Metalldetektor-frågan

Jag ska svara på frågan varför jag vågar ta den risken. Och hade du sett de platser jag väljer ut så hade du antagligen omformulerat frågan en aning. Mitt svar på frågan lyder så här: Jag söker endast på vår skogsfastighet här i nordligaste Norrland. 208 hektar för att vara ganska exakt. Jag är omgiven av skogslandskap i alla riktningar och närmaste bebyggelse ligger ca två mil bort. Risken att "fel" person (och då menar jag verkligen fel person, eftersom de flesta människor i dessa trakter aldrig hört talas om någon kulturmiljölag eller ens är intresserade av att sätta dit någon om de ens misstänkte något så grovt som tjuvjakt) kommer och knackar mig på ryggen är mindre än minimal. Den är mikroskopisk. Det handlar alltså inte om att vara dumsnål.

Jag for lite med osanning i första inlägget (för att lägga fokus på min kärnfråga, slippa en massa utnötta moralpredikningar) då jag påstod att vårt landskap saknar fornlämningar – det kryllar av dem överallt (i synnerhet nomadiska boplatser från järnålder–medeltid). Metallsökning är egentligen ett relativt nytt sidospår från mitt huvudsakliga och betydligt äldre intresse: arkeologi. Innan jag fick upp ögonen för metalldetektering så sprang jag runt i skogarna, slogs med mygg, aktade mig för björnar och gjorde arkeologiska inventeringar. Har väl hittat ett femtontal fornlämningar som jag anmält och fått inregistrerade (man vill ju inte att skogsmaskiner ska köra sönder gamla boplatser?).
Och jag vet därför att det inte finns några "säkra" platser, enligt Länsstyrelsen. Saknar området registrerade fornlämningar så beror det antingen på att området aldrig inventerats eller att man missat lämningar under tidigare inventeringar. Länsstyrelsen har sannerligen ingen lätt uppgift då de ska bedöma de ansökningar som inte berör någon av våra fåniga badstränder.

Och om någon anser att jag har en taskig, negativ inställning så har ni säkert alldeles rätt. För det första så håller jag med om att den Svenska kulturmiljölagen är en katastrof ("en antikvarisk katastrof", som en arkeolog uttryckte det). För det andra så fick jag inte ens ett sketet tack till svar då jag skickade in koordinaterna till mina nyfunna fornlämningar. Ett tack borde väl vara på sin plats när man helt oavlönat söker rätt på fornlämningar, stundom under de jävligaste tänkbara förhållanden som detta landskap kan bjuda på. Och eftersom de flesta lämningarna låg på mitt favoritområde så är det ju inte längre troligt att jag skulle beviljas tillstånd att söka meteoriter där (om jag ens skulle försöka) ... eftersom "dumskallen" (JAG) var så korkad att han anmälde dem
Ett spontant tips: Sök aldrig någonsin på registrerade fornlämningar, men tänk till en extra gång innan ni anmäler en ny fornlämning, för sedan är risken stor att det området är historia för vår del. Och vi vill nog alla ha fler områden att söka på – inte mindre! Lagen är ju lite utformad som så att det är omöjligt att bejaka sina egna intressen, samtidigt som man ska försöka vara en omdömesgill, plikttrogen och god medborgare

Avslutningsvis vill jag meddela att jag även i fortsättningen kommer att köra mitt eget lilla race. Jag kommer att metallsöka när det faller mig in, och jag kommer att inventera fornlämningar när jag är på det humöret ...

Förresten, är det någon av er där nere i södra Sverige som brukar söka i skogsmark (med eller utan tillstånd)?