Varför är feminismen så oerhört provocerande?

Okej, där tappade jag nog all respekt jag haft för dig. Vad fasen är det för dumheter? Är du inte stark nog att hitta din egen plats utan måste sparka på den som redan ligger?

Edit: Tog bort din dubbelpost. /Mod

Nej. Det är inte den korrekta definitionen av feminism, och ett stort antal feminister kommer därför inte att hålla med dig. Ett stort antal människor, även feminister med en liberal eller konservativ approach kommer att vända sig ifrån denna definition. Jag blir också provocerad av den.

Feminism är "kvinnors jämställdhet med män". Inte ett ord om strukturer och annat deskrptivt strukturellt vänsterflum finns med i den definitionen. Som liberal och individualist kan jag omöjligt acceptera "strukturer" och andra grova generaliseringar för att beskriva en verklighet. Därför är strukturblajjet provocerande och utesluter ett stort antal feminister från (struktur)feminismen.

Det vore intressant att veta vilka privilegier just du som man har som är så märkvärdiga. Inte män i allmänhet alltså utan privilegier som du har fått enbart för att du är man.

Frågeställningen:

"Varför är feminismen så oerhört provocerande?"

är egentligen inte huvudproblemet. Vad de flesta tänker på när de yttrar sig i frågan är:

Varför är de feministiska grupperingarna t.ex. Fi eller ROKS så intellektuellt begränsade, när de yttrar sig om syften och åtgärder?

De kritiserar männen som generell grupp och hasplar ur sig begrepp som torftigt avses beskriva:

- orättvisorna på arbetsmarknaden för kvinnornas del

- härskarteknikerna som männen sägs tillämpa

- könsmaktordningen som männen generellt sägs utnyttja

etc.

För att uppnå den jämställdhet man eftersträvar, ser man t.ex. kvotering som en väg att rätta till problemen. Detta visar att man inte har minsta aning om hur samhället fungerar (utanför den skyddade offentliga sektorn) och varför mansdominansen på många företag (uppfinnare, tekniniker, företagsledare, styrelsemedlmmar etc.) är som den är. Att man får med sig en popularitetssuktande Orback i sammanhanget (bryta ner företag som inte lyckats skrapa ihop minst 40% kvinnor i styrelsen inom två år) säger kanske mer om Orback själv än om kvinnorörelserna!

Om man läser hela Makehastes inlägg så blir det mer begripligt

Dock skulle jag vilka kommentera det här med feminism och vänstervridenheten. Jag har inget problem med att de som kallar sig feminister även har vänstersympatier. Med vänstersympatier avses en mer allmän ideologisk synvinkel ej partirelaterad. Dock stör jag mig på att den vänstra delen av den partipolitiska sfären har snott "rätten" till att vara feminister. Man kan inte ha feministiska åsikter utan att klassas som lierad med den fete, Gudrun Schyman, Ulvskog, Feministas mm. Även Leijonborg kallar sig visst feminist.

Pss som att vissa sk politiska grupperingar här i Sverige har snott rätten till nationalsången, asagudssymboler och svenska flaggan. Man kan inte ha en t-shirt med svenska flaggan och Tors hammare på utan att sammanlänkas med rasism. Tack alla ärthjärnor till rasister

I båda fallen så har organisationer, sammanslutningar eller andra former av grupperingar gjort det väldigt svårt för mig att bära vissa symboler eller uttala vissa åsikter utan att bli sammanlänkad med dessa mot min vilja.

det var synd för dig, jag känner nästan samma sak inför din ståndpunkt som jag tycker är lite för okritisk för att vara sund.
jag är medveten om att jag öser ur mig ofantligt mycket dynga ibland men att sparka neråt? inte alls. jag ser inte världen i grovt uppställda staplar, det är mer invecklat än så.
Det jag försökte säga var att många män nog känner sig jäkligt osäkra på vilken roll de spelar i samhället om de inte är den huvdsakliga familjeförsörjaren (ska vi ta denna oro på allvar eller blunda för den?) Visst är det infantilt men jag tror det liggar nära sanningen.
Vi lever i en revolutionerande tid och trots att människan är otroligt föränderlig kanske det finns en gräns för hur fort och på vilket sätt en förändring sker?
Jag ser inte feminismen (som den ser ut idag) som en hållbar strategi utan jag ser en omöjlig ekvation. barnen glöms bort när båda föräldrarna ska arbeta lika mycket. jag inser hur konservativ jag låter men så känner jag nu..
jag är ingen förespråkare för den gamla hemmafruprincipen men en något mer hemmastadd kvinna tror jag är bäst för alla i samhället. Många kvinnor vet ju inte ens hur man lagar mat idag utan föder sina barn med snabbmat etc. det är inte rätt tycker jag då ens barn alltid bör stå före ens egna behov.

