Är kvinnoobjektifieringen egentligen kvinnans egen skuld?

Vad som närmast blivit ett axiom när man diskuterar kvinnors och mäns partnerpreferenser är kvinnor är långt mer selektiva. Majoriteten män kan tänka sig en sexuell förbindelse, en relation och kanske rentav till och med ett äktenskap med en majoritetet av kvinnorna. Medan den kvinnliga populationen däremot jagar en minoritet män som anses mer attraktiva än andra män, baserat i olika statusyttringar som summerat ger mannen högre status på marknaden än andra män. Givetvis kan även män ha olika krav och önskemål, men vad vi kan se hyser män en stor flexibilitet sålänge kvinnan uppfyller viss grundläggande fysionomi, som vikt och ungdom. Förenklat är kvinnor som faller inom ramen för "normalitet" inom vissa parametrar dugliga som partnerval, medan en tydliga hierarkisk struktur styr kvinnans attraktion till olika män.

Det diskuteras ofta i feministiska sammanhang om patriarkala strukturer, där "objektifiering av kvinnan" ofta kommer på tal. Vad innebär då denna objektifiering. Vanligtvis att kvinnor belysas enbart i egenskap av skönhet, att ytan framhålls medan andra egenskaper negligeras, och kanske framförallt att skönhetsidealen är tuffa och destruktiva. Men hur väl stämmer detta egentligen överens med vad vi tidigare i inlägget drog upp? Att majoriteten män kan tänka sig majoriteten kvinnor inom ett brett spann, där även plattbröstade och småmulliga tjejer (som i småmulliga, "inte småmulliga" aka tjocka) passar in, korta och långa, fattiga och rika?

Kan det vara så att det kvinnor i själva verket inte alls pressar sig och andra kvinnor till absurda ideal, mår dåligt över sitt utseende och viker ut sig lite överallt av rädsla att inte duga åt män i allmänhet, utan snarare högstatusmannen i synnerhet, som så som minoritet kan välja och välja bort kvinnor han anser vackra, respektive mindre vackra? Att det i själva verket är kvinnan själv som försätter sig i en konkurransutsatt situation, där kraven är höga och skapar omänskliga ideal som de sedan mår dåligt över att inte kunna klara av?

Bör kampen för avobjektifiering av kvinnan börjar med att kvinnan själv ser om hur hon själv bidrar till objektifieringen av sitt eget kön, och inse att deras egna snäva preferenser ligger delvis till grund för problemet?

Vad bygger du detta ditt axiom på? Det faller nämligen på sitt egen orimlighet. Vi har ett samhälle där folk gifter sig samt bildar par hela tiden. Om det nu enligt dig skulle vara en så stor skillnad mellan preferenserna mellan män och kvinnor, kan man ju fråga sig vilka kvinnor är det som män då bildar par med och gifter sig med? Eller är en majoritet av de svenska männen kanske riktiga statuskap? Miljonärer hela högen?
Du skriver att män hyser en större "flexibilitet" än kvinnor, så länge kvinnorna uppfyller vissa grundläggande fysionomier såsom "ungdom och vikt" hoppla! där föll alla kvinnor över 40, alla fula kvinnor samt alla överviktiga kvinnor bort i ett svep..men ändå så anser du att män är "flexiblare" än kvinnor.
Så sorry tror du får tänka om lite i denna teori. Tror nämligen inte den stämmer med verkligheten ett smack.
Om det är ett bevisat faktum att unga kvinnor idag mår dåligt p.g.a utseendeideal, objektifiering, höga krav etc. ( har läst sådana undersökningar, men det var ett tag sen så vet inte hur läget är idag, om nån har nån undersökning på detta så kom in med den) Så är det väl ganska självklart att detta beror på ett yttre tryck inte ett inre?
Varför skulle just kvinnor sätta sig i denna utseendepress ( och inte män ex) helt av sig själva? Är detta en "sanning" så är det väl i så fall ett klart bevis på att din teori ovan inte stämmer. Killar är pressade att bli statuskillar ( därmed åtråvärda för kvinnor) och kvinnor är pressade att bli statuskvinnor ( åtråvärda för killar) Eftersom vi bevisligen väljer varandra, gifter oss och bildar par så måste det ju betyda att pressen på båda är ungefär same, same. Ren logik käre Watson.

Högstatusmän har om jag inte missminner mig generellt sätt fler barn, fler tidigare äktenskap och fler sexuella partners över tid. Det är sant att man givetvis inte kan ledsagas av medelvärden inom två grupper när det rör sig om parbildning. Däremot är medianfördelning tydligt skiljd mellan män och kvinnor. Fördelning av partners mellan olika män är tydligt grövre män emellan, än vad som gäller inom gruppen kvinnor. Därav den alltid så återkommande debatten kring män som "alfa" och "beta".


