Citat:
Ursprungligen postat av
HappyEndings
Typ I: man ser ner på människosläktet, och man får en ego-kick av det. Man ser sig som höjd över den enfaldiga och fula massan, och känner sig jävligt nöjd med det. Man gillar att sitta på Flashback och gotta sig över hur alla andra suger. Typ I-misantropen anser att han själv är perfekt, något annat skulle ju krossa hans modell och göra honom till måltavla för självförakt.
Typ II: man ser ner på människosläktet, och man mår jävligt dåligt över det. Man förstår inte hur folk kan agera så dumt, irrationellt och ondskefullt, och man ligger sömnlös om nätterna och försöker hitta svaret. Man är lite väl naiv ibland och utgår ifrån att folk är bättre än de där. Man försöker desperat att hitta goda och intelligenta kamrater att umgås med, men blir dagligen modfälld över det magra utbud som finns att tillgå. Man sitter definitivt inte och skrävlar om hur alla andra suger, för det gör ju bara en mer ledsen över sakernas tillstånd. Typ II-misantropen ser inte på sig själv som perfekt alls, utan snarare har han ett maladaptivt beteende där han nedvärderar sig själv för att han har en sådan hög standard att leva upp till. Typ II-misantropen utgår ifrån att alla andra också har det, och blir därför dagligen bestört och perplex över människors till synes oändliga nonchalans, oförskämdhet och inkompetens.
Man kan säga att Typ II misantropi är "simplicity on the other side of complexity", som Oliver Wendell Holmes uttryckte det. En typ II misantrop har ofta varit en typ I en gång i tiden men genomgått en komplexitets-fas av personlig utveckling där man släppt ego-behovet. Man har börjat se med mer nyfikenhet på andra mäniskor och man har rannsakat sig själv och sina föreställningar om ofelbarhet. Efter ett tag har man ändå återgått till misantropin men nu är den istället erfarenhetsgrundad och ytterst motvillig.
Man skulle kunna säga att Typ I är mot något (dumma människor) medan Typ II är för något (bra människor). Typ I är reaktiv, Typ II är proaktiv.
Jag tror det finns ytterligare ett steg i utvecklingen: att man får det där oändliga tålamodet mot människan som buddhistmunkar säga ha, att man helt släpper egots behov och accepterar världen för vad den är.
Vad säger ni? Håller ni med om min uppdelning? Vilken typ av misantropi tillhör ni?
Jag är en kombination av Typ I och Typ II. Jag har befunnit mig där länge och upplever att jag är på väg in i fullständig resignation. Om man är en person med stor inlevelseförmåga och tillräckligt intellektuell för att kunna analysera och reflektera så är man ganska ensam här i världen. Det enda man konfronteras med är råhet, grovhet och sinnesslöhet. Jag känner inget hat däremot ett förakt. Jag byter ofta trottoarkant om jag ser personer med typiska pöbelaktiga anletsdrag eller lika vedervärdiga gångstilar & kläder. Om fler än två personer ur en sådan grupp samlas så uppfattar jag inget annat än svett & skrål. Jag tror t.o.m. att jag har börjat att värdera djur högre än människor. De har inte det där beräknande, intrigerande, ondskefulla jävla sinnelaget som enbart återfinns hos homo sapiens, andra varelsers uppsåt är ständigt rent – gott.
Jag brukade bli upprörd över händelser i relationer, i samhället m.m. Jag brukade tillskriva människor samma moraliska och intellektuella egenskaper som jag tillskriver mig själv. Resultatet av det innebar ett stort psykiskt lidande - ständigt känslor av besvikelse, ilska och förtvivlan. Jag antog hela tiden att JAG hade missat någonting, att det var något JAG hade förbisett. Det var först efter år av analys som polletten till slut föll ner: Det var DEM det var fel på! De kände inte lika djupt, de tänkte inte lika intrikat! Det var när den insikten nådde mig som allt föll på plats, deras beteenden och uppsåt blev fullkomligt lätta att förklara tillika förutsägbara. Efter detta fann jag det väldigt enkelt att anpassa mig och bli del av grupper; det handlade bara om att ge avkall på sin person, att sluta tänka - att sluta känna. Att inta en i grunden sorglös materialistisk världsåskådning där livets syfte kretsar kring alkohol, sex och den senaste teknologiska landvinningen.
Jag provade det. Jag lärde mig språket: "
Närå!", "
Jorå!", "
Dårå!", "
Öööh!" , "
Höhöhöhö!". Jag uppfattades som "
trevlig" och "
jävligt smart!" om jag någon gång dryftade något i sammanhanget helt uppenbart som gått dem förbi. Jag blev inbjuden till sociala tillställningar & evenemang – Jag hatade varje sekund. Jag kände mig som Jonathan Swift när han samlade material till
Gulliver's Resor". Jag äcklades av människorna omkring mig. Deras vulgära, primitiva, sanna natur som nedslående harmonierade med deras frånstötande anleten. Jag kan gapskratta åt saker som tidigare hade gjort mig förkrossad av sorg & ilska då jag vet att de flesta omkring mig ur ett strikt kognitivt hänseende, ändå inte kan uppleva de själsliga bråddjup med ogreppbara implikationer som händelser kan frammana hos utvecklade sinnen.
Jag börjar att känna mig distanserad till världen som helhet, till idéer, moral, allt! Jag tror inte på någonting längre. Jag tror att det beror på min miljö och människorna omkring mig. Det är delvis mitt fel; jag borde ha urbaniserat mig med de andra som hade något bakom pannbenet och betyg de inte behövde skämmas för. Jag är kvar i den utdöende landsbygden. Det jag ser omkring mig är: pensionärer, invandrare och sverigedemokrater. Min dröm är att bo ensam i skogen med en katt.