Förlåt för denna långa text, jag är medveten att jag har skrivit jätteslarvigt det är pga ångest och rastlöshet. Jag är då desperat efter hjälp och vill vara så detaljerad som möjligt så att ni kan hjälpa mig.
Jag har alltid haft lite ångest, jag hade ocd i mina tidiga tonår och min barndom men när jag var 18 slutade jag att lyssna på min ocd. Men ångesten var kvar. Jag hade ångest ofta utan någon anledning och allt kunde utlösa en stark ångest. Det var svårt men jag lärde mig att leva med det och faktiskt så började jag känna att det var en superkraft på något sätt. Jag festade och levde mitt bästa liv mellan 2018 och 2019 (medans jag hade ångest), sedan började mardrömmen. På nyårsafton mellan 2019 och 2020 testade jag kokain för första gången, det var första gången jag hade tagit en drog, det var ett beslut som jag tog för flera dagar sedan. Mina vänner drogar alltid men jag föll inte för pressen. Detta var ett beslut som jag tog själv. Ja, så jag testade två linor och kände verkligen ingenting för jag var redan så full och kokset var av dålig kvalitet, men mina vänner kunde se att jag var ganska koksad. Samma natt så hamnade jag i ett slagsmål för att skydda min vän, men mentalt var jag ganska okej förutom att jag mådde dåligt på grund av bråket. 3 dagar senare testade jag att röka weed, bara 3 bloss fick mig att bli ganska hög men jag älskade det, och inom 6 månader testade jag weed, hasch och ecstasy. Jag älskade ecstasy men jag blev deprimerad i 1 vecka i sträck efteråt.
Men en dag så rökte jag gräs med min bästa vän nära en sjö, det var bara 3-4 bloss men enligt honom så bara la jag mig ner på marken och låg helt tyst, asså kan inte förklara vad jag gick igenom eftersom jag inte minns helt och hållet. Men det som jag minns var att det var det absolut läskigaste som jag varit med om, det kändes aldrig som att det skulle ta slut, jag fortsatte att säga ordet 'spiral'. Som att jag gick in i en spiral av tankar. Jag nämnde namnen på gamla barndomsvänner och tappade förståndet helt. Ärligt talat så tror jag att jag fick min första panikattack där och då när jag var hög. Jag hade aldrig haft panikattacker tidigare, jag visste inte ens hur det kändes att få en panikattack. Jag var så ärrad. Jag tänkte att jag inte skulle röka Serdar någon mer och jag borde sluta där och då, men 1 månad senare skulle mina vänner röka hasch och jag gjorde det med dem och samma sak hände igen men värre. Du förstår inte hur jävla rädd jag var, då bestämde jag mig för att jag aldrig skulle ta droger igen. Jag ville aldrig uppleva dessa hemskheter igen och jag tänkte att så länge jag inte rör droger är jag säker. Jag åkte på en weekendresa med mina vänner till Gdansk och när jag blev full ringde jag doktor.se, jag var så rädd för att försvinna, jag ville bli nykter fort som fan. Jag klarade inte av att dricka alkohol längre, jag var rädd att det skulle bli samma sak som när jag rökte på. Så jag slutade dricka helt, det här var typ 2 månader efter att jag hade trippat på hasch.
