Citat:
Ursprungligen postat av AldenG
Hur skiljer sig springande från running? De går ju att användas på nästan precis samma sätt.
Han kom springande.
He came running.
Springandet tröttnade ut honom.
The running wore him out.
Han såg en hund springande...
He saw a dog running...
Han såg en springande hund.
He saw a running dog.
Gerundium påminner om svenskans nomen actionis (ett slags verbalsubstantiv), men man talar i svenskan ändå inte om gerundium (vilket kanske är märkligt; det vore intressant att diskutera frågan med någon expert). Ofta sammanfaller nomen actionis med presensparticip, men det är den grammatiska terminologin jag studerar.
Citat:
Visserligen blir det inte alltid idiomatiskt att översätta ordagrant, men i vilket avseende ska den engelska formen vara svårare, mer förvirrande, eller mer förbannad? Gäller inte de samma grammatiska termerna?
I och för sig är grammatik inte svårare än själva språket. Det är bara när man försöker köra med benämningar och beskrivningar i stället för exempel att man krånglar till det. Vi har alla en infödd förmåga att imitera och det är den förmågan som talförmågan bygger på. Det är alltså mycket mer naturlig och pedagogisk att kalla någonting för ing-formen än att lära allehanda latinska och grekiska ord och en skara abstrakta regler. Varenda människa förmår att bättra sitt språkbruk genom imitering och åtskiljning av exempel men bara en bråkdel klarar av det formella, analytiska sättet som traditionellt användes i många år.
Det är många som avfärdar det grammatiska systemet av den anledningen, att grammatiken finns inbyggd i språket. Det är förvisso ingen lögn, men för att förklara språkliga företeelser krävs det termer, och termer finns där, i den grammatiska terminologin. Jag har aldrig haft så lätt för språk, som när jag lärde mig grammatik.