Det finns en obehagskänsla i feminismen och det är att den går emot "naturen". vad är egentligen mannen och vad är kvinnan? två helt svävande begrepp inpressade i traditionella beteenden eller är det faktiskt så att kvinnan är mer lämpad att sköta hemmafronten? jag har egentligen inget svar men känner att många nog mår dåligt av att försöka motsvara feministernas krav att vara självständig. man ska inte få skuldkänslor över att stanna hemma med barn som det är idag.

feminismen nedvärderar och förkastar kvinnans naturliga egenskaper och det är avskyvärt.

Kvinnan har alltid haft mannens ballar i stadigt grepp, just nu kramar hon om dem extra hårt och männen gapar därefter.

Vänstern, som normalt menar att alla människor är lika och att det är uppfostran och sociala omständigheter som formar individen, har skjutit sig så inåthelvete i foten genom att befatta sig med de särartsfeminister som nu figurerar i media.

Varför det? Jo, de menar att det finns en genetisk skillnad mellan könen som gör män till onda varelser. Vad de inte tänker på är att detta godtyckligt kan utsträckas till vilken genetisk variation som helst. De slår upp de första lyktorna på rasismens väg.

Det ligger en hel del i det du säger. Både Fi, Feministas och Roks trampar sig själva på pungen, om man nu kan säga så om feministiska grupperingar, i sitt agerande. De får inte den stora massan, vare sig män eller kvinnor, med sig. Det blir det omvända, de är för radikala eller vad man skall kalla det. Och vad denna Orback har att tillföra till debatten vet jag inte. Det är enligt mig ett politiskt självmål att sätta en sådan person där. Jag tror att det vore avsevärt bättre med någon kvinna som hade många förtroende och då inte minst männens och kanske än mer de "förhatliga" bolagsdirektörernas förtroende. Men en kvinna som samtidigt hade mod att vara obekväm, säga sanningar åt ALLA. Kanske ogenomtänkt men en kvinna av typen Marianne Nivert.

Du skriver också: "Varför är de feministiska grupperingarna t.ex. Fi eller ROKS så intellektuellt begränsade, när de yttrar sig om syften och åtgärder?" Men det här med intellektuellt begränsade tycker jag även står för många av de som hätskt attackerar feminismen, feminister mm. Har inte båda sidor intellektuell kapacitet nog för att argumentera sakligt med varandra så hamnar man i de pajkastningssituationer som alltför ofta uppstår idag.

Jag stör mig inte på all feminism. Feminister som Susanna Popova och Petra Östergren har sagt en del vettigt.
Jag stör mig på radikalfeminismen därför att den bygger på grova generaliseringar, och påminner om Sverigedemokrater, KFML(r) och andra religioner.

Jag håller med Susanna Popova i hennes samhällssyn eftersom hon är neo-liberal på gränsen till libertarian. Jag kan ibland hålla med Petra Östergren och hennes slaktande av radikalfeministisk teori.
Jag håller däremot inte med Maggan Winberg, Gudrun Schyman, Ebba Witt-Brattström eller andra feminister på vänsterkanten.
Nej, jag känner inte att mina priviligier hotas eftersom jag inte förstår vilka dessa priviligier är, som enbart kan knytas till mitt kön.

Nej, inte värre än jag stör mig på pajaser inom Nationaldemokraterna, nynazister eller andra som anse sig sitta på Sanningen Som Bara Vi Förstått.
För mig handlar det om sekter, inte ideologier.

