Om man är en dålig pappa... Vilket är bäst/sämst för barnen?

Ok. I korta drag.
Jag känner mig som en jävligt dålig farsa många gånger.
Brukar fundera på om det är bäst för barnen om jag drar...

Min farsa drog när jag var liten och jag har LOVAT mig själv att aldrig göra detsamma mot mina barn.

Men som sagt... Vad är egentligen bäst för barnen? Att man drar så att dom slipper en eller att man stannar så att dom har kvar någon sorts fadersfigur, om än jävligt kass?
Jag känner att barnen har alla möjligheter att gå riktigt lång - på alla plan - men inte med mig around.
Dom är grymma och jag är kass.
Fly eller illa fäkta? Det är frågan...

Hur gamla är barnen?

Stanna-NO DOUBT! Så vida du inte är en dålig far i det avseendet att du våldtar dina barn.

Du sätter ett ultimatum, fly eller illa fäkta. Det finns ett tredje alternativ, Jobba med DIG SJÄLV. Vet du att du är en dålig far så vet du troligtvis också VARFÖR du är en dålig far och om du vet varför så får du arbeta bort det. Ha i tankarna att en ändring av livsstil inte sker över en natt, du bör arbeta med dig själv och sakta men säkert kommer du märka att du inte behöver försöka längre, det bara är!

Good luck.

Följ tions råd!

Jag är uppväxt med en far som var kass när de få gånger han väl var närvarande. Två av oss syskon har accepterat att vi har en bra mamma och den där andra kan hålla sig borta, det tredje syskonet sörjer tyvärr den förälder hon inte fick ha. Alla barn är olika, vissa bryr sig inte om frånvarande föräldrar, andra gör det.

Vad är det som du gör som får dig att anse att du är den dålig förälder? En hel del saker går att ändra på, bara man vill och om man söker hjälp för det.

Varför?


Och varför skulle det vara bäst?? Är du seriös i detta tänkande?



Så du säger emot dig själv i din egen tråd?


Barnen mår givetvis bäst av att ha dig vid sin sida såvida du inte är någon jävla vidrig pedofil eller barnagare!!



På vilket sätt anser du att du bromsar deras utveckling med din närvaro?


På vad ?? Spela WII??



Du skrev att du hade lovat att inte sticka eftersom din egen värdelösa pappa drog. Om du bara drar kan du lika bra hoppa från Västerbron.

Båda är under 10.


Vet inte vad jag ska säga. Svårt att förklara...
Vad det handlar om är att jag (tror jag) ofta har väldigt svårt för att inse att dom bara är X och Y år gamla med allt vad det innebär. Den ena är väldigt smart för sin ålder men har andra "egenskaper" som mer hör till yngre än h*n själv.
Det förstnämnda gör att jag har sjukt svårt att acceptera det sistnämnda. Som sagt... svårt att förklara.
Men summa summarum är att jag ofta blir irriterad och att jag säger saker jag inte borde. Jag försöker vara pedagogisk och realistisk, men när jag inte får den reaktionen jag är ute efter blir jag frustrerad och går ibland över gränsen för vad man säger till ett barn.
Det är inte det att jag svär och säger "din jävla idiot" och sånt men det är helt klart att jag ändå överreagerar. Jag är rädd att jag en dag säger det där som jag tänker. Inte ok på något sätt.
Jag antar att jag skulle behöva hjälp med "anger management" eller likn. men hur får man det?
Alla säger "men det är ju jättebra att du är medveten om ditt problem för då kan du göra något åt det" Mmm... men hur fan då??
Det känns som att alla inte är skapta till att bli föräldrar. Tyvärr är ju inte det något man vet innan man sitter där.
Jag vill poängtera att barnen är underbara och att det är helt och hållet mig problemet ligger hos.
Jag klarar inte x-års-trots och y-års-trots. Jag borde men har helt enkelt inte det.
Jag inser att det är något alla barn går igenom men det hjälper inte i stundens hetta.
Jag förväntar mig att jag ska kunna resonera med dom små, som med vuxna och blir tokig på att inte få den reaktionen jag förväntar mig.
Vet inte om ni blev klokare på det här men...

Du ska självklart stanna kvar och försöka bli bättre, det kommer ta hårdare på dom om du inte finns där.
Speciellt om det är en killar/ar dom behöver en fadersfigur, någon som dom kan prata med och hjälp med allt som har med att dricka alkohol att göra, osv, mammor brukar vara lite dåliga på det och tvinga barnen att hålla sig borta ifrån det.

Du skall naturligtvis stanna och någon vidare motivering till varför är knappast nödvändigt.

Jag har precis som du växt upp utan någon fadersfigur och jag har visserligen klarat av det alldeles utmärkt. Men om jag hade möjligheten att välja så fanns det många tillfällen när det hade underlättat att ha någon manlig gestalt att relatera till.

Låt barnen istället avgöra i vilken omfattning de vill ha kontakt med dig. Om dom tycker du är så hemskt dålig som du säger att du är så lär du märka det från dom. Låt dom skapa en egen uppfattning istället för att du slår dörren i ansiktet på dom.

Jag tycker du låter som en ganska bra pappa. Att föra logiska resonemang med barn kan verka tröstlöst men det betalar sig i längden. Så länge du inte går bärsärk och hudflänger ungarna ser jag inga problem.

Coola ner dig lite, Alla föräldrar gör fel ibland och man får bita sig i tungan ganska ofta, men det är likt din förbannade plikt att stanna kvar och göra ditt bästa och se till att dina barn blir så bra människor som möjligt!

Det kanske kommer en dag då dom väljer bort dig? vilket dom har rätt till! men du som knullat till dig dom kan aldrig någonsin välja bort dina barn!

Du borde definitivt inte bara dra. Du säger att dom är ca 10 år, dom är snart i den åldern då dom förstår lite mer när det gäller familj och sånt (runt 13-14 år) och då kan dom göra valet själva om dom vill ha med dej att göra eller inte.

Men se till att dom gör det valet - gör det inte åt dom. Stanna och låt dem besluta det.

Du skrev om att du kanske borde gå anger management och det är en väldigt bra start. Kanske även ska titta på familjepsykologi? Att gå dit med ungarna och deras mamma och se om ni kan komma fram till något. Låter fjantigt kanske, men det gäller dina barn och då måste det väl vara värt ett försök?

Du är antagligen inte en så dålig pappa som du känner att du är. Be om professionell hjälp och satsa på att lösa det istället för att bara dra.