En dag så möblerade jag om i mitt rum för första gången på flera år. (Jag gillar inte förändring) Det kändes annorlunda och när jag sov så vaknade jag med vad jag tror var en panikattack. Jag vaknade och tog min vattenflaska av någon oklar anledning och sprang till vardagsrummet. Mitt hjärta slog så hårt så att jag trodde att jag skulle få en hjärtattack, jag trodde att jag höll på att bli galen, jag fick en hemsk känsla mentalt, väldigt lik min tripp med weed. Jag väckte mina föräldrar och ringde ambulans men de sa att jag hade en panikattack. Jag flippade ut och ringde mina vänner och sa att det här hände mig utan att jag rökte på. Hur fanär det möjligt tänkte jag, jag trodde att jag skulle va safe sålänge som jag är nykter? Sedan efter det fick jag dessa "panikattacker" nästan varje dag och natt, speciellt när jag sov och ibland tappade jag förståndet och tappade kontrollen helt från dessa panikattacker. Det var det jag var rädd för, att tappa kontrollen. Jag fick panikattacker på jobbet framför min chef och tog av mig skorna och handskarna och alla tänkte wtf. Jag kunde inte jobba längre. Jag kunde inte gå ut med vänner. Jag vågade inte göra någonting, allt gav mig panikattacker. Så jag var hemma i 3-4 månader och kollade på Disneyfilmer och bara låg i min säng, jag drack kamomillte och spred lavendellukt i rummet. Efter 4 månader bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv. Jag gjorde en lista över allt jag var rädd för och gjorde de grejerna för att exponera mig själv. Min största rädsla i listan var om jag skulle svimma eller tappa medvetandet så jag gjorde svimleken på mig själv, det går ut på att hyperventilera och sedan plötsligt hålla andan. Jag gjorde det typ 10 gånger, snälla fråga inte varför, jag ställer mig den här frågan varje dag. Gissa vad som hände tionde gången? Jag fick en så svår tinnitus så att jag trodde att min hjärna skulle explodera, jag ringde 112 och sa till dem vad som hände men de kunde inte hjälpa mig så jag lyssnade på en podcast och tvingade mig själv att sova i hopp om att tinnitusen skulle bli bättre dagen efter men jag vaknade med tinnitus ändå. Jag har tinnitus än idag. Det är så hemskt det aldrig kan bli tyst, jag måste sova med hörlurar och lyssna på poddar varje kväll. Jag vet inte om jag har haft tinnitus tidigare och att jag märkte det då när jag gjorde svimleken, men jag lider fortfarande av det idag. Men hur som helst, jag började som sagt göra allt jag var rädd för, jag började träna, göra andningsövningar, meditation, bioenergetics och fortsatte med min terapi. Jag fick setralin utskrivet och tog alimemazin varje kväll. Tro mig allt blev bättre, men jag var fortfarande alltid rädd för att bli galen eller tappa kontrollen, jag var fortfarande ärrad av cannabiset. Men det gick bra ändå, sen träffade jag en tjej som har 3 barn. Hon är 13 år äldre än mig och alla avrådde mig från det förhållandet, men jag struntade i alla och flyttade ihop med henne och hennes barn. Jag bodde i Göteborg med min familj och jag flyttade till henne i Stockholm. Allt var underbart tills hon blev gravid och blev så jäkla jobbig. Jag förstår henne, stackaren var gravid, men det förstod jag inte där och då, jag trodde att hon hatade mig, jag skrek och grät varje dag i bilen och började röka cigg. Jag blev deprimerad och började få tillbaka min svåra ångest varje dag. Jag var rädd att hon skulle lämna mig för varje gång vi bråkade sa hon att hon skulle lämna mig och jag tog det bokstavligt. Jag berättade för henne hur jag känner men hon lyssnade inte på mig. Så jag började få mina jobbiga tankar igen, "tänk om jag blir galen" eller "tänk om jag tappar kontrollen. För jag kände mig galen. Jag gick till psykiatrin igen som jag hade avslutat. Jag fortsätter terapin än idag nu och de ska utreda mig säger de, men det går väldigt långsamt. Jag provade flera mediciner, antipsykotika och antidepressiva, men problemet var att jag fick rastlösa ben, det var som tortyr. Så nu tar jag ingenting pga det, jag försöker träna, men varje gång jag tränar så blir jag sjuk, jag har aldrig tid för meditation och andningsövningar , men jag ska börja med det igen nu. Nu har läkaren skrivit ut ecitalopram och intuniv men jag vet inte om jag vågar ta de. Aja nu så vet ni bakgrunden nu så ska jag berätta om mina psykologiska symtom.
