Svenska landslagskarriärer som inte blev så stora som vi hoppades

Jag är förvånad över att han i MFF som hade rakad frisyr och gjorde ett mycket snyggt lobbmål i CL-kvalet inte kommit längre i varken klubb- eller landslaget.

Hans teknik och lekfullhet och att han vågar ta egna beslut och gå framåt borde varit en sak som landslaget längtat efter.


Kennedy B. tyckte jag alltid var så överhypad. Inget speciellt egentligen.

Magnus Eriksson?

Ja.

Hallenius är urbilden av den evige talangen, som lever på just det: att vara sedd som någon som plötsligt kan blomma ut och "talangen" kommer ifatt.

Fruktansvärd dålig målkänsla i den spelaren. Hur kan man ens bli anfallare när man inte gör mål!?