Gravid mot alla odds, behålla eller ej?

För ca 2 år sedan fick jag höra av x antal olika läkare att jag antagligen aldrig kommer kunna bli gravid pga endometrios och andra felkonstruktioner i mitt nedre. Det var ett tuff smäll då jag alltid vetat att jag kommer vilja ha barn, jag är väldigt barnkär och har alltid sett mig själv med ett par små i framtiden. Nu förra månaden började min mens krångla utav bara fan så en väninna sa åt mig att göra ett gravtest. Denne visste inte om mina sjukdomar som skulle kunna förhindra en graviditet så jag spelade med och gjorde gravtestet för att visa henne att fallet inte var så, utan att behöva berätta. Kan ni då förstå min chock när jag står inne på hennes toa och ser ett plus på stickan?

Jajamen, jag är gravid mot alla odds. Jag borde vara överlycklig och känna mig blessed, men jag känner mig riktigt tyngd. Jag har ett skitjobb med skitlön på ett skitsnabbmatsställe och extraknäcker svart för att få ihop pengar. Visst, jag och min partner har ett fint hem, massor av kärlek att erbjuda, men jag kan inte leva i någon slags illussion att det räcker. Jag vill kunna ha pengar till mat på bordet, babykläder, en vagn, leksaker, ett babyrum osv. Jag vill inte i sådana fall ta in mitt älskade barn till en värld av fattighet från start. Samtidigt sitter läkaren och säger att detta är rena rama miraklet och att jag borde passa på då detta kan vara min enda chans.

Så nu sitter jag och bollar mellan abort eller inte. Fick tanken att behålla det och se om ekonomin hinner ordna upp sig till födseln och om inte adoptera bort. Då finns det i alla fall en liten chans att jag kan behålla det.

Tänker jag helt åt helvete? Någon som varit i liknande sits? Tacksam för svar och åsikter.

Lägger även till att min partner vill att vi ska behålla barnet nu när vi turligt nog lyckats. Det har varit några råa bråk ang detta då han tycker att vi bara ska tuta och köra medan jag tänker lite mer realistiskt och kanske för negativt.

Att du kan ge barnet glädje o kärlek är det ända som är viktigt! Pengar löser sig efterhand! Känns som du har fått en chans många skulle bara drömma om! ta den!!

Har du sagt det till alla ensamstaende med barn som kampar for att ens stalla mat pa bordet? Jag menar om det loser sig efterhand sa bor det ju inte finnas nagra barnfamiljer i nod.

TS har du mojlighet att byta upp dig till ett battre jobb? Jobbar killen?

Jag har precis svarat i en annan tråd ang detta, och mitt svar nu kan verka motsägelsefullt.

Men, ekonomi, har ingen betydelse i ditt fall.
Ni är ett par som älskar varandra, du verkar vilja ha barn, han likaså.
Det enda hindret är att ni inte har allt från början?

Blir lite irriterad och samtidigt fundersam över hur det fungerar nuförtiden.
De som är unga idag tycks anse att de ska ha allt från start så fort de lämnar boet.
När de flyttar hemmifrån så ska det vara plattv, divansoffa och hög standard på hemmet.

Själv hade man det knapert, med grejer som var ihopplockade från garaget eller överblivet skit som man gjorde det bästa av, en tjocktv var inte fy skam.

Mina föräldrar berättar historier om hur de hankade sig fram med det de hade i en liten lägenhet när första barnet kom, och hur pappa arbetade sig upp till en högre lön/anställning och mamma fixade för oss barn där hemma med de medel vi hade.

Nu ska man ha flera hundra tusen på kontot innan man skaffar barn och helst ska båda föräldrarna ha höga titlar/anställningar med bra lön innan man ens funderar på att skaffa barn.

Varför?

Kan berätta att det gick bra för mig och mitt syskon.
Även för mina föräldrar.
Mycket bra, tom.


Och jag tror att ett stort samhällproblem som vi har idag, med depressioner/utbrändhet osv. beror just på att människor tror/inbillar sig att man måste ha allt, så fort som möjligt.

Vad gör man sedan liksom? När man har allt vid 35, eller aldrig lyckas? Det är ju dömt att bli fel hur man än gör.

Nä du ts, skaffa du/ni er ert barn. Finns det kärlek och trygghet i form av mogna människor, så kommer det att gå bra. Promise!
Resten kommer sedan.

Lycka till!

Behåller du inte barnet så kommer du ångra dig resten av livet. Pengar är något som helt enkelt får ordna sig. Barnbidraget borde ju täcka en del av utgifterna för barnet. Viktigast är såklart att barnet har föräldrar som bryr sig och visar kärlek.

Jag föreslår att du tänker efter riktigt noga. Att göra som ovanstående och säga att ekonomin alltid löser sig är utan konsekvenstänk och något som tonåringar använder sig av.

Barn jämför alltid mot varandra och när din grabb/flicka frågar varför h*n inte får en ny cykel som sina fyra bästa dagiskompisar är det svårt att förklara att: mamma och pappa tycker i alla fall om dig, en cykel får du så småningom!

Se på tredje världen, den ser ut som den gör tack vare att man producerar unge efter unge utan att kunna mätta dom. Skulle du trots detta behålla barnet, vaya con Dios.

Jag vill ändå tro att den ekonomiska biten löser sig, det känns ju som sagt som ett mirakel Och skulle det knipa med pengarna så kan man ju köpa och få begagnat för att dra ner kostnaden lite.

Har du någon högre utbildning eller tankar på att skaffa? Vet många som studerar och är gravida/nyblivna föräldrar och tycker det fungerar jättrebra! Beroende på vad det är för utbildning så varierar ju längden, alltså förbättras kanske inte det ekonomiska läget med en gång. Men det ger ju möjlighet till andra jobb än snabbmatshak i framtiden.


Kan ju tillägga att jag personligen inte anser att pengarna är allt i detta fall. Som andra skriver så har vi som växte upp utan alla fancy leksaker och barnvagnar klarat oss bra ändå, jag tror det handlar lite om vad man vill ge sina barn för värderingar också. För livet handlar väl ändå om mer än att ha råd med nya leksaker etc? Folk måste sluta tro att "för få prylar" får barn att må dåligt, i så fall är det värderingarna som är dåliga.

Din hund gravid, du själv beten och nu är du också gravid. Kan ni ta hand om en bebis samtidigt som ni tar hand om valpar?....

Min partner jobbar ja, lagerarbete och inte med bra lön där heller. Visst, kärlek är a och o men det är pengar för ett hållbart liv också. Visst, det kanske ordnar sig i framtiden, det kanske inte gör det. Det är inte ett bingolotto jag vågar ge mig på för Om det inte skulle ordna sig och jag skulle dra in mitt barn i ett knapert liv så skulle jag inte kunna förlåta mig själv pga det. Vi har nu pengar så att vi klarar hyran och mat men ett barn kostar. Det är mycket som ska införskaffas, många nya månadskostnader. Jag vågar inte tänka hakuna matata samtidigt som jag så gärna vill behålla denna lilla.

Får man fråga hur du har blivit uppfostrad?

Just det där med cykeln var ett lustigt exempel.
Jag önskade mig en cresent när jag var 8, men fick ingen, trots att mina föräldrar hade råd.
De ville lära mig värdet av pengar samt att materiella saker inte hade någon betydelse.

Cykeln fick jag först när jag fyllde 10.

Om du läser i min hundtråd så ville jag a)inte ha blandrasvalpar på henne och jag har b) redan bokat tid för hennes abortspruta.