Jag tycker att konceptet av livet är läskigt, jag är rädd för att bli galen. Är livet en simulering? Jag har ångest 24/7, det känns som att jag är fast i min kropp. Ibland så får jag en klaustrofobisk känsla alltså att jag är fast i kroppen och världen. Jag överanalyserar allt. Jag vågar inte vara ensam med mina tankar. Sedan har jag overklighetskänslor, livet känns fejk, som ett tv-spel. Jag vill att det ska vara som förr att jag kan njuta av saker. Jag njuter inte av någonting längre, jag är rädd för allt. Jag är så rädd för att få en tanke som förändrar min syn på livet, att tanken ska glitcha mig om ni förstår vad jag menar. Det har ju hänt. Jag har en liten bebis och 3 andra barn ser upp till mig men jag kan inte vara där för dem. Det enda jag gör är att låsa in mig på rummet och är på telefonen för att jag inte vågar möta mina tankar. Tidigare kunde jag sitta ner och njuta av en utsikt men det kan jag inte nu för jag är så rastlös och benen kan inte slappna av. Jag är alltid på telefonen. För 1 månad sedan så hade jag en tanke som förändrade min syn på världen, tanken som jag hade handlade om att allting var meningslöst. Allt du gör blir ett minne efter en millisekund. Du kan aldrig vara i nuet. Trycker jag till exempel på en knapp så blir det ett minne efter ett ögonblick. Då lever man hela tiden genom tidens gång. Det är därför jag inte kan njuta av någonting, jag tänker hela tiden att tiden går. Sen så är vi människor bara klumpar av kött och ben, vi kommer att dö till slut. Livet är som ett film eller tv-spel. Jag kan inte andas och jag är inte bekväm i min kropp. Snälla hjälp mig. ingen förstår mig. Inte mina vänner inte min fru och psykologerna hjälper inte ett dugg. Jag är en desperat man, jag blir inte glad av någonting. SNÄLLA HJÄLP!
Jag har alltid haft lite ångest, jag hade ocd i mina tidiga tonår och min barndom men när jag var 18 slutade jag att lyssna på min ocd. Men ångesten var kvar. Jag hade ångest ofta utan någon anledning och allt kunde utlösa en stark ångest. Det var svårt men jag lärde mig att leva med det och faktiskt så började jag känna att det var en superkraft på något sätt. Jag festade och levde mitt bästa liv mellan 2018 och 2019 (medans jag hade ångest), sedan började mardrömmen. På nyårsafton mellan 2019 och 2020 testade jag kokain för första gången, det var första gången jag hade tagit en drog, det var ett beslut som jag tog för flera dagar sedan. Mina vänner drogar alltid men jag föll inte för pressen. Detta var ett beslut som jag tog själv. Ja, så jag testade två linor och kände verkligen ingenting för jag var redan så full och kokset var av dålig kvalitet, men mina vänner kunde se att jag var ganska koksad. Samma natt så hamnade jag i ett slagsmål för att skydda min vän, men mentalt var jag ganska okej förutom att jag mådde dåligt på grund av bråket. 3 dagar senare testade jag att röka weed, bara 3 bloss fick mig att bli ganska hög men jag älskade det, och inom 6 månader testade jag weed, hasch och ecstasy. Jag älskade ecstasy men jag blev deprimerad i 1 vecka i sträck efteråt.
