Karl XII - 1700-talets Pol Pot?

absolut “man skulle kunna föreställa sig att kungen var rasande” (Lindquist referens för de som inte har läst eller sett).

Men alvarligt talat så är absolut denna händelse ett fruktansvärt bakslag för Karl, en diplomatisk fadäs av helt enorma mått. Han har delvis sig själv att skylla naturligen, men att spekulera om vad som hänt om Peters armé utplånats i ett slag är någonting som antagligen genererade många sömnlösa nätter för Karl (”man skulle kunna föreställa sig att kungen var rasande”).

Brunner försöker måla upp Karl som ett psykotiskt monster för att kunna stärka sin tes om Karl som oberäknerlig och vansinnig. Men precis som du skriver är det inte övertygande, vilken politisk ledare under någon tid skulle inte hamnat i obalans. Nu låter jag det vara osagt om detta möte med storvesiren faktiskt har ägt rum, scenen är rolig och ett exempel på Brunners sätt att gripa efter halmstrån som går igen i Carolus Rex.

Det skulle ta väldigt stort utrymme att i detalj behandla Prut, men ett av problemen i sammanhanget var förmodligen det att det inte hade kommit över någon svensk armé till Pommern/Polen. På turkisk sida uppfattades säkerligen Karl XII som en intressant politisk tillgång, men vad var man egentligen skyldiga honom? Läget hade varit ett annat med en svensk armé på marsch in i Polen, då hade turkarna måhända tagit en viss hänsyn till att en separatfred med tsaren skulle sätta den svenska armén i klistret.

Brunner griper inte bara efter halmstrån. Han tillverkar dem själv. Ett av de mer påtagliga exemplen är ansamlingen av dödsdomar på s. 118-119 med åtföljande stora likbesiktningsscen. Rättsfallen är i hög utsträckning verkliga, de inblandade har inte sällan sina verkliga namn. Men domarna har i många fall ändrats och sedan har fall från mycket olika tid förts ihop i en klump. Och så har Brunner ovanpå det konstruerat en stor scen där Karl XII studerar de avrättade, vilka för ändamålet bärs in i källaren på Wrangelska palatset.

Den som bara lyssnat på Brunners PR tror givetvis att det här är "hans liv i sanning återberättat". I själva verket har Brunner alltså ändrat domar och hittat på själva likbesiktningsscenen - bara för att visa hur otäck Karl XII var. Så hur mycket av den verklige Karl XII blir kvar med sådana metoder?

Precis innan boken kom ut uppträdde Brunner i TV4. Då kom han och en av programledarna överens om att Karl XII inte tålde kvinnor eller ens något som hade kvinnliga former. En rätt intressant tolkning med tanke på att Karl XII hade två systrar som han var mycket fäst vid, det framgår väldigt tydligt av breven till dem. Så var det kanske bara kvinnor utanför familjen som han inte tålde? I flera av breven hälsar han till olika hovdamer. Aha, var det bara kvinnor utanför hovet som han inte tålde? Det var så tydligt att programledarna, helt naturligt, hade uppfattat att boken "Carolus Rex" faktiskt handlar om den svenske kungen "Karl XII" och att den säger något om hur han var - trots att den är en roman.

Låt oss anta att Brunner under framträdandet hade varit helt ärlig. Programledaren säger: "-Och så tålde han inte kvinnor". Brunner svarar: "-Vem? Karl XII? Jodå, det gjorde han visst. Det är bara i min bok han inte gör det." Programledaren fortsätter: "- Och så tyckte han om att studera avrättade personer". Brunner svarar: "-Karl XII? Nej, det har jag hittat på. Den där stora likbesiktningsscenen på sidan 118-119 har aldrig inträffat". Så säger programledaren: "-Och så lät han sina soldater våldta vid Kliszow tillfångatagna sachsiska kvinnor". Brunner svarar: -"Nej, nej. Det har jag också hittat på."

Hade jag varit programledare skulle jag då ha sagt: "- Men skulle inte boken handla om Karl XII och vara "hans liv i sanning återberättat"? Hur blir det med den saken om du har ändrat på det här viset överallt?"

