2013-05-14, 21:17
#1
Mod får flytta om felplacerad
Okej, förbereder på wall of text men det får bli så den här gången.
Bakgrundsinformation:
Är nyligen 19 år fyllda bor med min pappa samt hans sambo i Stockholm sedan 3 år tillbaka då jag flyttade från min hemstad Örebro och då bodde varannan vecka hos min pappa och mamma som varit skilda sedan jag var 2. Jag går tredje året natur-natur på en av Stockholms mer högpresterande gymnasium och trivs relativt bra. På fritiden är det enda jag gör att sitta framför datorn, springa eller träffa nån enstaka kompis var tredje vecka i snitt. Jag har alltid varit en typisk mellanperson i alla sociala kretsar jag varit en del av vilket även lett mig till att inte bli bra kompis med så många. Den enda riktiga vän jag har är en kille jag träffade när jag spelade cs i sexan och har sedan dess pratat nästan dagligen men vi har inte träffat varandra mer än 1 gång.
Så nu till mina problem:
Det första som jag tänker ta upp är mina kontakter med psykologer som jag har haft av flera olika själ. Det som är gemensamt för alla dessa är hur jag hanterar dessa kontakter. Jag har aldrig talat sanning med en psykolog. Det känns för mig inte speciellt att ljuga för dom utan det mer bara händer. Dessutom försöker jag att vara så opersonlig som möjligt och inte ge ut så mycket information. Kände att det var värt att börja med detta då det kanske hjälper någonting senare.
Det som jag känner som mitt största problem i livet är mina drömmar. Jag dagdrömmer flera gången om dagen, då inte bara "Åh vad kul det skulle vara att bli läkare" etc. utan jag bygger upp hela världar i mitt huvud mer långa historier. Detta leder till att jag inte tror att jag kommer kunna uppnå alla drömmar och önskningar i någon form som jag skapar genom dessa. Jag ser inte hur jag ska kunna bli lycklig då jag inte alls ser mig själv som att kunna lyckas med att uppnå allt jag drömmer om.
Sedan kommer min lite anti-sociala del som en relativt stor del av vad jag ser som en del av mig. Jag har som sagt aldrig varit te center of attention men har heller aldrig velat vara det. Jag har alltid föredragit att vara ensam och ofta tyckt att sociala kontakter varit jobbigt. Till exempel kan jag få ångest när jag pratar med en kompis eller familjemedlem för att jag helst skulle vilja krypa in under en sten och aldrig mer behöva prata med någon. Att prata med personer jag inte känner är någonting jag undviker i så stor utsträckning som möjligt då jag inte vill ha med folk att göra. Jag är däremot inte rädd för att säg gå till en affär och prata med en expedit eller fråga efter hjälp, så någon social fobi är det inte fråga om utan jag bara hatar kontakten. Det som jag ofta rättfärdigar min osociala stil med är att jag övertalar mig själv att alla andra är dumma i huvudet och inte bryr sig eller fattar någonting.
Därefter misstänker jag nästan att jag har någon form av kronisk depression då jag, i hela mitt medvetna liv, känt mig ständigt nere och vid flertalet tillfällen under flera år övervägt självmord på en mer seriös nivå. Den största hjälp jag fått har varit av min kompis som jag nämnde tidigare. Hur patetiskt det än låter är han den enda som känner mig.
Sen bör tilläggas att det inte skulle förvåna mig om jag led av hypokondri när det gäller psykiska sjukdomar(ironiskt som fan, jag vet
). För jag läser väldigt mycket när jag sitter framför datorn och läser då om bland annat psykologi. Det jag själv skulle säga att lider av skulle vara just kronisk depression, någon lätt narcissistisk personlighetsstörning, någon variant av Münchhausen syndrom då jag ständigt ljuger för vänner, familj och andra att jag har diverse problem, både psykiska och fysiska. Detta leder även till att jag tror jag lider av mytomani då jag ständigt ljuger för folk utan att tänka på det. Det kan gälla allt ifrån att ljuga för psykologer om mitt välmående till kompisar om till exempel dataspel som jag spelat eller inte och till föräldrar om jag gjort någonting jag borde ha gjort.
Sen det sista jag tar upp nu är det jag känner nästan är någon form av brist på empati. Jag har aldrig varit n direkt känslosam person. Jag har aldrig förstått det där med kärlek, att hjälpa kompisar i nöd eller att sörja någon som dött. Jag vet hur jag borde reagera men jag känner det inte. Jag kan inte sätta mig in i andras situation och inte heller skapa några andra emotionella band mer än till mig själv och saker som gynnar mig.
Det jag egentligen vill få ut av det är är vad fan jag borde göra. Det känns som jag skulle vilja springa in till psyk å bara be om att bli omhändertagen men det skulle fucka upp hela min framtid. Jag skulle aldrig kunna nå dit i livet jag vill om jag hamnade på psyk. Egentligen vet jag inte vad jag vill få ut av att skriva här jag vill nog egentligen bara försöka få mig att tro att det inte är mitt fel. Vad fan ska jag göra?
Är det någonting ni vill få mer förklarat för er om hur mitt liv är eller någonting mer motiverat så säg bara till, kommer vara helt ärlig i den här tråden och berätta allt om det efterfrågas.