Men en dag så rökte jag gräs med min bästa vän nära en sjö, det var bara 3-4 bloss men enligt honom så bara la jag mig ner på marken och låg helt tyst, asså kan inte förklara vad jag gick igenom eftersom jag inte minns helt och hållet. Men det som jag minns var att det var det absolut läskigaste som jag varit med om, det kändes aldrig som att det skulle ta slut, jag fortsatte att säga ordet 'spiral'. Som att jag gick in i en spiral av tankar. Jag nämnde namnen på gamla barndomsvänner och tappade förståndet helt. Ärligt talat så tror jag att jag fick min första panikattack där och då när jag var hög. Jag hade aldrig haft panikattacker tidigare, jag visste inte ens hur det kändes att få en panikattack. Jag var så ärrad. Jag tänkte att jag inte skulle röka Serdar någon mer och jag borde sluta där och då, men 1 månad senare skulle mina vänner röka hasch och jag gjorde det med dem och samma sak hände igen men värre. Du förstår inte hur jävla rädd jag var, då bestämde jag mig för att jag aldrig skulle ta droger igen. Jag ville aldrig uppleva dessa hemskheter igen och jag tänkte att så länge jag inte rör droger är jag säker. Jag åkte på en weekendresa med mina vänner till Gdansk och när jag blev full ringde jag doktor.se, jag var så rädd för att försvinna, jag ville bli nykter fort som fan. Jag klarade inte av att dricka alkohol längre, jag var rädd att det skulle bli samma sak som när jag rökte på. Så jag slutade dricka helt, det här var typ 2 månader efter att jag hade trippat på hasch.
En dag så möblerade jag om i mitt rum för första gången på flera år. (Jag gillar inte förändring) Det kändes annorlunda och när jag sov så vaknade jag med vad jag tror var en panikattack. Jag vaknade och tog min vattenflaska av någon oklar anledning och sprang till vardagsrummet. Mitt hjärta slog så hårt så att jag trodde att jag skulle få en hjärtattack, jag trodde att jag höll på att bli galen, jag fick en hemsk känsla mentalt, väldigt lik min tripp med weed. Jag väckte mina föräldrar och ringde ambulans men de sa att jag hade en panikattack. Jag flippade ut och ringde mina vänner och sa att det här hände mig utan att jag rökte på. Hur fanär det möjligt tänkte jag, jag trodde att jag skulle va safe sålänge som jag är nykter? Sedan efter det fick jag dessa "panikattacker" nästan varje dag och natt, speciellt när jag sov och ibland tappade jag förståndet och tappade kontrollen helt från dessa panikattacker. Det var det jag var rädd för, att tappa kontrollen. Jag fick panikattacker på jobbet framför min chef och tog av mig skorna och handskarna och alla tänkte wtf. Jag kunde inte jobba längre. Jag kunde inte gå ut med vänner. Jag vågade inte göra någonting, allt gav mig panikattacker. Så jag var hemma i 3-4 månader och kollade på Disneyfilmer och bara låg i min säng, jag drack kamomillte och spred lavendellukt i rummet. Efter 4 månader bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv. Jag gjorde en lista över allt jag var rädd för och gjorde de grejerna för att exponera mig själv. Min största rädsla i listan var om jag skulle svimma eller tappa medvetandet så jag gjorde svimleken på mig själv, det går ut på att hyperventilera och sedan plötsligt hålla andan. Jag gjorde det typ 10 gånger, snälla fråga inte varför, jag ställer mig den här frågan varje dag. Gissa vad som hände tionde gången? Jag fick en så svår tinnitus så att jag trodde att min hjärna skulle explodera, jag ringde 112 och sa till dem vad som hände men de kunde inte hjälpa mig så jag lyssnade på en podcast och tvingade mig själv att sova i hopp om att tinnitusen skulle bli bättre dagen efter men jag vaknade med tinnitus ändå. Jag har tinnitus än idag. Det är så hemskt det aldrig kan bli tyst, jag måste sova med hörlurar och lyssna på poddar varje kväll. Jag vet inte om jag har haft