Placeras hos familj eller främlingar? Fråga till dig som bott i familjehem/fosterhem

Jag har inte varit placerad sjäv, men då jag är nära vän som fått sitt barn omhändertaget (enligt SoL, men nu har det blivit LVU) och fått lite vänner vars barn är omhändertagna kanske jag får svara ändå?
Jag tror det är bättre med närståendeplaceringar, eftersom det är fråga om ens eget kött och blod. Man tar barnet till sig på ett helt annat sätt än om det är en total främling. I det första fallet (som jag nämner i början) är det barnets faster som haft det hos sig, hon har ju tagit barnet till sig som sitt eget och det står sin några år äldre kusin lika nära som sina syskon.

Samtidigt kan det kanske bli svårare med samarbetet med föräldrarna, de kan kanske känna sig mer "påhoppade" om syrran skulle ha kritik än om det är främlingar, det vet jag ju inget om. Men jag kan tänka mig att de tar det mer personligt i sådana lägen.

När det gäller "främmande familjehem" tycker jag man läser och hör så många skräckhistorier liknande den tjohoppsan berättar och det gör ju naturligtvis att får en väldigt stark känsla av att de inte är bra för barnen/ungdomarna, utan bara "tar dem" för pengarnas skull (och kanske lite "nöje" från familjehemspappans sida... blä) men samtidigt är jag medveten om att man bara hör de dåliga historierna. Alla de bra historierna, där familjehemmen är bra för barnen/ungdomarna, hör man ju sällan.

Jag är ju överlag lite kritisk till omhändertaganden, så egentligen ska jag kanske vara tyst helt och hållet. Jag menar inte att omhändertaganden aldrig behövs, för det gör de ju tyvärr. Jag menar bara att de ibland faktiskt är onödiga, och görs på felaktiga grunder. Men det är en annan tråd, förlåt...


@tjohoppsan: Usch, din berättelse ger mig tårar i ögonen... Vilken fruktansvärd upplevelse! Och 22 familjehem?! På hur många år? Du behöver inte svara om du inte vill, eller så kan du ju göra det privat, men varför var du placerad? Som sagt, känn dig inte tvingad att svara men jag är just nu så oerhört intresserad av allt som har med omhändertaganden att göra.

Hur mår du i dag? Att du inte kan förlåta socialen förstår jag så väl men har du kunnat utvecklas som människa och fått ett någorlunda bra vuxenliv? Återigen; du måste inte svara om du inte vill, jag bara undrar. När jag ändå är igång och undrar; hur ser kontakten med dina biologiska föräldrar ut? Som sagt, du kan svara i pm om du vill eller så svarar du inte alls. Helt upp till dig!

Jag hoppas du mår någorlunda bra!

Många kramar till dig!

Jag önskar att din historia om en hemsk barndomstid i familjehem var det första och sista jag fick höra men tyvärr är det många barn som inte får en bra placering. Det är svårt att hitta människor som vill ställa upp som familjehem vilket gör att ersättningen kan locka fel typ av individer som inte bryr sig om barnen.

Har du bott i 22 olika hem? var alla familjehem?

Jag har vart placerad både hos släktingar och 'främlingar'.
Och som bråkig ungdom med föräldrar som inte kunde brytt sig mindre måste jag nog säga att 'främlingarna' var så mycket bättre. De ville verkligen hjälpa, inte bara tjata och straffa mig för allt dumt. Klart jag blev av med telefonsamtal och veckopengar om jag betedde mig, men det var lagom. Släkten däremot känner ju en, så de känner lite större frihet att göra vad de vill. Men när det gäller småbarn kan jag väl tänka mig att släktingar är bättre och 'främlingar' för ungdomar Dessutom vågar man nog inte vara lika kaxig mot främmande personer som mot sina egna släktingar..

Jag kan nämna ett familjehem (av egen erfarenhet) som har tagit hand om barn som de saknar släktanknytning till.

Denna familjen har inte kunnat få egna barn, så de har valt att vara foster/familjehem. Det har bland annat lett till att de har fått vårdnaden/adopterat ett av fosterbarnen. Den personen är nu vuxen och ser "fosterföräldrarna" som sina riktiga föräldrar. Har haft viss kontakt med biologisk familj och släkt, även i vuxen ålder. Men det är inte samma sak.

Familjehemsföräldrarna är fantastiska när det gäller barn. Det märks hur mycket de älskar barn också. De har kontakt med många av barnen som har varit placerade där, trots att flera av dem är vuxna och har egna barn vid detta laget. Dessa familjehemsföräldrar har ändå bra kontakt med dem och "barnbarnen".

Kan rabbla upp positiva saker om dem i evigheter. De är rena drömmen när det gäller familjehem, och jag önskar att alla vore lika bra som dessa personer. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Det är jag smärtsamt medveten om. Men alla familjehem som tar hand om främlingar, de är inte skit.

