Vad menas med Den Andre?

Den Andre brukar oftast ta upp och jag har läst lite om den men förstår ingenting.

Någon som är snäll nog och vill förklara den?

Vilken funktion tillför Den Andre? Jag har mött folk som menar att vi inte kan förstå oss själva eller något om vi inte förstår Den Andre - men vem fasiken är denna Andre?

Är Den Andre endast någon som vi ser ner på? Lite som vissa menar att vi i väst ser araber som "De andra" och ser de som de vi inte vill vara - eller typ.

JAg fattar inte så mycket.

Tjihoo

Den Andre är ett gammalt begrepp som har sitt ursprung i tolkningar av Hegel. Utgångspunkten kan sägas vara Hegels utläggning om Herren och Slaven. Den har återkommit i olika tappningar, t ex hittar vi det i Simone de Beauvoirs Det andra könet.

Idag känner vi det dock som ett överförenklat och meningslöst post-strukturalistiskt slagord.

I all sin enkelhet är Den Andre mycket nära det vi kallar andra person i grammatiken. På samma sätt är objektifiering i det närmast samma sak som att ett subjekt observerar något.

Dvs du tittar på ett träd. I själva definitionen av detta är du ett subjekt och trädet ett objekt. Men post-moderna feminister tror att något magiskt händer om en man tittar på en kvinna. Hon förlorar sin egenskap av subjekt då och blir ett objekt. Feminister har svårt att hantera det abstrakta, och tror att något hemskt 'händer med trädet'. Det är som i barnboken om lammet som lärde sig räkna, och alla de andra djuren som blev upprörda över att bli räknade.

När det gäller första och andra person, så möter du en annan människa. Denna andra människa är då givetvis Den Andre. Men post-strukturalistiska feminister tror även att denna självklarhet blir någon slags magi, som skapar rasism, kvinnoförtryck och allt möjligt annat ont.

Detta meningslösa begrepp används selektivt och primitivt, som ett slagord som man kan ta till ad hoc när det passar en. Om någon vänder på resonemanget skriker feministen 'näthat' och ropar på censur. Det är sålunda helt legitimt för feministen att ha de mest extrema uppfattningar om skillnaden mellan könen, men 'den andre' har inte några som helst sådana rättigheter, utan är bara fördomsfull.
Exempel på en artikel om Den Andre som extrem överförenkling:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_Andre

Exempel på ett resonemang som har så pass stor verkshöjd att man kan inspireras av det:
http://en.wikipedia.org/wiki/Master%...lave_dialectic

Den Andre återkommer i moderna, överförenklade, dadaistiska (och givetvis helt idiotiska) teorier som
- antivitismen ( 'post-koloniala vithetsstudier', en rörelse som slåss för att återskapa extremt förenklade rasfördomar om 'vita' och 'de andra')
- teorier om orientalism. Orientalism är ett nedsättande begrepp, och misstänkliggör all uppskattning av andra kulturer. Om någon visar ett intresse för andra kulturer, anses det vara fördomsfullt och kolonialistiskt.

För att sammanfatta, har vi fått lida igenom tvåhundra år av skitsnack för att människor missförstått när Hegel försökte beskriva självmedvetandet.

Vad menade de Beauvoir med De Andra? Jag antar att hon inte tillhör de poststrukturalistiska feministerna?

Om jag förstått det rätt så menade hon att mannen var Den Samme(?) och kvinnan Den Andre och att detta följde ett slags mönster av kamp emellan de två. Förnuftet (mannen) mot känslorna och det irrationella (kvinnan), barnet (kvinnan) mot den vuxna (mannen) och att all kamp hade sitt ursprung ur dessa.

Hegels Herren och Slaven förstod jag inte riktigt. Menade han att två medvetanden möts och vill domindera varandra (döda varandra), samtidigt är de beroende av varandra då de båda vill bli bekräftade? Så det hela slutar med att den "starke" blir herren som låter Slaven "leva" för att fortsätta bli bekräftad - och Slaven väljer att inte utmana Herren då denne vill "leva" och fortsätta kunna bli bekräftad? Att det sker en sorts kompromiss?

Varför är detta viktigt att förstå?


Och vad exakt är självmedvetandet?

Nej, det var till och med före strukturalismen som post-strukturalisterna försökte rasera. Jag kan henne inte särskilt väl, men jämfört med de som talar om Den Andre idag är hennes teorier oändligt sofistikerade.

Om detta har det tolkats så mycket genom åren. Jag ser det som att han talade om dynamiken i medvetandet, där han skildrade ett slags rollspel. Rollspelet handlar om jaget gentemot den modell av sig själv det bygger upp, t ex genom sinnena. Vi skapar modeller av oss själva, av andra varelser, av ting. När självmedvetandet uppstår uppkommer en ständig återkoppling här, mellan vad vi faktiskt är, och den modell vi har för att bearbeta oss själva. Ibland ser vi oss som tredje person, som ett ting som kan betvingas. Ibland lär vi oss att se oss själva som fullvärdiga komplexa subjekt, och den lektionen tar vi med oss när vi lär oss att det även finns andra människor. Det är som så ofta hos Hegel ett komplext spel av roller och ombytta roller, på gränsen till att det är möjligt att uttrycka med språket. Tyvärr är det svårt att återge det hela utan att förfalla till en massa struntprat.

http://www.marxists.org/reference/ar...ks/ph/phba.htm
Här är en central del av texten. Uppenbarligen läste Marx detta, och tänkte på mer konkreta saker än det metafysiska självmedvetandet när det talas om herre och slav.

Kan det inte vara så att det finns en risk att det hela bara är en "massa struntprat"?

Vad är dessa modeller till för? Är de ens lags identitet? Typ som att jag känner mig "dum" eller "mindre kunnig" i förhållande till dig? Och det skapar min identitet?

Och att man då genom denna Herre/Slav-dialektik lär sig känna empati? Genom att vi kan se oss själva som tredje person - som ett objekt? Att vi inser att andra är också subjekt när de betraktar oss? Jag försöker sätta ihop detta men det känns som att jag slår knut på mig själv...

Eller innebär detta att vi skapar oss själva i förhållande till Den Andre? (någon slags dialektisk existentialism?)


Tack för länken!

Får se om det blir klara med mer "konkreta" saker.

Jo, risken är mycket påtaglig. Ännu mer påtaglig var den för de stackars filosofer som fick verka i en tid då Hegels efterföljare dominerade inom den akademiska filosofin. Det är inte för inte som Bertrand Russel, t ex, skydde hegelianismen.

Man får träda varsamt fram. Många element som är typiska för Hegels tänkande är centrala i många moderna vetenskaper. Man kan se honom som en pionjär inom t ex detta område:

http://en.wikipedia.org/wiki/Complex_adaptive_system