Då skulle ett ärligt svar ha varit ungefär så här: "-Ordet 'sanning' säljer. Tror folk att boken är 'sann' säljer den bättre. Tror de att jag kommer med nya uppgifter som de inte tidigare fått läsa därför att historikerna har gömt undan dem blir de intresserade. Då tjänar jag mer pengar, såväl på bokförsäljningar som föredragsturnéer."

Karl XII är min största förebild.
Jag önskar att jag vore lika jävla cool som han.
Har inte läst någonting ocoolt som han har gjort.

Även efter slaget vid Poltava och hela den dekadenta tiden efteråt tycker jag att är hur bra person som helst. Så sjukt ädel och helylle!
Borde nomineras till att vara den mesta svensken någonsin.

Önskar att han skulle vara kung NU också.

Vad tycker ni om Karl XII som förebild?

Vad vet du ens om Karl XII att han var kung under stora nordiska kriget?
Du tycker alltså det är bra att ha en förebild som visste att hans armé troligtvis skulle gå under förr eller senare i kriget och valde att fortsätta ändå och ännu fler människor kom att dö?

Han försvarade Sverige mot många anfallare men när han hade ett jätte tillfälle att sluta fred med de anfallande länderna, till Sveriges fördel valde han att inte göra detta. Utgången blev istället att Sverige förlorade Östersjö provinserna.

Om du är ett troll eller bara nynasist kvittar ju egentligen, du vet ju inte direkt mycket om din "förebild".

Jag har svårt att tro att Kalle dussin satte av med sin armé med övertygelsen om att han aldrig skulle komma tillbaka. Visst hade vi kunnat ge upp helt utan blodsutgjutelse (vilket hade inneburit överlämnandet av de provinser vi förlorade ändå), men om det hade varit Sveriges strategi så fort vi blev anfallna hade vi idag varit ryssar, danskar, tyskar eller en blandning av dessa.

Angående möjligheter att sluta fred tidigare så den enda part vi teoretiskt sett hade kunnat få en tidig fred med var Polen och här gjorde Kalle kanske fel när han fokuserade på just Polen under en 6-årsperiod. Sanningen att säga dock hade vi i vilket fall förmodligen ingen chans mot ryssen, vi hade kunnat få en något mildare fred, men förmodligen inte alls...

Hade han inte irrat runt som en galen hund i Polen i sex år utan gått mot Moskva hade han säkert klarat av att inta staden men att besegra ryssen, nej.
Att vara så besatt av August den starke som Karl XII var, var ett stort misstag. Peter den Store fick tid att i lugn och ro bygga upp en ny armé och krossa Karl XII i Poltava istället.

Det ligger en del i det, men problemet är att man kan vända på ett sånt argument lite hursomhelst. Utan en säker bas i Polen skulle en invasion av Ryssland vara mycket svårare, och dessutom var Polen traditionellt viktigare för svensk politik än Ryssland. De polska kungarna hade legitima anspråk på Sveriges tron fram till 1660, och det geografiska läget gjorde också Polen viktigare för den svenska Östersjöpolitiken.

Karl XIIs invasion av Ryssland var mest en straffexpedition som skulle tvinga fram en gynnsam fred eller en ny, svenskvänlig rysk tsar. Sverige hade inte samma territoriella anspråk på Ryssland som på Polen. Ryssland hade dessutom varit svagt länge medan Polen sågs som ganska starkt, så det leder fel om man tänker sig Ryssland som senare tiders stormakt och Polen som svagt.

Jag tycker det är sjukt ädelt att våga visa mod och stå upp för sig istället för att vika undan som en rädd hund.


Du förstår ju inte mentaliteten.
Till sättet dessa länder förde krig mot Sverige var fan skamligt. Vissa bemödade sig inte ens att officiellt förklara krig. Då ska man inte sen heller kunna komma undan med det. Det såklart att dom ska få betala för det.
Om vi hade gått med på en vit fred så hade väl samma sak bara upprepats.


Karl XII var mycket mer än en fältherre. Han är ingen idol bara för att han krigade mot ryssen. Men det kanske du inte vet någonting om.

Han var i särsklass den människan med mest moral.
Ärligare person får man leta efter.

