Allt är en stor jävla motgång.

Jag har dragit mig rätt länge för att skapa denna tråden, försökt vänta och vrida på mina tankar och min situation men jag kommer inte fram till någonting alls. Dessutom har jag svårt för att förklara vad som är fel, det är så många faktorer som spelar in.

Jag är snart 20 och på väg att ta studenten, efter att ha kämpat med sjukskrivningar och depression en stor del av min skoltid. Betygen är okej, men verkligen inte mer än så (16-17 och max 18 med meritpoäng) och jag kommer inte in på någon utbildning som jag skulle vilja läsa, samtidigt känner jag en stor motvilja mot att söka ett jobb. Detta eftersom jag inte trivs runt människor, att stå i kassa får mig att vilja slå ihjäl kunderna efter ett par timmar. Det skulle gå att läsa upp betygen om kommunen beviljar det men med tanke på bekantas försök att få platser verkar det rätt hopplöst. Sedan vet jag inte om jag ens orkar plugga, jag får ingenting gjort just nu och jag har inte riktigt orkat sätta mig in i någonting de senaste 4 åren. Jag längtar bort, har bott utomlands i perioder och jag är extremt rädd för att stanna kvar i en stad där mina gamla klasskamrater jobbar på ica och förökar sig utan någon framtid.

Saken är den att jag är i ett förhållande, vi bor tillsammans men h*n är inte intresserad av att resa/flytta utomlands och jag är rädd för att lämna förhållandet och jag har ingenstans att ta vägen om jag gör det, eftersom jag är rädd för att jag ska skada mina föräldrar om jag flyttar in hos dem igen. Jag spenderar i princip all tid där med att fantisera om hur jag ska ha ihjäl dem.

Jag kan inte sluta tänka på saker jag har gjort de senaste 5 åren, skrattat i ansiktet på deprimerade personer, utnyttjat de få som varit omtänksamma och som nu hatar mig istället och en hel del annat som sliter sönder mitt samvete. Helst av allt vill jag spola tillbaka tiden och börja om, men det är inte en möjlighet. Den enda utvägen som jag ser är att hoppa ut från balkongen och avsluta allt, samtidigt som jag inte riktigt vill dö, men jag hittar ingen lösning. Jag borde kanske tillägga att jag inte har några nära vänner längre, jag känner mig inte intresserad av vänskap utan utnyttjade människor för bekräftelse/uppmärksamhet för att må bra och utan bekräftelsen fallerar allt. Jag har inte sökt bekräftelse på länge och jag får en hel del från min partner, men konsekvenserna av att jag inte pratar med någon blir att jag ofta känner mig uttittad på gatan, jag känner mig skygg eller helt utlämnad till en grym mänsklighet.

Jag har försökt bli snäll, trevlig osv. men mitt humör drar ner mig för ofta och jag blir deppig/irriterad, jag försöker träna, sova och äta bra, men jag orkar fortfarande inte sätta igång med någonting. Ibland sover jag inte på dygn eftersom jag inte kan släppa mina tankar och jag orkar knappt göra någonting jag tycker om längre. Jag sitter mest bara och stirrar framför mig och är rastlös och uttråkad.

Jag har "hela livet framför mig", men det känns som om mina chanser att göra någonting med det hela har försummats och jag kan ingenting alls. Kommer jag att känna så här hela livet? För i så fall får det hellre ta slut.

Hej.

Jag tycker bara att det är ett gott tecken att man har dåligt samvete för saker man ångrar. Det spelar ingen roll var man kommer ifrån, det enda som spelar någon roll är vart man är på väg. Eller, det spelar ingen roll hur man varit, utan hur man nu är..

Har själv varit deprimerad och inte vetat vad jag skulle göra av livet, satt i lägenheten i nästan 5 år, arbetslös, ensam och väntade på att livet skulle börja, och nu med facit i hand är jag glad för den erfarenheten.

Jag tror att om du bara lyssnar på dig själv så kommer du underfull med alla problem. Det är bara du som vet hur du ska tackla ditt liv.

"If life is hard you're doing it wrong"

Har själv gått från alkoliserad, deprimerad snabbmats-ätare till nykter vegetarian som är mycket tillfreds med det jag har och vart jag är påväg. Trots att min livssituation är densamma som för 5 år sedan.

Ta hand om dig och lycka till.

Med tanke på hur du själv beskriver att du har hanterat de personer som har brytt sig om dig och hur du själv har behandlat deprimerade personer så är detta faktiskt rätt åt dig. Skit kommer alltid tillbaka som skit. Hur du sedan väljer att klaga på dina egna betyg som verkligen inte är dåliga, när du själv har haft ansvar för betygen så blir detta bara tröttsamt.

I övrigt så tycker jag att du ska VÅGA ta språnget det innebär att lämna Sverige och orten bakom dig. Annars kommer du bli ännu mer olycklig. Vad har du att förlora? Man kan inte vinna om man inte spelar.