Engelskans förbannade "ing-form"

Ja, den förbannade "ing-formen" som våra skolor envisas med att kalla den. Alltså den speciella verbformen med alla möjliga användningsområden, exempelvis running. Jag är väl medveten om hur man använder den, men vad kallas den? Den påminner om gerundium, men den används ju inte bara som substantiv. Vad kallas formen, med en grammatisk term?

Presens.

Presens particip.

mig veterligen kallar de det gerund, men det här med grammatik... usch.

Ja, det låter rimligt i den adjektiviska användningen. I satser som Gambling is lucrative for some gamblers försvinner presensbetydelsen dock helt. Finns det någon term för formen, eller råkar bara gerundium och presensparticip sammanfalla?

Jaså, så det är alltså gerundium. Det fick jag aldrig höra i skolan, men du har nog rätt.

Jag har lärt mig att kalla den progressive form på engelska. Sen kan den formen funktionellt betecknas som ett presensparticip, ett gerundium eller en substantivavledning beroende på hur den används.

Jag vet inte vad den heter med ett fint ord men jag säger kort och gott "pågående"

Ja, det låter bekant, men det går ju bara att tillämpa på presensparticipet. Det finns ingenting som är progressivt när det står som subjekt eller objekt.

Jag trodde att det fanns ett semantiskt samband mellan de två användningarna, men de är nog bara homonyma. Vi får tala om både gerundium och presensparticip.

Hur skiljer sig springande från running? De går ju att användas på nästan precis samma sätt.

Han kom springande.
He came running.

Springandet tröttnade ut honom.
The running wore him out.

Han såg en hund springande...
He saw a dog running...

Han såg en springande hund.
He saw a running dog.

Visserligen blir det inte alltid idiomatiskt att översätta ordagrant, men i vilket avseende ska den engelska formen vara svårare, mer förvirrande, eller mer förbannad? Gäller inte de samma grammatiska termerna?

I och för sig är grammatik inte svårare än själva språket. Det är bara när man försöker köra med benämningar och beskrivningar i stället för exempel att man krånglar till det. Vi har alla en infödd förmåga att imitera och det är den förmågan som talförmågan bygger på. Det är alltså mycket mer naturlig och pedagogisk att kalla någonting för ing-formen än att lära allehanda latinska och grekiska ord och en skara abstrakta regler. Varenda människa förmår att bättra sitt språkbruk genom imitering och åtskiljning av exempel men bara en bråkdel klarar av det formella, analytiska sättet som traditionellt användes i många år.

På engelska heter det present participle och gerund, förresten. (Precis som andra har föreslagit på svenska.) Det finns inget vanligt ord som omfattar bådadera. Det blir the ing-form eller ing-words om man måste.

Running is dull. (gerund)

Capitalist running dogs must die. (participle)

He's running behind. (participle)

Om man vill helt enkelt lära sig språket (i stället för att lära sig tala om språket utan att faktiskt tala språket) är såna här benämningar rena tidsslöseri.

Välan, du verkar ha förstått precis vad jag var ute efter. I skolan fick man det att verka som om ing-formen var en speciell verbform som inte gick att klassificera som vare sig presensparticip eller gerundium.


Ja, men jag är mer intresserad av den grammatiska jargongen.