2013-04-22, 15:46
#1
Hej Flashback!
Jag och 3 goda vänner (V, A och E) hade planerat lite frEdagsmys och samlades hemma hos V. A och E hade fått tag på mda inför kvällen. Jag själv hade inte prövat Mda tidigare men flera andra cetralstimulanter, så jag var väldigt spänd på att få prova mda:n också. Jag hade fått höra av vänner att det skulle vara mycket mer trippigt än exempelvis mdma och inte lika kramigt och euforiskt.
Ungeär vid 23 snåret sätter vi oss allesammans vid köksbordet och börjar portionera mdabomber på cirka 130-150 mg. jag, V och A tar varsin men E tog mda här om dagen så han skippar det idag och äter dmt istället. Vi är förväntansfulla och lite spända på att det skall börja kicka. Efter ungefär en timma börjar leendet krypa på och sedan dröjer det inte länge fören vi skuttar omkring och flummar, snackar, dansar, kramas, masserar varandra och har det allmänt underbart. Det ständigt återkommande "shit va nice!" upprepas gång på gång. Komplimangerna sprutar och livet leker.
Tidigare under kvällen har vi noterat en "vanlig" fest med okända personer. Vi hade tidigare snackat om att kanske dra dit och kolla läget lite. Sagt och gjort går jag och E iväg för att socialisera lite. E och V stannar kvar i lägenheten o håller ställningarna. När vi kommer dit möts vi i dörren av ett par outsägligt långsamma personer med röda ögon och sluddrande stämmor. Vi står och snackar lite kort med killarna i dörren och fattar efter en liten stund vinken att festen är slut och de inte är lika party som oss. Vi kommer på att klockan nu är ungefär 2 på natten så vi misstänker att folk är i däckstadiet och säger farväl.
Jag och E går istället och lägger oss i gräset för att titta på stjärnorna. E som tagit dmt blir förundrad över stjärnhimlen och jag ligger och njuter av den svala brisen och sällskapet. Vi sjunger, snackar och myser där ett tag innan det börjar bli kallt och vi går in igen.
Efter ytterligare några timmar åker gräset fram. Jag själv röker inte cannabis. De gånger jag gjort det har jag antingen bara blivit lite fnittrig eller illamående och/eller tokdäckat, så det är ingenting jag annars uppskattar. Men i detta skede av lycka och entusiasm blev jag ändå sugen när jag såg hur gött de andra tyckte att det var. Så jag tar mig en holk jag med.
Och sedan blir det bisarrt.
Så fort jag andas ut kommer det välkända illamåendet och jag känner mig helt spyfärdig. Jag stapplar fram till diskhon och ställer mig och spottar och hostar kraftigt ett långt tag. Allteftersom illamåendet går över som smått kommer någonting annat fram i samma takt. Jag blir väldigt förvirrad och förstår inte riktigt vad som händer. Jag vill bara må bra igen och bli klar i huvudet, men får en känsla av att cannabisruset kommit och "tagit" mig. Jag blir rädd och ledsen och blundar, börjar stampa med fötterna och försöker gömma huvudet bland disk och potatisskal. Hela världen känns plötsligt ofattbart stor och jag börjar svamla osammanhängande ljud och påhittade ord i en lätt panikartad ton.
De andra kommer fram till mig och V lägger en hand på min axel och frågar hur det är med mig. Jag vänder mig om och ser Vs ansikte. Han har det vackraste, tryggaste leendet jag någonsin sett och hela hans ansikte strålar av välvilja och godhet. Det känns som att han är flera hundra meter hög och jag klamrar mig fast vid honom. Jag håller mig fast vid honom när vi går igenom köket bort till en säng. Det känns som att vi flyger högt upp över molnen och jag håller mig fast för att inte trilla ner och lägger mitt öde i hans händer. Vi kommer fram till sängen och jag lägger mig ned i fosterställning och tittar mig skräckslaget omkring. I bakgrunden hör jag A förslå att sätta igång "Come back as a butterfly". En låt som jag tidigare under kvällen berättat att jag tycker mycket om. När jag känner igen tonerna känner jag hur musiken lindar sig runt mig och vaggar mig på något sätt och jag känner mig omedelbart trygg igen.
Kommande händelser har jag en väldigt dålig tidsuppfattning av och det hela blandades runt väldigt friskt fram och tillbaks.