Okej, förbereder på wall of text men det får bli så den här gången.
Bakgrundsinformation:
Är nyligen 19 år fyllda bor med min pappa samt hans sambo i Stockholm sedan 3 år tillbaka då jag flyttade från min hemstad Örebro och då bodde varannan vecka hos min pappa och mamma som varit skilda sedan jag var 2. Jag går tredje året natur-natur på en av Stockholms mer högpresterande gymnasium och trivs relativt bra. På fritiden är det enda jag gör att sitta framför datorn, springa eller träffa nån enstaka kompis var tredje vecka i snitt. Jag har alltid varit en typisk mellanperson i alla sociala kretsar jag varit en del av vilket även lett mig till att inte bli bra kompis med så många. Den enda riktiga vän jag har är en kille jag träffade när jag spelade cs i sexan och har sedan dess pratat nästan dagligen men vi har inte träffat varandra mer än 1 gång.
Så nu till mina problem:
Det första som jag tänker ta upp är mina kontakter med psykologer som jag har haft av flera olika själ. Det som är gemensamt för alla dessa är hur jag hanterar dessa kontakter. Jag har aldrig talat sanning med en psykolog. Det känns för mig inte speciellt att ljuga för dom utan det mer bara händer. Dessutom försöker jag att vara så opersonlig som möjligt och inte ge ut så mycket information. Kände att det var värt att börja med detta då det kanske hjälper någonting senare.
Det som jag känner som mitt största problem i livet är mina drömmar. Jag dagdrömmer flera gången om dagen, då inte bara "Åh vad kul det skulle vara att bli läkare" etc. utan jag bygger upp hela världar i mitt huvud mer långa historier. Detta leder till att jag inte tror att jag kommer kunna uppnå alla drömmar och önskningar i någon form som jag skapar genom dessa. Jag ser inte hur jag ska kunna bli lycklig då jag inte alls ser mig själv som att kunna lyckas med att uppnå allt jag drömmer om.
Sedan kommer min lite anti-sociala del som en relativt stor del av vad jag ser som en del av mig. Jag har som sagt aldrig varit te center of attention men har heller aldrig velat vara det. Jag har alltid föredragit att vara ensam och ofta tyckt att sociala kontakter varit jobbigt. Till exempel kan jag få ångest när jag pratar med en kompis eller familjemedlem för att jag helst skulle vilja krypa in under en sten och aldrig mer behöva prata med någon. Att prata med personer jag inte känner är någonting jag undviker i så stor utsträckning som möjligt då jag inte vill ha med folk att göra. Jag är däremot inte rädd för att säg gå till en affär och prata med en expedit eller fråga efter hjälp, så någon social fobi är det inte fråga om utan jag bara hatar kontakten. Det som jag ofta rättfärdigar min osociala stil med är att jag övertalar mig själv att alla andra är dumma i huvudet och inte bryr sig eller fattar någonting.
Därefter misstänker jag nästan att jag har någon form av kronisk depression då jag, i hela mitt medvetna liv, känt mig ständigt nere och vid flertalet tillfällen under flera år övervägt självmord på en mer seriös nivå. Den största hjälp jag fått har varit av min kompis som jag nämnde tidigare. Hur patetiskt det än låter är han den enda som känner mig.
Sen bör tilläggas att det inte skulle förvåna mig om jag led av hypokondri när det gäller psykiska sjukdomar(ironiskt som fan, jag vet
). För jag läser väldigt mycket när jag sitter framför datorn och läser då om bland annat psykologi. Det jag själv skulle säga att lider av skulle vara just kronisk depression, någon lätt narcissistisk personlighetsstörning, någon variant av Münchhausen syndrom då jag ständigt ljuger för vänner, familj och andra att jag har diverse problem, både psykiska och fysiska. Detta leder även till att jag tror jag lider av mytomani då jag ständigt ljuger för folk utan att tänka på det. Det kan gälla allt ifrån att ljuga för psykologer om mitt välmående till kompisar om till exempel dataspel som jag spelat eller inte och till föräldrar om jag gjort någonting jag borde ha gjort. Sen det sista jag tar upp nu är det jag känner nästan är någon form av brist på empati. Jag har aldrig varit n direkt känslosam person. Jag har aldrig förstått det där med kärlek, att hjälpa kompisar i nöd eller att sörja någon som dött. Jag vet hur jag borde reagera men jag känner det inte. Jag kan inte sätta mig in i andras situation och inte heller skapa några andra emotionella band mer än till mig själv och saker som gynnar mig.
Det jag egentligen vill få ut av det är är vad fan jag borde göra. Det känns som jag skulle vilja springa in till psyk å bara be om att bli omhändertagen men det skulle fucka upp hela min framtid. Jag skulle aldrig kunna nå dit i livet jag vill om jag hamnade på psyk. Egentligen vet jag inte vad jag vill få ut av att skriva här jag vill nog egentligen bara försöka få mig att tro att det inte är mitt fel. Vad fan ska jag göra?
Är det någonting ni vill få mer förklarat för er om hur mitt liv är eller någonting mer motiverat så säg bara till, kommer vara helt ärlig i den här tråden och berätta allt om det efterfrågas.