tinnitus tidigare och att jag märkte det då när jag gjorde svimleken, men jag lider fortfarande av det idag. Men hur som helst, jag började som sagt göra allt jag var rädd för, jag började träna, göra andningsövningar, meditation, bioenergetics och fortsatte med min terapi. Jag fick setralin utskrivet och tog alimemazin varje kväll. Tro mig allt blev bättre, men jag var fortfarande alltid rädd för att bli galen eller tappa kontrollen, jag var fortfarande ärrad av cannabiset. Men det gick bra ändå, sen träffade jag en tjej som har 3 barn. Hon är 13 år äldre än mig och alla avrådde mig från det förhållandet, men jag struntade i alla och flyttade ihop med henne och hennes barn. Jag bodde i Göteborg med min familj och jag flyttade till henne i Stockholm. Allt var underbart tills hon blev gravid och blev så jäkla jobbig. Jag förstår henne, stackaren var gravid, men det förstod jag inte där och då, jag trodde att hon hatade mig, jag skrek och grät varje dag i bilen och började röka cigg. Jag blev deprimerad och började få tillbaka min svåra ångest varje dag. Jag var rädd att hon skulle lämna mig för varje gång vi bråkade sa hon att hon skulle lämna mig och jag tog det bokstavligt. Jag berättade för henne hur jag känner men hon lyssnade inte på mig. Så jag började få mina jobbiga tankar igen, "tänk om jag blir galen" eller "tänk om jag tappar kontrollen. För jag kände mig galen. Jag gick till psykiatrin igen som jag hade avslutat. Jag fortsätter terapin än idag nu och de ska utreda mig säger de, men det går väldigt långsamt. Jag provade flera mediciner, antipsykotika och antidepressiva, men problemet var att jag fick rastlösa ben, det var som tortyr. Så nu tar jag ingenting pga det, jag försöker träna, men varje gång jag tränar så blir jag sjuk, jag har aldrig tid för meditation och andningsövningar , men jag ska börja med det igen nu. Nu har läkaren skrivit ut ecitalopram och intuniv men jag vet inte om jag vågar ta de. Aja nu så vet ni bakgrunden nu så ska jag berätta om mina psykologiska symtom.
Jag tycker att konceptet av livet är läskigt, jag är rädd för att bli galen. Är livet en simulering? Jag har ångest 24/7, det känns som att jag är fast i min kropp. Ibland så får jag en klaustrofobisk känsla alltså att jag är fast i kroppen och världen. Jag överanalyserar allt. Jag vågar inte vara ensam med mina tankar. Sedan har jag overklighetskänslor, livet känns fejk, som ett tv-spel. Jag vill att det ska vara som förr att jag kan njuta av saker. Jag njuter inte av någonting längre, jag är rädd för allt. Jag är så rädd för att få en tanke som förändrar min syn på livet, att tanken ska glitcha mig om ni förstår vad jag menar. Det har ju hänt. Jag har en liten bebis och 3 andra barn ser upp till mig men jag kan inte vara där för dem. Det enda jag gör är att låsa in mig på rummet och är på telefonen för att jag inte vågar möta mina tankar. Tidigare kunde jag sitta ner och njuta av en utsikt men det kan jag inte nu för jag är så rastlös och benen kan inte slappna av. Jag är alltid på telefonen. För 1 månad sedan så hade jag en tanke som förändrade min syn på världen, tanken som jag hade handlade om att allting var meningslöst. Allt du gör blir ett minne efter en millisekund. Du kan aldrig vara i nuet. Trycker jag till exempel på en knapp så blir det ett minne efter ett ögonblick. Då lever man hela tiden genom tidens gång. Det är därför jag inte kan njuta av någonting, jag tänker hela tiden att tiden går. Sen så är vi människor bara klumpar av kött och ben, vi kommer att dö till slut. Livet är som ett film eller tv-spel. Jag kan inte andas och jag är inte bekväm i min kropp. Snälla hjälp mig. ingen förstår mig. Inte mina vänner inte min fru och psykologerna hjälper inte ett dugg. Jag är en desperat man, jag blir inte glad av någonting. SNÄLLA HJÄLP!