Jag försöker säga någonting men inser att jag inte klarar av att forma riktiga ord. Bara de påhittade ljuden jag rabblat förut. jag vet precis hur man formar orden men klarar inte av att säga någonting ändå. Bara enstaviga konsonanter och korta ord som: Om, ki, ti, pä, ri, tö osv. Jag får panik och börjar tro att jag aldrig skall kunna prata igen. Jag försöker berätta att jag inte kan prata och får fram ett extremt stammande: Pr, prrr, praaa, praaat, praaaata. Det är oerhört ansträngande att få fram, men de verkar ändå förstå vad jag vill säga. Jag känner mig frustrerad av att inte kunna kommunicera och försöker att hitta på ett nytt språk eftersom de osammanhängande orden gick hur lätt som helst att säga. Jag pekar på V och säger: "Nom" upprepade gånger. Han frågar om han heter Nom och jag nickar glatt. Sedan döper jag A till Om och mig själv till Täm. Nöjd över att ha lagt grunden till ett nytt språk kommer jag sedan på andra tankar.
Nu kan jag prata igen. Men jag hoppar upp och ned i ålder. Ena stunden känner jag mig som en 1-åring och gör bara massa bebisljud. Sedan känner jag mig som 3-4 och börjar prata lite hjälpligt bebisspråk och kallar V för pappa. Jag stiger sakta men säkert i åldrarna och kommer tillslut upp till min nuvarande ålder och känner mig klar i huvudet och är otroligt glad och lättad över att vara "tillbaka". och börjar berätta om vad jag varit med om och hur skönt et är att kunna prata ordentligt igen. Men efter bara några sekunder känns det som att jag sugs tillbaks igen och är åter igen okapabel att forma ord. Ledsen och frustrerad är jag tyst eftersom jag inte vill prata hittepå-språket mer.
Efter en okänd tid kan jag återigen prata men är den här gången fast i något sorts konstigt efterblivet stadium där jag är barnsligt tramsig och förvirrad. Under ett tillfälle drar jag en lång rant om hur mycket jag hatar bögar och judar och att jag är nazist och heilar och älskar Hitler osv. En annan gång får jag syn på V:s lilla mops och blir skitarg på honom och börjar mucka gräl med honom, hotar att slå honom och att han inte skall kaxa sig mot människor osv.
Vid ett annat tillfälle får jag för mig att A är en magiker och kan trolla. Jag ber honom göra ett korttrick för mig och han håller lite förvirrat fram en kortlek och ber mig ta ett kort. Kortet jag fick börjar glittra och det strömmar en röd energi ifrån det. Jag inser att det är ett magiskt kort och när A ber att få tillbaks det vill jag inte ge det ifrån mig utan trycker det krampaktigt mot bröstet. Han ger mig en papperslapp och säger att det är ett bättre kort. Och övertygad av hans argument byter jag bort kortet mot papperslappen. När A tar tillbaks kortet börjar den röda energin strömma in i hans kropp och han får magiska krafter. Jag ser fascinerat på och han gör en brofist med mig. När våra nävar möts gör han ett litet explosionsljud och från näven kommer det en riktig explosion och jag slungas bak av en enorm tryckvåg. Jag blir jätterädd och kryper bort från honom. Jag ber honom sedan vara mer försiktig med sina magier och ber honom istället skjuta fyrverkerier åt andra hållet. Han gör en pistolhand och riktar den bort mot köket och ut kommer det en raket som exploderar i gröna och röda slingor borta vid ett skafferi i köket. Jag är förundrad.
Det hela fortsätter på ungefär samma sätt hela natten och jag känner mig nästan alltid vettskrämd, frustrerad eller ledsen, men varje gång jag blev mer panikslagen påminde A eller V mig att lyssna på musiken (Come back as a Butterfly gick på repeat hela natten) och då blev allt genast bra igen. Likaså när jag såg V:s ansikte eller hörde hans röst kände jag mig trygg och glad. Framåt morgonen när jag började komma tillbaks någorlunda och afterglowen kom blev det hela lite bättre. A såg ut som en ful grönbrun gubbe med uppochnedvända öron och V satt i solskenet och blev helt silverfärgad av solen. Jag var helt utmattad och sov nästan hela dagen.
Så. Är det vanligt med sådana här trippar på mda? Jag misstänker att det kan ha något med rökat att göra. Dålig combo? Eller bara otur?
