Etymologi – engelskt "ow" motsvarar svenskt "g"/"j"

Nu har jag inte kollat om alla exempel i tråden faller inom den här kategorin, men en grundläggande förändring i äldre engelska är att intervokalisk velar spirant (<ʒ>, /ɣ/) utvecklades till /w/ eller /j/ beroende på omgivande vokaler. Alternativt kan man kanske säga att den försvann varpå hiatus fylldes av det fonetiskt mest lämpliga glidljudet.

Jämför de medelengelska formerna gen. sg. dayes (feng. dæges) och nom./ack. pl. dawes (feng. dagas) av ordet för ’dag’. I day/dawning har var sin variant bevarats (= dag/dagning).

Det är nog främst sydligt. Annars är väl motsatsen vanligare: stuga, knoga, fruga, snöga, roga sig.
Det är också danska.

Nja, det vet jag inte om jag håller med om. [g] är velar och [w] är labiovelar, det är bara sekundärartikulationen som behöver läggas till när klusilen försvagats till approximant för att hamna i mål. Kanske är det desto lättare att den tillkommer när det fonologiska systemet i övrigt inte inrymmer någon approximantserie som korresponderar med klusilserien, men däremot redan ett /w/; ännu desto mer om den fonetiska kontexten väger åt det labiala hållet (bakre vokaler runt omkring eller liknande).

Ja, du har nog rätt i detta.

I många fall handlar det om paradigmatisk utjämning där den tonande varianten återinförts i grundformen i analogi med böjda former. Jfr variantformer av nom. sg. med avtoning i utljud som sorh, mearh, burh (-> sorrow, marrow, borough/burrow).