Du har helt rätt.
Dock tror jag att segern vid Narva ledde till att Carolus Rex underskattade Peter den Stores förmågor, vilka senare skulle visa sig och straffa honom. Han insåg givetvis att Domini maris Baltici(om de ens fanns kvar?), alt. kontrollen över floderna, aldrig kunde uppnås om inte både ryssen och polacken var slagna. Och, som du skriver, var Polen vid tillfället ett större hot. Sedan är det alltid roligt att sätta sin kusin på plats

Sedan kan man alltid diskutera hans lynne som ledde till mer eller mindre goda beslut.

Varför fick han inte några barn? Vet man något om det?

Med största sannolikhet på grund av att han inte knullade. Finns inga vittnesmål eller berättelser som ens antyder att Karl XII någonsin idkade könsumgänge. Han var, enligt källorna, djupt religiös och såg sin uppgift som enväldig konung en av Gud given ordning. Han hade alltså att genom exempel leva som det påbjöds av en sann kristen och en sådan begår inget äktenskapsbrott. Källorna vittnar om att Karl XII vidare såg ytterst strängt på brott mot äktenskapet och s.k "hor" (utomäktenskapligt sex) bestraffades med yttersta stränghet.

Karl XII hade under en period planer på att gifta sig med en dansk prinsessa, men dessa sköts på framtiden m a o kriget. Fram tills freden tänkte han sig "vigder vid soldathopen" och någon relation med danska prinsessor var därför otänkbar. Han var vidare omvittnat blyg för kvinnor och blev mycket osäker i deras sällskap. Den kända Jet Set-kurtisanen Aurora von Königsmarck skall ha försökt lägga in en stöt mot kungen i samband med ett besök vid lägret i Polen, men kungen undvek hennes sällskap. Plikttrogen som han var, är det inte otänkbart att han i en framtid mycket väl skulle kunna gifta sig -om inte annat så för att säkra tronföljden.

Det har spekulerats i att kungen var bög, men det har jag personligen svårt att tänka mig mot bakgrund av tidsandan, kungens religiositet och hans omvittnade blyghet för kvinnor.

Någon Pol Pot var INTE Karl XII. Man måste se honom i spegel av sin samtid och inte med moderna glasögon färgade av vår nutida uppfattning om rätt, demokrati, jämlikhet och liknande. Han var enväldig Konung av ett av Europas starkaste länder. Hans förhållningssätt till sina undersåtar var strängt patriarkalt och att regera landet var en plikt av Gud given. Karl XII var ingen ideolog eller politiker. Han svarade inför Herren och ingen annan. Karl XII kan i våra ögon framstå som både grym och hänsynslös, men många samtida har vittnat om hans omsorg om sitt folk och hans bredvillighet att dela sina soldaters torftiga tillvaro i fält. Han tog stora personliga risker i samband med militära aktioner och förväntade det samma av sina officerare och soldater. Han var den monark som var den siste i Europa att personligen leda sina styrkor längst framme i stridslinjen -till många av sina underställdas förskräckelse. Jag rekommenderar läsning av Hultmanns berättelser om sin tid som kungens passopp under Stora Nordiska Kriget. Finns i serien Karoliner Berättar och brukar påträffas i välsorterade antikvariat. I samma veva kan man ju försöka tugga i sig Adam Ludwig Lewenhaupts relation om fälttåget i Ryssland, slaget vid Poltava, kapitulationen vid Peretrovlja samt fångenskapen därefter. Författad på "karolinsk" 1700-tals svenska, men både intressant och spännande läsning.

Karl XII tog över ett blomstrande rikt land, en av Europas mäktigaste stormakter. Under sin levnad körde han landet rakt ned i avgrunden, ruinerade en välfylld statskassa, körde självsvåldigt över landets styrande organ och bestämde allt efter eget dåraktiga huvud utan hänsyn, utarmade hela sitt folk och grusade deras hopp, krossade utsikterna till fred i Europa, spred blod, våld och ond död med yttersta grymhet som det anstår en äkta despot.

Facit efter detta tvättäkta svins levnad var en ruinerad statskassa, ett härjat och fördärvat Europa, människor slaktade och stympade i parti och minut , kaos i riket, samt ett hat mot Sverige.

Karl XII var en landsförrädare, en djävulens hantlangare lika motbjudande som Quisling.