2013-04-04, 17:49
#1
Detta är en tripprapport när jag och en kompis provade P.cubensis. Han har kört en hel del och det var min första gång. Jag hade ringt min bästizz för att vara sitter och han hade tagit med sig lite röka. Vi intog typ 3.5g vardera genom att dricka det som ett té.
När vi druckit klart så satte jag i soffan med en filt och frågade min kompis om hur lång tid det skulle ta innan jag kände av någon effekt. Han sade att det borde gå relativt snabbt. Jag satte mig då till rätta, bakade in mig själv i filten och stirrade mot en skugga från min blomma - eftersom att jag läst att man skulle börja se "vågor" från mönster och skuggor som en första effekt.
Jag blev väldigt exhalterad när jag till sist såg hur skuggorna började fladdra mot väggen, som om de upplystes av en fackla. Jag fortsatte att kika på detta spektakel tills jag fick en behaglig känsla av att det var väldigt trevligt att sitta i soffan. Jag satte mig till rätta och tittade lite på TVn, där min kompis spelade DOTA2. Kontrasterna ökade allt mer och jag kände att jag verkligen var inne i spelet. Det var fantastiskt att se hur hans gubbe sprang runt och junglade och jag kände hur jag verkligen kunde förstå att den gubben hade en viktig historia att lära mig. Han hade levt ett rikt liv.
När det blev fight i spelet kändes det lite jobbigt att titta och jag blundade och svepte in mig i filten. Jag hade en känsla av hur jag sjönk ner allt mer i soffan och hur den smälte runt om kring mig. Det var en väldigt behaglig känsla och jag upplevde hur det blev allt ljusare framför ögonlocken. Jag fortsatte att blunda och där nån gång så började denna låt att spelas. Jag kände i mitt huvud att det nästan var som att soffan med mig i svävade lite ovanför mattan. Jag var tvungen att lägga mig i soffan för jag ville inte riskera att trilla ur den om soffan skulle flyga iväg.
Jag fortsatte att blunda och det kändes nästan som att vinden blåste i mitt hår och jag upplevde hur jag gled runt ovanför molnen i min soffa. Det var aldrig så att jag faktiskt trodde att det var så, det var snarare att jag fantiserade och min fantasi var på hyper-boost och jag kunde "uppleva" det på ett sätt som var nästan verkligt. Genom hela låten så gled jag och min soffa runt bland solnedgången och när låten tystnade så kände jag mig redo att öppna ögonen. Jag var då "tillbaka" i lägenheten i soffan.
Jag kände mig väldigt nöjd och fortsatte att stirra upp i taket. Skuggorna från min taklampa började skvalpa lite som vågor och lamporna (taklampan har 6st mindre spotligts på "bläckfiskarmar") rörde sig försiktigt runt runt. Jag började tänka på att det såg ut som tentakler och det kändes väldigt sweet att titta på dem. Taket som var upplyst av några svagare lampor började skifta färg. Eller det var rättare sagt som att lamporna som lyste upp taket skiftade mot blått/turkost. Jag fortsatte att kika, nyfiken på vad som fanns där. Jag spekulerade i att det kanske var en undervattensstad i mitt tak, och det kändes som den enda rimliga förklaringen.
Ju mer jag tittade desto mer kändes det som att jag tittade på grumligt vatten som sakta men säkert blev allt klarare. Jag såg hur taklampan satt fast i en stor cartoon:ish-liknande bläckfisk. Den såg ut som en ballong med ögon. Den hade ingen färg utan var mer av en "skugga" typ. Bakom den så simmade stora mateter runt i bakgrunden. Detta låg jag och tittade på i vad som kändes som ett riktigt långt tag. Till sist började det försvinna relativt fort och plötsligt var det borta. Jag kände mig lite besviken över att jag inte fick fortsätta att titta på det något mer. Det var väldigt jobbigt att inte få fortsätta se maneterna så jag gick till sängen och lade mig ner en liten stund.
Min katt kom upp på sängen och gick omkring och jamade. Så jag försökte stryka lite på henne men det tyckte hon inte om utan började småbita mig i handen. Detta var jobbighet x1000 och jag löste det genom att lägga filten över min katt så hon inte kunde bitas något mer. Jag lade huvudet mot kudden och blundade. Jag försökte återskapa känslan av att flyga i soffan, men det gick inte. Istället så "fantiserade" jag (det var mer som att huvudet tvingade mig att tänka på) att jag gled runt i rymden bland olika nebulosor och stjärnor. Jag var viktlös och styrde mer med tankekraft trots att jag såg mig själv i tredjeperson.
