tråden för oss med en sjuhelvetes ångest

Gör inte det. Har du inget du gillar i livet?

Märkligt det där med ångest... Tog mig år att förstå att jag hade det. Började med att jag fick saftiga utskällningar och hårda konsekvenser om jag gjorde fel på jobbet (hade firma tillsammans med en släkting). När jag blev gravid bestämde jag mig för att bryta den vanan och jag bytte jobb efter mammaledigheten. Boom, gravid igen. Under andra graviditeten separerade jag från barnens pappa och enda boendet jag hittade var en minietta på landet. Där stod jag som 30+ ensamstående småbarnsmamma utan jobb, cv och utan riktigt boende. Ångesten var total då jag inte kommit ur ångestspiralen sen jobbet.

Idag, 3 år senare, är jag sambo, mellanchef, kör ny bil, stabil ekomomi och bra familjerelationer (även till barnens pappa) . Är ångesten borta? Nej. Har svårt att somna, kan inte koppla ifrån jobbet, tvivlar på alla mina beslut, får ont i magen, får frustrations-gråtatacker, drömmer mardrömmar och känner för att ta mina barn och fly någonstans där ingen känner oss så jag/vi kan börja om.

Promenader, andningsövningar, yoga... Sånt ger mig mer ångest.

Inget positivt i det du skriver, men jag känner igen mig enormt mycket i det där med dödsångest. Minns att jag kände av dödsångest redan som 3 - 4-åring när jag lärde mig att man ska dö. Därefter föreställer jag mig ofta hur det kommer att vara, samt en riktigt konstig tanke som...
...i att "tänk om mänskligheten haft fel, och allt inte alls bara slocknar när man dör - tänk om bara skalet dör, men alla sinnen fortsätter fungera". Och så föreställer jag mig en jordfästning där jag genomlider precis allt, plus förmultnande, insekter och kryp som tar sig in i kistan o.s.v...
...eller en kremering där jag känner all smärta o.s.v.
Helt ologisk tanke, förvisso... men den kommer ändå ganska ofta. Jag har haft stunder i livet där jag känt mig helt paralyserad p.g.a. dödsångesten och att den som sådan (ironiskt nog) hindrat mig från att "leva livet".

Men annars får jag ångest av ganska mycket annat också...
...pengar, pressen på att vara som alla andra/växa upp, jobb, saker som ska fixas hemma, kroppsideal, att vara den perfekta partnern, sociala sammanhang... och en massa annat.

Känner ingen mig i det du skriver .Ibland vill jag bara dra från alltihopa ...
Har haft ångest sedan jag var barn ,provat diverse mediciner men jag vet inte riktigt om jag tycker att biverkningarna gör det värt.Har ett väldigt välfungerande liv med allt man kan önska sig men ändå mår jag fruktansvärt dåligt i perioder .Värst är det att jag vaknar om natten med känslan av att jag inte kan andas ,att det är helt tätt i halsen .Det tar alltid några sekunder innan jag förstår att jag har en ångestattack.Även mardrömmar.På dagarna är det bättre och ingen som jag arbetar med eller umgås med vet vilket helvete det är .Jag har också provat samtal men det ger ingenting ,känslan är att de inte riktigt tror på mig .

Blir lite förtvivlad när jag läser allas inlägg här.

Jag har själv lidit av en hel del ångest tidigare men har på egen hand med hårt arbete och engagemang lyckats må mycket bättre. Idag minns jag faktiskt inte senaste gången jag kände regelrätt ångest och jag kan inte påstå att jag är särskilt orolig över saker. Inte särskilt orolig över döden, inte särskilt orolig över sjukdomar, inte särskilt orolig över att jag blir äldre eller att jag inte har någon partner. I förrgår var jag hos frisören som tvättade håret med "schampoo som var bra mot håravfall". "Jaha, oroar sig folk över det?", undrade jag.

Och det är inga specialtricks som ligger bakom den jag är idag. Alla kan med engagemang göra sig oberoende från sin ångest.

Jag har aldrig provat medicin. Eller ens gått till läkare för det. Skäms en del för jag tycker inte jag har rätt till ångest. Finns de som har "riktiga" orsaker till ångest.
Jag har tur att jag inte vaknar av det, men att somna är ett helvete. Ligger och tänker på ALLA beslut under dagen, vad som gick fel, vad som KUNDE gått fel och konsekvenserna av alla beslut. Nytillträdd chef för ca 25 personer och försöker få allt att lira utan tydliga riktlinjer skapar en hel del jobbiga tankegångar.

Men en sak jag märkt, koffein gör det värre. Nån annan som märkt samma?