De flesta människor har större delen av sina relationer innan 30. Därför anser jag också den kategorin människor mest relevant. Däremot har du rätt i att kvinnor förlorar attraktionsvärde med ålder i större utsträckning än män. "Gammal", "Ful" och "överviktig" är extremiteter i en skala med ett brett normalvärde (grovt förenklat), där män i regel kan tänka sig alla kvinnor inom ett visst spann. En skala för social status är då tydligare uppstrukturerad i nivåer. Sedan kanske flexibilitet är fel ordval, vi är trots allt så flexibla vår biologi tillåter oss vara.

Män attraheras vertikalt, kvinnor horisontellt.


Yttre tryck från andra kvinnor som konkurrerar om samma män ja.


Ja, korrekt. Dock är status två olika saker för en man, och en kvinna. Män attraheras primärt av kvinnors fysionomi, kvinnor attraheras främst av män som utstrålar pondus och makt. Våra partnerpreferenser varierar. Något kommersialismen uppenbarligen tar vara på.

Jag tror det i grunden är biologiskt betingat. Dels är män mer intresserade av kvinnors utseende än vice versa. Dels är kvinnor mer måna om att passa in.

Annars kan man ju se "objektifiering" från ett lite vidare perspektiv: https://www.flashback.org/t2097484

Kvinnor vet att de kan vinna på sin egna objektifiering. De kan mer eller mindre manipulera män (kanske till och med andra kvinnor) med hjälp av deras utseende och fysik.

På tal om objektifiering, 2 av 3 sexistiska reklam görs av en kvinna. Ändå så verkar det som att det är männens fel att vi är konstruerade biologiskt sätt att värna om en kvinna (honas) fysiska attraktion.

Jag begriper mig inte på detta.

objetifiering är bara en del av kvinnans försvarsmekanism. Ingen, inte ens män vill tänka på hur ful man är jämför med idealet. Det känns bättre för självkänslan att kunna skylla på omvärlden. Män gör det genom att inbilla sig att kvinnor har för höga krav, och kvinnor gör det genom att inbilla sig att män endast ser kvinnor som sexobjekt.

Sen är det bara en fråga om vem som bölar högst. Det brukar vara kvinnorna.

Kardinalfelet du gör är att du antar att parbildning är normen. Så ser det inte ut om du tittar på reella relationer.
Antalet 40 åriga norskor som är mödrar överstiger påtagliga antalet 40-åriga norrmän som är fäder.
Go figure.


The wall (google på male studies)


Nu verkar ju unga män må betydligt sämre, eftersom 3 självmord av 4 bland unga är män.
73% om jag minns rätt.

Girls writes what. Kudos!

Parbildning är normen fortfarande om man tittar på alla åldrar. inte på tonåringar mellan 17-22 ok?
Att pojkar begår mer "lyckade" självmord än flickor är sorgligt men inte ett tecken på vilken grupp som mår sämst. Faktum är att flickor gör betydligt fler självmordsförsök än pojkar.
Min tro är att bägge grupper nog mår ungefär lika dåligt men av olika orsaker.

Ingenting är kvinnors fel, kvinnor har inget ansvar för sina egna liv eller vad de gör med dem. Allt ont som händer är patriarkatets fel.

Feminism 101

Du har rätt, det är biologiskt. Precis som kvinnor ser män med en landrover som en plånbok att hänga med så länge det gör något.

Är det mannens eget fel? Ja män är väldigt måna om att passa in.

Kvinnor läser massor med magasin med bilder på snygga kvinnor och fokuserar mycket på sitt utseende och det måste ju säga vara självvalt på samma sätt som män fokuserar på att fånga kvinnors intresse med status, makt och pengar och vad de kan ge. Det uppskattar vi. Lite diamanter till sin snygga kropp eggar alltid upp!

Jag tror helt klart det är biologiskt att kvinnor går mer på trygghet och stabilitet hos en man och att män går mer på kroppslig skönhet och ungdom hos en kvinna. Det i sig är anledningen till en "objektifiering" som pågått hur länge som helst. Tonårstjejer märker snabbt vilka effekter deras nyutvecklade kroppar får på en kille, och de är inte sena att spela på dessa effekter. Då spelar det ingen roll om skolan lär ut genus, för den pedagogiken, att killar och tjejer ska bemötas på samma sätt, stämmer inte överens med verkligheten.

Det är liksom ingen hemlighet att tjejer klär upp sig för att vara så attraktiva som möjligt. Sedan är det förstås inte svartvitt; det är klart att män också klär upp sig till viss mån, men inte alls på samma sätt som kvinnor. Män törstar inte alls efter sexuell uppmärksamhet och kroppslig bekräftelse på det sätt som kvinnor gör. Innerst inne VET kvinnor hur stor roll utseendet spelar för en man - därför försöker de alltid göra sig så vackra som möjligt.

Tänk er en hypotetisk värld där kvinnan inte längre får uppmärksamhet för sin kropp och för sitt yttre. Hon skulle få abstinensbesvär. Hon skulle bli helt desperat av att få bekräftelse på att hennes kropp duger.