Jag och 3 goda vänner (V, A och E) hade planerat lite frEdagsmys och samlades hemma hos V. A och E hade fått tag på mda inför kvällen. Jag själv hade inte prövat Mda tidigare men flera andra cetralstimulanter, så jag var väldigt spänd på att få prova mda:n också. Jag hade fått höra av vänner att det skulle vara mycket mer trippigt än exempelvis mdma och inte lika kramigt och euforiskt.
Ungeär vid 23 snåret sätter vi oss allesammans vid köksbordet och börjar portionera mdabomber på cirka 130-150 mg. jag, V och A tar varsin men E tog mda här om dagen så han skippar det idag och äter dmt istället. Vi är förväntansfulla och lite spända på att det skall börja kicka. Efter ungefär en timma börjar leendet krypa på och sedan dröjer det inte länge fören vi skuttar omkring och flummar, snackar, dansar, kramas, masserar varandra och har det allmänt underbart. Det ständigt återkommande "shit va nice!" upprepas gång på gång. Komplimangerna sprutar och livet leker.
Tidigare under kvällen har vi noterat en "vanlig" fest med okända personer. Vi hade tidigare snackat om att kanske dra dit och kolla läget lite. Sagt och gjort går jag och E iväg för att socialisera lite. E och V stannar kvar i lägenheten o håller ställningarna. När vi kommer dit möts vi i dörren av ett par outsägligt långsamma personer med röda ögon och sluddrande stämmor. Vi står och snackar lite kort med killarna i dörren och fattar efter en liten stund vinken att festen är slut och de inte är lika party som oss. Vi kommer på att klockan nu är ungefär 2 på natten så vi misstänker att folk är i däckstadiet och säger farväl.
Jag och E går istället och lägger oss i gräset för att titta på stjärnorna. E som tagit dmt blir förundrad över stjärnhimlen och jag ligger och njuter av den svala brisen och sällskapet. Vi sjunger, snackar och myser där ett tag innan det börjar bli kallt och vi går in igen.
Efter ytterligare några timmar åker gräset fram. Jag själv röker inte cannabis. De gånger jag gjort det har jag antingen bara blivit lite fnittrig eller illamående och/eller tokdäckat, så det är ingenting jag annars uppskattar. Men i detta skede av lycka och entusiasm blev jag ändå sugen när jag såg hur gött de andra tyckte att det var. Så jag tar mig en holk jag med.
Och sedan blir det bisarrt.
Så fort jag andas ut kommer det välkända illamåendet och jag känner mig helt spyfärdig. Jag stapplar fram till diskhon och ställer mig och spottar och hostar kraftigt ett långt tag. Allteftersom illamåendet går över som smått kommer någonting annat fram i samma takt. Jag blir väldigt förvirrad och förstår inte riktigt vad som händer. Jag vill bara må bra igen och bli klar i huvudet, men får en känsla av att cannabisruset kommit och "tagit" mig. Jag blir rädd och ledsen och blundar, börjar stampa med fötterna och försöker gömma huvudet bland disk och potatisskal. Hela världen känns plötsligt ofattbart stor och jag börjar svamla osammanhängande ljud och påhittade ord i en lätt panikartad ton.
De andra kommer fram till mig och V lägger en hand på min axel och frågar hur det är med mig. Jag vänder mig om och ser Vs ansikte. Han har det vackraste, tryggaste leendet jag någonsin sett och hela hans ansikte strålar av välvilja och godhet. Det känns som att han är flera hundra meter hög och jag klamrar mig fast vid honom. Jag håller mig fast vid honom när vi går igenom köket bort till en säng. Det känns som att vi flyger högt upp över molnen och jag håller mig fast för att inte trilla ner och lägger mitt öde i hans händer. Vi kommer fram till sängen och jag lägger mig ned i fosterställning och tittar mig skräckslaget omkring. I bakgrunden hör jag A förslå att sätta igång "Come back as a butterfly". En låt som jag tidigare under kvällen berättat att jag tycker mycket om. När jag känner igen tonerna känner jag hur musiken lindar sig runt mig och vaggar mig på något sätt och jag känner mig omedelbart trygg igen.
Kommande händelser har jag en väldigt dålig tidsuppfattning av och det hela blandades runt väldigt friskt fram och tillbaks.
