Min mor är negativ till allt, hjälp.

Hej Flashback!

I min familj är jag yngst(21) av mina tre äldre syskon, och vår mammas negativa inställning till allt går ut över våra liv. Vad man än säger eller gör så finns det alltid en negativ sida för henne att påpeka. Detta kan handla om allt från utseende, utbildning, pojkvänner, barn, klädval, svärföräldrar, djur. Ja, verkligen allt.

Så fort man hälsar på barndomshemmet överöses man med negativt tänkande och efter ett tag rycks man själv med i det. Man kan inte undvika att bli påverkad.

Allra värst är det när det är något riktigt roligt eller en positiv nyhet som man vill dela med sig av och allt man får tillbaka är negativ kritik.

Detta gör att det blir väldigt mycket skitsnack om vår mamma oss syskon emellan. Ingen vill egentligen ha kontakt med henne, men mellan hennes neggostunder finns den fina delen av vår mamma som man inte vill tappa kontakten med.

Någon i samma sits eller som har tips om hur man kan hantera hennes negativa skitsnack?

lär dig att sluta bry dig eller sluta umgås med henne.
man överlever gott utan jobbiga föräldrar.

Säg åt henne såklart. Min farsa är likadan, säger man t ex "Jag funderar på att kanske åka till New York om några år." så reagerar han som om man har sagt att man ska ta lån och på en impulssemester eller nått. Varje gång han påkerar nånting med negativ antydning så ber jag honom att hålla käften om han inte har nått bra att säga och då blir han tyst, man måste våga säga till på skarpen annars fungerar det oftast inte, speciellt inte på äldre och envisa personer.

Det skulle förmodligen göra intryck på henne om ni syskon tillsammans sätter er ned med henne och talar om detta. Förklara att det är tråkigt att hon alltid är så negativt, att det gör att ni drar er för att hälsa på henne och att det vore kul om hon kunde glädjas för er istället för att leta efter alla mörka sidor i allt ni gör/säger till henne.

Låter som min morsa. Hon är verkligen ultranegativ till allt. Jag har bara lärt mig att ignorera henne och låta henne gnälla på allt. Skiter i det, helt enkelt. Umgås ändå inte med henne. Oftast så är det bara "god natt" som utbytes dagligen även fast vi bor i samma hus.

Edit:

Hennes morsa dog när hon var 6. Och hon har väl aldrig varit så där superglad i livet. Inte heller har det alltid gått som hon förväntat sig.(T.ex:Separerade med min farsa när jag var 1-ish) Nä, hon är nog dömd till att leva ett pessimistiskt och gnälligt liv.

Kanske har din morsa en "bra"(Anser inte att man ska skaffa barn överhuvudtaget om man är så gnällig och nerstämd mer än hälften av tiden) anledning till att vara så?

Jag anser att min mamma har ett bra liv. Man, hus, fyra friska barn, 3 barnbarn, två katter, helt ok inkomst.
Dock är det hennes egna negativitet som drar ner henne. Det enda hon gör om dagarna är att jobba, komma hem, klaga, titta på tv, sova. En gång om året åker hon och min pappa till turkiet några veckor. Det ultimata svenssonlivet alltså.

Det är lätt att säga att man ska "ignorera" henne, men det funkar inte riktigt så lätt. Min pappa är underbarast i världen och honom vill man ju fortfarande träffa. Mina systrar vill självklart att deras barn ska kunna vara hos mormor och morfar utan hard feelings.

Att sätta oss ner och prata med henne skulle nog vara otroligt effektivt. Dock så har vi syskon sån stor respekt för våra föräldrar att vi aldrig skulle sätta oss mot dem.

Svårt. Men skönt att flera känner igen sig.

Låter som min morsa. Hon och sin hjärna går som en LP skiva på repeat eller hack i den. Jävla drygt hon påpekar allt, har alltid något att tycka om precis allt och alltid är det JOBBIGT, kostar, eller något annat skit som förhindrar ens beslut och det roliga i det. Hon kan liksom inte bara acceptera att världen är annorlunda än hennes hjärna och alla fungerar så olika. Hon kan aldrig bara säga "okej då" om någonting utan måste lägga sig i och komma med någon kommentar om det hela och var som är bra eller dåligt, oftast dåligt. Det roligare är att hon tror att hon är "en positiv människa" men det har blivit så jävla fel.

Grymt drygt och jag tycker synd om henne, vill förändra men inte riktigt än kommit på hur.

Är detta kanske vanligt förekommande? Blir kvinnor negativa as när de går in i klimateriet?
Min mor har nog alltid varit som hon är, men det är först när man växer upp och får distans till det som man verkligen inser hur konstigt och onödigt det är.

Min mamma hatar min pojkvän, på grund av att hans föräldrar är mer framgångsrika än henne. Allt de gör eller lyckas med klankar hon ner på och avundsjukan lyser igenom. Detta är så pinsamt att se...

låter som alla era morsor behöver gå till en psykolog och få lite "lyckopiller" utskrivna

Hon verkar vara en sån där negativ människa, som aldrig ser nåt från den ljusa sidan. Finns inget du kan göra åt det.