att du känner till fler ställen än enbart särdragsanalyser och färgord).

Om jag förstått det rätt så inledde Ferdinand de Saussure ett nytt paradigm inom språkforskningen. Innan honom så var lingvistiken mer inriktat på språkhistoria och hur språket utvecklades än hur språket fungerade rent praktiskt. På Wikipedia står det bl a att han i princip lade grunden för den moderna språkforskningen. Vore intressant att höra mer om detta - tycker det är svårt att få grepp om den strukturalistiska teorin via wikipedia och andra sidor (än värre att de köttigaste texterna är på engelska!).

Jag har inte studerat just strukturalismen speciellt ingående, ska jag säga. Jag vet inte heller om jag är så sugen på att skriva en hel avhandling i ämnet här. Man kan väl säga att hela tänket att dela upp saker i distinkta delar är problematiskt i vissa avseenden. Andra teorier kritiserar ofta just de aspekterna och menar att många saker i språket måste förstås som gradfenomen. Inte för att jag misstror dig, men är det skolhjälp du är ute efter?

Det är svårt att bara skriva på en massa om detta i stora svepande drag utan att gå in på en massa detaljer och därmed skriva en avhandling. Men kort kan man säga att Saussure anlade ett synkront perspektiv på språket, som ett abstrakt system. I och med detta lades också grunden för de indelningar som fortfarande är standard inom språkvetenskapen (fonologi och beskrivningen av ljudens uppbyggnad, morfologi och beskrivningen av ordens betydelsebärande delar osv.), och tanken att varje del byggs upp av mindre, underordnade delar.

Nej, verkligen inte - är så långt ifrån skolstudier i språkvetenskapliga teorier som man kan vara.

Vill endast lära mig de Saussures teorier då de är så viktiga i bl a den kontinentala filosofin efter andra världskriget. Jargongen i franska akademiska texter från exempelvis Lévi-Strauss, Barthes, Foucault eller Lyotard blir betydligt enklare att förstå om man kan termer som betecknande/betecknade.

En annan sak som förvirrar mig är den skillnad de Saussures gör mellan parole och langue.

(Förresten: Vad menas med »gradfenomen»? )

Langue är själva språksystemet, den struktur som byggs upp av relationerna mellan olika delkomponenter som vi varit inne på ovan (dvs. uppbyggnaden av lexikonet med dess inbördes relationer mellan orden, och samverkan mellan de olika nivåerna i språksystemet). Parole är användningen av språket i ett konkret sammanhang, dvs. i faktiska yttranden.

Det är när man inte utgår ifrån nödvändiga och tillräckliga särdrag för att definiera t.ex. betydelser, utan man kan acceptera att det finns bättre och sämre exemplar inom en kategori. Det är alltså inte en fråga om antingen eller när man ska avgöra om en viss sak kan betecknas med ett visst ord.