Plötsligt tog det stopp och det var som att jag inte kunde fortsätta framåt. Jag såg hur en jättestor gjutjärnsstekpanna gled mot mig genom rymden och blev allt större. Detta var inte alls så trevligt som jag hoppats på utan det kändes inte alls bra. En stekpanna hade inget i rymden att göra. Stekpannan snurrade runt och blev nu upp och ned. Vilket var ännu mer jobbigt, för om något var värre än en stekpanna i rymden så var det en upp och nedvänd stekpanna i rymden. Jag fortsatte att observera den samtidigt som det började sippra stekfett från den. Mörkbrunt stekfett som frös till is likt istappar. Allt eftersom att jag såg hur det blev mer och mer istappar så insåg jag att det var en stad som växte ut. En stor stad av krystaliserat stekfett.
Jag mindes att jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera den uppkomna situationen. Jag observerade staden i vad som kändes som timmar. Jag blev dock mindre och mindre orolig och det kändes mindre och mindre jobbigt. Till sist minns jag hur jag tänkte "Ibland måste det finnas en upp och nedvänd stekpanna i rymden. Vissa saker har jag inte kontroll över". Då började stekpannan att åka iväg och lämnade vägen fri för mig. Detta kändes väldigt trevligt och jag blev plötsligt mycket gladare. Jag kom på att jag kunde öppna ögonen och när jag gjorde det var jag ju mycket riktigt kvar i sängen, min sitter fortfarande kvar vid datorn och min polare hade varit instängd på min toa genom nästan hela trippen. Jag gick ut i lägenheten och det kändes som att allt började avta lite.
Min sitter ordnade en liten spliff och jag gick och kollade så att min polare var okej inne på toan. Min polare kom ut och vi gick alla tre ut på balkongen och rökte lite. Jag försökte berätta så gott jag kunde om min upplevelse, men det gick inget vidare då allt fortfarande var så konstigt i huvudet. Då vi kom in så låg min katt på sängen och det såg ut lite som att hennes päls växte ut och föll ned på sängen, ungefär som att hon var fastvuxen i sängen eller att katten var ett berg och pälsen ett vattenfall. Jag gick dit och klappade lite på henne och såg till att hon inte var arg på mig. Det var hon inte, vilket kändes väldigt bra. Jag satte mig i soffan och kollade igenom en hel DOTA-match igen innan jag kollade runt och kände att effekterna avtagit, även fast huvudet kändes rätt mosigt.
Efter det dracks det lite kaffe och min sitter begav sig hemåt eftersom att han hade skolarbete att göra. Jag hängde med min kompis till stan och käkade hamburgare med honom innan han också drog hem med sin nattbuss. Jag minns inte riktigt hela hemfärden, men jag tog mig hem med taxi eller buss och somnade gött med katten.
När vi druckit klart så satte jag i soffan med en filt och frågade min kompis om hur lång tid det skulle ta innan jag kände av någon effekt. Han sade att det borde gå relativt snabbt. Jag satte mig då till rätta, bakade in mig själv i filten och stirrade mot en skugga från min blomma - eftersom att jag läst att man skulle börja se "vågor" från mönster och skuggor som en första effekt.
Jag blev väldigt exhalterad när jag till sist såg hur skuggorna började fladdra mot väggen, som om de upplystes av en fackla. Jag fortsatte att kika på detta spektakel tills jag fick en behaglig känsla av att det var väldigt trevligt att sitta i soffan. Jag satte mig till rätta och tittade lite på TVn, där min kompis spelade DOTA2. Kontrasterna ökade allt mer och jag kände att jag verkligen var inne i spelet. Det var fantastiskt att se hur hans gubbe sprang runt och junglade och jag kände hur jag verkligen kunde förstå att den gubben hade en viktig historia att lära mig. Han hade levt ett rikt liv.
När det blev fight i spelet kändes det lite jobbigt att titta och jag blundade och svepte in mig i filten. Jag hade en känsla av hur jag sjönk ner allt mer i soffan och hur den smälte runt om kring mig. Det var en väldigt behaglig känsla och jag upplevde hur det blev allt ljusare framför ögonlocken. Jag fortsatte att blunda och där nån gång så började denna låt att spelas. Jag kände i mitt huvud att det nästan var som att soffan med mig i svävade lite ovanför mattan. Jag var tvungen att lägga mig i soffan för jag ville inte riskera att trilla ur den om soffan skulle flyga iväg.
Jag fortsatte att blunda och det kändes nästan som att vinden blåste i mitt hår och jag upplevde hur jag gled runt ovanför molnen i min soffa. Det var aldrig så att jag faktiskt trodde att det var så, det var snarare att jag fantiserade och min fantasi var på hyper-boost och jag kunde "uppleva" det på ett sätt som var nästan verkligt. Genom hela låten så gled jag och min soffa runt bland solnedgången och när låten tystnade så kände jag mig redo att öppna ögonen. Jag var då "tillbaka" i lägenheten i soffan.
