Jag börjar tröttna på på hur intiativlös personalen på dagpsykiatrin här är. Som person med social fobi och andra förhinder är det svårt att själv krypa ur skalet och ta steget till att börja prata med andra, men ändå har de fokuserat alla aktiviteter kring att just isolera sig - rummet är fullt med böcker, pussel, garn och hantverk, istället borde de ställa upp med gemensamma aktivitetet, varför inte rent av någon utflykt ibland?
Det känns mer som ett förvar av psykiskt sjuka än som en behandlingsinsats. Varför är personalen så jävla passiv för? Varför tar de inte initiativ till att prata och hålla de mest fobiska aktiva? De samtalar ju bara med de som redan har mundiarré, oss övriga behandlar de som om de inte ens har någon utbildning inom vårdyrket, borde det inte läggas mest insatser på de som har det svårast för sig?
Jag menar jag kämpar varenda dag för att bli bättre, jag vill komma vidare någon gång och så hamnar man på ett sånt här ställe för tredje gången, och har varje gång blivit sämre, inte bättre för att det är tänkt att man ska bli lotsad framåt, istället får man mer ångest och värre självförtroende för att de skiter i en och låter en bli överkörd.
Frågor: Kan jag ta en tredagarskurs för att bli vårdare på dagpsykiatrin? Hur många böcker har ni hunnit läsa ut innan en vårdare initierat ett samtal med er? Är dagpsykiatrin bättre i er kommun? Hur anser du att dagpsyk borde se ut?
__________________
Senast redigerad av TheBoot 2013-05-16 kl. 12:36.