Jag har ingen erfarenhet av släktplacering, men med tanke på min egen släkt så skulle det nog inte ha varit bra om det hade blivit aktuellt med en sådan placering. Jag hade garanterat valt det andra familjehemmet även om det saknar släktanknytning. Ja, om jag hade fått välja. Det är inte direkt barnen själva som väljer var de vill hamna. Det är ju socialtjänsten som gör det (i alla fall enligt min erfarenhet).

Det är just därför som jag inte vill att man generaliserar och påstår att en släktplacering alltid skulle vara bättre än att placeras hos främmande människor, eller tvärtom. Jag är väldigt skeptisk till det.

Som du skriver Charmaine så tror jag också att en släktplacering kan vara att föredra i många fall. Dock börjar jag se ett mönster bland de ungdomar/unga vuxna jag har frågat att det ofta är bättre med en icke-släktingplacering i de fall då barnet har egna problem med missbruk och kriminalitet. Ser man på Socialtjänstens åsikter emot släktingplaceringar bottnar de enligt forskning främst i att de anser att denna typ av hem erbjuder en sämre kvalitet av vård och att det ofta uppstår konflikter inom familjen. Dvs precis de små problem som du själv beskriver.

Vilka faktorer i din vän fall tror du har gjort det lättare för barnet? Utöver känslor kopplade till eget kött och blod och bättre förutsättningar att "älska" barnet?

Intressant det du skriver!

Upplevde du att det var lättare att "sköta sig" i ett hem med tidigare främlingar? Upplevde du att det fanns något i släktingehemmet som var bra och inte fanns i icke-släktinghemmet eller var icke-släktinghemmet bättre på alla kategorier? Hade du en nära relation till de släktingar du bodde hos redan innan du blev placerad där?

Förstår om du inte vill svara alt. skicka PM om du tycker det är för synligt att svara här

Eftersom jag inte hade någon släkting att tala om i Sverige.
Dom förintades i koncentrationsläger på mors sida och pappa fransman ,tänkte bara på vin konsumism och kvinnor.
Misshandlad av min Svenska styvfar och min biologiska mor.
Så i mitt fall var det tur att jag fick ett bra fosterhem!

Men har man trygga släktingar så kan det vara ett förta alternativ!
Inte alla som har det av olika omständigheter.

http://www.svtplay.se/video/1150930/24-4-20-00

Som du skriver är släktinghem inte ett alternativ för alla, vissa har ingen släkt, andras släkt ställer inte upp och släkten kan även vara "dålig" för barnet av olika anledningar.

Men trevligt att höra att du fick komma till ett bra familjehem!

Naturligtvis närheten till den ursprungliga familjen är att prioritera men sedan om det inte ser ut eller verkar vara bästa lösningen så måste man ta ett beslut som är bättre för barnet. Lyssna på barnet i första hand vad denne vill. Mycket små barn kanske inte kan uttrycka sin önskan. Barn ska inte plockas lättvindigt från sina biologiska föräldrar. Barn kan klara alldeles galant både det ena och det andra så länge banden är starka från båda hållen. Inga barn blir lyckliga av att tas från sina bilologiska föräldrar men ibland så måste man ingripa när allt är rakt åt helvete. Ditt helvete är inte samma som deras helvete. Barn har mycket högre psykisk smärttröskel än vad ni tror. Många barn uthärdar hellre en svår hemsituation många gånger än att bli tvångsomplacerad. Dom barnen skadas för livet av förflyttningen. Varje fall är unikt och kräva stort empatiskt och skickligt agerande. Tänk på det när ni studerar i era ruttna idiotböcker som är bara fantasier ihopsatta av en person som inte levt det verkliga livet att du som socionom måste ha extrem begåvning för yrket för dom flesta av er är oerhört inkompetenta på grund av eran brist på livserfarenehet. Inget vet bättre än den som själv erfarit dessa problem på nära håll och varit känslomässigt berörd och sett resultatet av ert oskickliga dåliga arbete.

Håller med dig i det du skriver. Varje fall är unikt och att tvingas bort från sina biologiska föräldrar är ett stort trauma för många barn, i vissa fall större än den problematiska situation de befann sig i från början.

Personligen tror jag att det bästa är att så långt som möjligt hjälpa barnet i sin egen familj och därefter behålla närheten till övrig familj om det är möjligt med barnets bästa i åtanke.

Skälet till varför jag ställer dessa frågor här är som du själv skriver: ingen vet bättre än de som själva erfarit dessa problem hur det är att vara med om en placering. Då jag själv vill arbeta med dessa frågor tror jag att det är väldigt viktigt att fråga de som själva har egen erfarenhet och vara öppen för alla svar oavsett om de säger att det var bra att bli placerad eller om det var ett rent helvete.

Har själv mött många nötter som jobbat på Socialtjänsten och försöker göra vad jag kan för att inte bli en av dem.

Tack för att du tog dig tid att svara

Jag hade det väldigt bra hos min 31 åriga fostermor på 70 talet