Nej, jag kunde lägga till det mesta på vänsterkanten till sekterna. Sekter är inte jobbiga, de är komiska.
Det som är jobbigt är att vänsterfeministerna har debattmonopol, problemformuleringsmonopol och dessutom är de enda som tillåts bedriva lobbyverksamhet för statliga pengar.
Varför har Rigmor Robèrts teorier inte uppnått status som Den Heliga Axiomatiska Sanningen på högskolor och univeritet, medan rappakalja som Knösmatsbordning och Prattikarata suturer blivit axiom?

Nej, inget annat. Precis som marxismen blev axiomatisk i början på 70-talet, man kunde till och med läsa 40p "marxistisk teori" och utexamineras som skäggiga dagdrivare som kan allt om Castros rövhål, så kommer "genusvetarna" att gå samma öde tillmötes när den Winbergska pseudovetenskapliga högskolefeminismen spricker som ett troll i verklighetens solsken.

Det är ju inget vidare argument eftersom minst lika många kvinnor mådde dåligt av att tvingas stanna hemma med barnen. Liksom flera män mår dåligt av att inte passa in i den traditionella mansrollen. Något "naturligt" tillstånd kan man inte tala om då det gäller människor, eftersom människan inte är en naturlig varelse. Vi har istället en fri vilja.
Det finns feminina kvinnor, maskulina kvinnor, androgyna män, alla varianter. Jag förstår inte varför man inte bara kan nöja sig med att individer är olika.

Kan jag däremot hålla med om. Många feminister nedvärderar de traditionellt kvinnliga egenskaperna, som att de skulle vara sämre än manliga. På så sätt nedvärderar man ju bara kvinnan. Samtidigt märker man att dessa feminister gillar att ta till sig just de dåliga egenskaperna från männen, t ex aggressivitet. Det känns jävligt onödigt.

Det är väl snarare så att pojkar och flickor uppfostras olika som orsakar de rådande strukturerna?
Alltså, miljömässiga skäl, inte genetiska.
Samhället uppfostrar oss alltså till elaka män för att vi har en snopp när vi föds, vi är alltså inte elaka män direkt när vi föds.

Så resonerar iallfall jag (kanske inte med exakt de ordvalen i vanliga fall) och de feminister vars åsikter jag känner väl.

Edit: såg att det var särartsfeminister du pratade om. Vet inte riktigt vad det ska innebära, men mitt inlägg kanske förlorade relevans pga detta.

Okej, istället för att trassla in mig i ren polemik här tänkte jag försöka visa hur jag har hamnat i den här till synes obstinata och fundamentalistiska synen på feminism, som kan se ganska onyanserad ut i jämförelse med mina annars så mjäkiga åsikter i olika frågor. Jag menar att vi är något stort på spåren här - i och med feminismen och dess teorier, i alla dess former - eftersom könet ofta är det som människor minst av allt vill ifrågasätta. Det är vår sista utpost i sökandet efter någon sorts identitet, ett mönster att gå efter. Majoriteten av världens och historiens kulturer har haft tvådelade samhällen, där könet har varit avgörande. Även om man så är kommunist, nihilist, humanist, nazist, liberal eller "opolitisk" har man ofta en väldigt stark och fast åsikt om vad som hör varje kön till och vilka förväntningar som ska ställas på varje halva av mänskligheten.

Det måste vi våga gräva i. Det kan upplevas som ett hån mot den rådande tidsandans heliggörande av individen och dennes fria vilja att så radikalt driva kulturens makt ända in på "förnuftets" område - vetenskapen, biologin och anatomin - och hävda att vi är produkter av så mycket mer än vi vill. Ända in på underlivet kommer de svåra och jobbiga frågorna, där vi trodde vi hade koll.

Samhällspolitiskt avsäger jag mig allt ansvar och alla åsikter, det här är för mig en rent existentiell och moralisk fråga. Jag tycker att man måste våga ställa svåra och frustrerande frågor till sig själv, att ifrågasätta precis allt man är och allt det man helighåller för att inte ljuga för sig själv.

Stora ord, men jag menar det.

Och med det hoppas jag aldrig att jag lägger näsan i blöt i en sån här fråga på FB igen, jag blir bara förbaskad.