Jag försöker säga någonting men inser att jag inte klarar av att forma riktiga ord. Bara de påhittade ljuden jag rabblat förut. jag vet precis hur man formar orden men klarar inte av att säga någonting ändå. Bara enstaviga konsonanter och korta ord som: Om, ki, ti, pä, ri, tö osv. Jag får panik och börjar tro att jag aldrig skall kunna prata igen. Jag försöker berätta att jag inte kan prata och får fram ett extremt stammande: Pr, prrr, praaa, praaat, praaaata. Det är oerhört ansträngande att få fram, men de verkar ändå förstå vad jag vill säga. Jag känner mig frustrerad av att inte kunna kommunicera och försöker att hitta på ett nytt språk eftersom de osammanhängande orden gick hur lätt som helst att säga. Jag pekar på V och säger: "Nom" upprepade gånger. Han frågar om han heter Nom och jag nickar glatt. Sedan döper jag A till Om och mig själv till Täm. Nöjd över att ha lagt grunden till ett nytt språk kommer jag sedan på andra tankar.
Nu kan jag prata igen. Men jag hoppar upp och ned i ålder. Ena stunden känner jag mig som en 1-åring och gör bara massa bebisljud. Sedan känner jag mig som 3-4 och börjar prata lite hjälpligt bebisspråk och kallar V för pappa. Jag stiger sakta men säkert i åldrarna och kommer tillslut upp till min nuvarande ålder och känner mig klar i huvudet och är otroligt glad och lättad över att vara "tillbaka". och börjar berätta om vad jag varit med om och hur skönt et är att kunna prata ordentligt igen. Men efter bara några sekunder känns det som att jag sugs tillbaks igen och är åter igen okapabel att forma ord. Ledsen och frustrerad är jag tyst eftersom jag inte vill prata hittepå-språket mer.
Efter en okänd tid kan jag återigen prata men är den här gången fast i något sorts konstigt efterblivet stadium där jag är barnsligt tramsig och förvirrad. Under ett tillfälle drar jag en lång rant om hur mycket jag hatar bögar och judar och att jag är nazist och heilar och älskar Hitler osv. En annan gång får jag syn på V:s lilla mops och blir skitarg på honom och börjar mucka gräl med honom, hotar att slå honom och att han inte skall kaxa sig mot människor osv.
Vid ett annat tillfälle får jag för mig att A är en magiker och kan trolla. Jag ber honom göra ett korttrick för mig och han håller lite förvirrat fram en kortlek och ber mig ta ett kort. Kortet jag fick börjar glittra och det strömmar en röd energi ifrån det. Jag inser att det är ett magiskt kort och när A ber att få tillbaks det vill jag inte ge det ifrån mig utan trycker det krampaktigt mot bröstet. Han ger mig en papperslapp och säger att det är ett bättre kort. Och övertygad av hans argument byter jag bort kortet mot papperslappen. När A tar tillbaks kortet börjar den röda energin strömma in i hans kropp och han får magiska krafter. Jag ser fascinerat på och han gör en brofist med mig. När våra nävar möts gör han ett litet explosionsljud och från näven kommer det en riktig explosion och jag slungas bak av en enorm tryckvåg. Jag blir jätterädd och kryper bort från honom. Jag ber honom sedan vara mer försiktig med sina magier och ber honom istället skjuta fyrverkerier åt andra hållet. Han gör en pistolhand och riktar den bort mot köket och ut kommer det en raket som exploderar i gröna och röda slingor borta vid ett skafferi i köket. Jag är förundrad.
Det hela fortsätter på ungefär samma sätt hela natten och jag känner mig nästan alltid vettskrämd, frustrerad eller ledsen, men varje gång jag blev mer panikslagen påminde A eller V mig att lyssna på musiken (Come back as a Butterfly gick på repeat hela natten) och då blev allt genast bra igen. Likaså när jag såg V:s ansikte eller hörde hans röst kände jag mig trygg och glad. Framåt morgonen när jag började komma tillbaks någorlunda och afterglowen kom blev det hela lite bättre. A såg ut som en ful grönbrun gubbe med uppochnedvända öron och V satt i solskenet och blev helt silverfärgad av solen. Jag var helt utmattad och sov nästan hela dagen.
Så. Är det vanligt med sådana här trippar på mda? Jag misstänker att det kan ha något med rökat att göra. Dålig combo? Eller bara otur?