Fan nu sitter man här hemma, 24 år gammal och sjukskriven på grund av min ångestproblematik.
Känner mig så jävla patetisk.. det tedde sig att vara ett bra alternativ när psykiatrin föreslog det men just nu känns det bara så jävla dumt. Som ett kvitto på hur jävla svag jag är.

För drygt 3 år sedan så fick jag lyrica utskrivet mot min ångest, att börja med denna skitmedicin kan vara ett av de dummaste besluten jag någonsin har tagit. Toleransnivån steg skrämmande fort och för mig som tyvärr har missbrukartendenser så var detta en oerhört dålig matchning. Inom ett par månader så hade jag gått från 150 mg /dagen till doser på 900-1200mg.
För ett år sedan bestämde jag mig för att det var dags att sluta, men varenda försök har resulterat i att jag har mått för jävligt och inom ett par dagar har halkat tillbaka.

Jag har under det här året lyckats skära ner mitt dagliga intag till 600-750mg men jag jag är så fruktansvärt trött på skiten och har bestämt mig för att lägga ner medicineringen en gång för alla.

Ångesten som jag har upplevt de senaste dagarna har varit hemsk. Jag vill bara slita upp min bröstkorg och skalla mitt huvud mot en tegelvägg.

Tankarna maler på konstant och jag känner mig så jävla svag och patetisk. Det är väl mina fördomar som spelar in, men att vara sjukskriven på grund av ångest känns som något för traumatiserade medelålders kvinnor, inte en 24 årig kille med en klanderfri svensson-uppväxt.

Hursomhelst så har jag bestämt mig för att ta vara på den kommande månaden och bli kvitt mitt missbruk.
Jag är beredd på att min ångest kommer att vara något utöver det vanliga och jag är tacksam för alla tips och tricks som ni kan tänkas ha för att tackla dessa hemska känslor och tankar.

Det verkar generellt finnas två typer av människor här, de som har ångest för livet och de som har ångest för döden. Har man ångest för livet så bryr man väl sig inte om döden? Har man ångest för döden borde man väl kunna uppskatta livet? Väldigt förenklat men ändå

Jag har alltid ångest när jag inte är nära marken, även bara en våning upp är jobbigt. Kontakten med jorden hjälper mig.
Någon annan som har samma upplevelse?

Nej du kan skita i allt, inte bry dig ett dugg om konsekvenserna av ditt handlande. Om du lever eller är död kvittar. Ändå kan ångesten komma som en blixt och förlama dig.

2013 fick jag ångest första gången, det var i samband med att jag började med snus, nu har jag inte snusat på ett tag och ångesten är borta, synd för jag gillar snus. tror det är bergamoten eller nåt i det som jag är allergisk mot. rekommenderar att prova sluta med saker & se om det blir bättre.

Mår förjävligt asså, Har sedan 9 år tillbaka lidit av konstant andnöd 24/7 och tryck över bröstet. Detta gör att jag är i fight/flight läge från det att jag vaknar till jag lägger mig. Har en massa symptom såsom stickningar i ansiktet/händer, huvudvärk, yrsel, overklighetskänslor, stela muskler. Tror jag lider utav kronisk hyperventilering eller nåt. Har massvis med andningsövningar som jag har hållt på med länge men det hjälper inte, blir snarare mer panikfylld när jag fokuserar på andningen. Vet att jag hyperventilerar för kan inte ens hålla andan i 5 sek. Går för närvarande på Fluoxetine 20mg men hjälper inte, inga mediciner hjälper, inte ens Xanor, kvittar vilken dos jag tar. Min ångest har gått från att vara oro och tankar till att nu nästan uteslutande vara fysisk. Det är som en ond cirkel, jag har andnöd, jag får lite panik av andnöden för det är obehagligt = mer andnöd o mer obehag. Känns som att jag provat allt för att bli bättre, så allt känns hopplöst i perioder, kan inte njuta av nånting längre eller ens koppla av i 1 min. Försöker tvinga mig att göra saker dock men är svårt, ingen förstår heller för jag ser normal ut på utsidan.

Har nyss blivit av med min aktivitetsersättning så nu är jag inskriven på arbetsförmedlingen, jag är rädd som fan för klarar inte att jobba när jag är såhär, sover inte ordentligt heller. Är sugen på att sätta en kula i huvudet ibland, börjar bli smått deprimerad också känns bara som jag är en belastning för folk.

Har dock läkartid på Måndag så får se vad dom säger då, har även börjat äta bättre kost på senaste för att se om jag kan bli lite bättre kanske, jag lever på hoppet helt enkelt samt forsätter med andningsövningar fast det går trögt :/ Även beställt en bok om hyperventilation. Vet inte varför jag skriver detta men kände jag måste få lite utlopp eller nåt.