Etymologi – engelskt "ow" motsvarar svenskt "g"/"j"

För ett tag sedan funderade jag på varför den engelska ändelsen -ow i sorrow motsvarar ett -g (uttal [j]) i svenskans sorg. Sedan dess har jag kommit på en rad liknande ord där samma korrespondens finns. Men jag är lite nyfiken på om någon vet hur denna uttalsförändring gått till. Ett urgermanskt/urnordiskt /g/ måste väl finnas i grunden, men hur har det blivit ett [w] i engelskan? Jag kan inte riktigt göra den kopplingen. Finns den förändringen belagd i några andra sammanhang?

Fler ord:

sorg – sorrow
svalg – swallow
borg – burrow
talg – tallow
bälg – bellow
galg(e) – gallow
följa – follow
helga – hallow

Observera att svenska »bälg« = engelska “bellows”. Engelska “bellow” = svenska »bölande«.

Stickprov på tre av de nämnda orden indikerar via dictionary.com att förändringen av g till ow har skett på anglosaxisk mark.

När “talgh” blev “tallow” så var det en uttalslättnad vad gäller att öppna en konsonantsekvens med vokal. Sådant förekommer än i dag på hitsidan Nordsjön.

Exempel:

tallow ...
Origin:
1300–50; Middle English talow, talgh; cognate with German Talg

Stavningen talgh är identisk med forndanska.

Ref. http://dictionary.reference.com/browse/tallow

Verbet “bellow” är väl ännu mera belysande, eftersom svenska »böla« saknar g.

Ref. http://dictionary.reference.com/browse/bellow
Ref. http://dictionary.reference.com/browse/bellows

Nomen “bellow” och “bellows” har som synes olika etymologi. Det senare har med bullighet att göra. Men både böla (verb) och bula (nomen) är snarlika respektive engelska med ow men utan g.

Motsvarigheten till "borg" är burgh/burrough/boro som är vanligt i engelskspråkiga ortnamn. "Burrow" är väl den moderna varianten av substantivet?

"Gh" uttalades en gång i tiden som "ch" i tyska, osäker på vilken tidsperiod dock.

Det där är ju intressant, och där kanske förklaringen finns – ändelsen ough, som även finns i t.ex. though. Där finns ju g-stavningen kvar, med ett [w] i uttalet.

Ljudet 'g' har ju försvagats till ett 'v'-ljud även i vissa svenska dialekter. Om det har försvagats till ett 'w' någonstans vet jag inte.

Det rör sig nog om en rätt allmän "försvagning" av /g/ i trycksvag ställning som inträffat i engelskan. Det är ju inte alltid som ett [w] uppträder i de engelska kognaterna:

råg - rye
flyga - fly
fluga - fly
ljuga - lie
ligga - lie
lägga - lay
fager - fair
lager - layer
dag - day
säga - say

I ryskan har genitivändelsen /ogo/ av någon anledning försvagats till /ovo/. Annars har /g/ mera allmänt utvecklats till ett h-aktigt ljud i flera andra slaviska språk (och sydryska dialekter).

Jag tyckte [w] kändes som en lite kontraintuitiv försvagning bara.

Jag kommer att tänka på nu att den omvända ljudutvecklingen har funnits historiskt i franskan, som har utvecklat /g/ av germanskt /w/ (i gamla frankiska lån), t.ex. guarantie av *war- någonting och guérir av *werja (tror jag, det är i alla fall sama ursprung som vårt (av)värja). Är det en slump att det är samma ljud inblandade?

Har du något exempel?

Om en försvagning kan ske så bör en uppstramning kunna ske. Om allt går mot försvagning så tycks den köpenhamnska dialekten vara på väg in i en återvändsgränd.

I viss mening kan man betrakta läsuttal som en uppstramning. Sådant häcklar vi understundom.

Det ska bli intressant att höra när anglosaxarna tillämpar läsuttal på “enough”. Uttalet /ɪˈnʌf/ har ett särdeles försvagat slut-g från det som blev tyska „genug” och svenska »nog«. Lustigt nog tycks svenska »nog« vara mera ursprungligt, men i engelskan hör man även /ˈnʌf/ efter nordiskt mönster eller om det är efter mönster av sanskrit.

Vad Jrgen har får Jrgen svara på.

Här vill jag ge följande exempel: Fagerhult uttalades i gammal halländska {fa:vəlt}. Den lokala byn alltså. Det fjärran Skånes Fagerhult uttalades med läsuttal från karta och tidning.

Angående svenska dialekter med försvagningen g-v så kom jag på att skog heter 'skov' på danska. Det skulle väl kunna vara ett danskt/sydsvenskt drag.

Ja, just det – och lag heter lov på norska.