Jag kände mig väldigt nöjd och fortsatte att stirra upp i taket. Skuggorna från min taklampa började skvalpa lite som vågor och lamporna (taklampan har 6st mindre spotligts på "bläckfiskarmar") rörde sig försiktigt runt runt. Jag började tänka på att det såg ut som tentakler och det kändes väldigt sweet att titta på dem. Taket som var upplyst av några svagare lampor började skifta färg. Eller det var rättare sagt som att lamporna som lyste upp taket skiftade mot blått/turkost. Jag fortsatte att kika, nyfiken på vad som fanns där. Jag spekulerade i att det kanske var en undervattensstad i mitt tak, och det kändes som den enda rimliga förklaringen.
Ju mer jag tittade desto mer kändes det som att jag tittade på grumligt vatten som sakta men säkert blev allt klarare. Jag såg hur taklampan satt fast i en stor cartoon:ish-liknande bläckfisk. Den såg ut som en ballong med ögon. Den hade ingen färg utan var mer av en "skugga" typ. Bakom den så simmade stora mateter runt i bakgrunden. Detta låg jag och tittade på i vad som kändes som ett riktigt långt tag. Till sist började det försvinna relativt fort och plötsligt var det borta. Jag kände mig lite besviken över att jag inte fick fortsätta att titta på det något mer. Det var väldigt jobbigt att inte få fortsätta se maneterna så jag gick till sängen och lade mig ner en liten stund.
Min katt kom upp på sängen och gick omkring och jamade. Så jag försökte stryka lite på henne men det tyckte hon inte om utan började småbita mig i handen. Detta var jobbighet x1000 och jag löste det genom att lägga filten över min katt så hon inte kunde bitas något mer. Jag lade huvudet mot kudden och blundade. Jag försökte återskapa känslan av att flyga i soffan, men det gick inte. Istället så "fantiserade" jag (det var mer som att huvudet tvingade mig att tänka på) att jag gled runt i rymden bland olika nebulosor och stjärnor. Jag var viktlös och styrde mer med tankekraft trots att jag såg mig själv i tredjeperson.
Plötsligt tog det stopp och det var som att jag inte kunde fortsätta framåt. Jag såg hur en jättestor gjutjärnsstekpanna gled mot mig genom rymden och blev allt större. Detta var inte alls så trevligt som jag hoppats på utan det kändes inte alls bra. En stekpanna hade inget i rymden att göra. Stekpannan snurrade runt och blev nu upp och ned. Vilket var ännu mer jobbigt, för om något var värre än en stekpanna i rymden så var det en upp och nedvänd stekpanna i rymden. Jag fortsatte att observera den samtidigt som det började sippra stekfett från den. Mörkbrunt stekfett som frös till is likt istappar. Allt eftersom att jag såg hur det blev mer och mer istappar så insåg jag att det var en stad som växte ut. En stor stad av krystaliserat stekfett.
Jag mindes att jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera den uppkomna situationen. Jag observerade staden i vad som kändes som timmar. Jag blev dock mindre och mindre orolig och det kändes mindre och mindre jobbigt. Till sist minns jag hur jag tänkte "Ibland måste det finnas en upp och nedvänd stekpanna i rymden. Vissa saker har jag inte kontroll över". Då började stekpannan att åka iväg och lämnade vägen fri för mig. Detta kändes väldigt trevligt och jag blev plötsligt mycket gladare. Jag kom på att jag kunde öppna ögonen och när jag gjorde det var jag ju mycket riktigt kvar i sängen, min sitter fortfarande kvar vid datorn och min polare hade varit instängd på min toa genom nästan hela trippen. Jag gick ut i lägenheten och det kändes som att allt började avta lite.
Min sitter ordnade en liten spliff och jag gick och kollade så att min polare var okej inne på toan. Min polare kom ut och vi gick alla tre ut på balkongen och rökte lite. Jag försökte berätta så gott jag kunde om min upplevelse, men det gick inget vidare då allt fortfarande var så konstigt i huvudet. Då vi kom in så låg min katt på sängen och det såg ut lite som att hennes päls växte ut och föll ned på sängen, ungefär som att hon var fastvuxen i sängen eller att katten var ett berg och pälsen ett vattenfall. Jag gick dit och klappade lite på henne och såg till att hon inte var arg på mig. Det var hon inte, vilket kändes väldigt bra. Jag satte mig i soffan och kollade igenom en hel DOTA-match igen innan jag kollade runt och kände att effekterna avtagit, även fast huvudet kändes rätt mosigt.
Efter det dracks det lite kaffe och min sitter begav sig hemåt eftersom att han hade skolarbete att göra. Jag hängde med min kompis till stan och käkade hamburgare med honom innan han också drog hem med sin nattbuss. Jag minns inte riktigt hela hemfärden, men jag tog mig hem med taxi eller buss och somnade gött med katten.
