Trött och sliten, sambon förstår inte.

Antagligen är det din magkatarr som spökar om du säger att din dotter somnar lätt och sover hela nätter?



Ja, han blir arg när hon tjorvar. Han har inte hunnit växa in i sin roll som pappa riktigt ännu. Det sker först vid ca 1,5 års ålder enligt min egen högst subjektiva uppfattning.



Han hinner leka med er dotter. Jag tror inte att han på det sätt som du uttrycker dig, skiter i dottern. Är det någon del i dig som måste tillfredsställas genom ditt påtvingade lek med dottern? Vad är problemet med en ettåring? Det är ingen konst.



Har du sagt det åt honom? Säg att du ska iväg med tjejkompisarna, eller ut och äta middag eller vad som. Tror inte ens du gjort det. "Vill ju inte vara utan dottern men jag går hellre under än att inte vara med henne". Ta dig i kragen och åk och gör något och låt han passa dottern. Han kommer se till att hon lever.



Du gör samma idiotiska fel som så många andra pressade mammor. Släpp sargen och låt honom ta henne en helg, åk iväg. Men du måste göra det också!!! Inte sitta och dömande glo när han byter blöjor och matar. Låt han testa.



Det är din plikt som mor att sörja för din dotter. Jag ska ge dig ett par handfasta tips som jag önskade att min fd flickvän fick när vi fick barn.

1. Du ska fan släppa sargen och se till att göra något.
2. Sitt inte och observera precis allting när han "leker" med henne. De klarar sig själva.
3. Gnäll inget mer nu förrän du försökt göra något åt det. Inget hindrar dig från att åka iväg på aktiviteter, men gnäll inte på att han gör det när du själv säger att du vill men inte gör det.
4. Se till att släppa till så han får pippa med jämna mellanrum.
5. Han blir pappa vid ca 1,5 års ålder.

Jag har pratat med honom igår och det såg ut som att han förstod vad jag menade till slut. Jag berättade att det största problemet är att jag inte får slappna av när det är han som ska vara med dottern. Att jag känner mig stressad hela tiden, även när han är hemma, över att springa och ha koll på henne hela tiden. Inklusive hans nätter och mornar. Så vi får se hur han sköter detta hädanefter.

Och ni har rätt, jag har inte tagit mig tiden till att fara iväg själv osv. Jag måst börja bli bättre på det. Funderar på att börja träna med en kompis så då får jag ju ändå en hel del egentid isåfall.

Jag är så trött så jag vill kräkas. Eller så är det också magkatarren som spökar... Jag och min sambo, sen 6 år tillbaka, har en dotter på 1 år. Eftersom jag är arbetslös och sambon har jobb så har jag varit hemma med barnet hela tiden. Hon har för det mesta varit lätt att ta hand om då hon alltid somnat lätt om kvällarna och sover hela nätterna men det kommer ju förstås perioder då ingenting fungerar.

Just nu så har hon en period då hon är svårsövd och vaknar om nätterna ibland och det är såklart jag som får ta hand om det då. Min sambo har inget tålamod och blir arg när hon tjorvar. Gnäller om att han "aldrig får slappna av eller sova". Hon känner ju självklart av att han blir uppretad och sur så då sover hon ju inte lättare för det heller. Min sambo förväntar sig alltid att jag ska ta över när han inte orkar och det gör jag ju alltid då jag inte vill att min flicka ska bli ledsen för att pappa är sur och irriterad. Men påpekar jag åt honom att han måste lära sig att ha tålamod osv så är jag dum i huvudet och ska hålla käften.

Han jobbar hela dagarna, kommer hem, lagar middag och slänger sig på soffan eller drar iväg och gör andra aktiviteter på kvällen. Jag får tjata om att han ska leka med dottern eller andra saker mesans han bara vill twittra och leka med sin mobil som han är helt besatt av... Han är en snäll pappa men LAT! Värst av allt är att han tror att jag har det så jävla lätt!

Bara för att jag "går hemma hela dagarna" så betyder det inte att jag inte har det sjukt tungt ofta. Jag kan aldrig äta ifred, skita ifred eller vila. Eftersom han är så pass mycket borta om kvällarna också så hinner jag nästan aldrig slappna av. Och även om det är hans nätter och mornar med dottern så får jag ju ändå kliva upp och hjälpa till för att han inte klarar det. Han har massor av egentid medan jag inte har någon. Ändå ska jag ha dåligt samvete om jag får sova ut en jävla morgon. Det är han själv som väljer att springa ute och ränna istället för att vila...

JAG ÄR BARA SÅÅÅ TRÖTT! Jag älskar att vara med min dotter men jag är trött på att min sambo verkar tro att jag inte har någon rätt till sömn eller lugn och ro för mig själv bara för att jag är hemma. Han kommer vara pappaledig i sommar när jag jobbar men hur fasen ska det gå?! Han har ju inget tålamod eller ork till något när det blir lite jobbigt! Ser framför mig om hur jag kommer få kliva upp om nätterna för att han inte pallar pressen.

Vad fan ska jag göra? Jag känner mig som en ensamstående mamma med sambo...

Vill även tillägga att jag tar dottern varje morgon och natt på vardagar då han jobbar plus söndagar men dessa diskussioner dyker alltid upp på helger och långledigheter (varannan dag) då det är hans tur att ta nätter och mornar. Då han alltid gnäller om att han inte orkar och förväntar sig att jag har mer ork. Det stora problemet är att han har inget tålamod! Han blir uppstressad och sur när dottern vaknar och gråter och tjorvar. Då blir det automatiskt mitt jobb direkt inget går som smort...