Varför är svenskar så usla på sitt eget modersmål?

Vad har detta med förekomsten av dialekter att göra?

Jag tycker att många skriver som dom talar, då blir det stor skillnad på norr och söder. Det finns ju otroligt många dialekter bara i norrland som man själv inte förstår.

Men dialekterna fanns väl också för en generation sedan?

I England är dom mycket mer slarviga än oss svenskar.
Nästan ingen som pratar eller skriver där kan sitt eget språk.

Idag använder sig nästan alla av förkortningar.
Finns det inte för just ett ord, ja, då hittas det på ett istället.

Dialekterna bidrar inte till ett mindre korrekt språk, bara ett mindre korrekt standardspråk.

Men om de talar tyska respektive franska som modersmål kan de väl grammatiken också? Man ska akta sig för att gradera språks komplexitet. Svenskan har nog så komplicerad grammatik – det är bara det att det svåra sitter i ordföljden snarare än böjningar.

Det handlar väl om jantelagen. Man ska inte tro att man är något, att man kan prata svenska flytande och sånt!

Ja, jag konsumerar många engelspråkiga medier (som de allra flesta antar jag), inklusive forum. Men jag tycker mig se det svenska fenomenet i mer officiella sammanhang.

För att fortsätta på det exempel jag tog upp tidigare så har jag bland annat påträffat ordet "dom" av mina lärare på högskolan, min före detta chef och av diverse politiska profiler och journalister som uttalar sig i skrift.

Det är ju ett enstaka ord, som dessutom har funnits rätt länge i talspråket. Möjligen uttrycker sig högutbildade svenskar något sämre på skriven svenska än högutbildade engelskspråkiga uttrycker sig på skriven engelska.

Jag menade grammatiska problem som uppstår, när barnen börjar lära sig skriva i skolan. I många länder börjar man med grammatikundervisning samtidigt som barnen börjar skiva för att just förklara de problem som då uppstår. Det sker väl i mycket lite utsträckning i den svenska skolan och därför har vi nu fått cro magno-problemet med att skilja på obegripligheter som subjekt och objekt (de/ dem).

Franska barn måste tidigt få klart på skillnaden mellan singular och plural för att t.ex. fixa det stumma plural-s. De måste lära sig att participet böjs när objektet är framförställt (Les cartes que j´ai achetées). Rumänska barn måste greja skillnaden mellan plural (banci) och genitiv (bancii) och diverse dativkonstruktioner. Und so weiter.

Tvärtom. Särskrivning och noll koll på de/dem ser illa ut i mångas ögon.

Skyll på skolan, själv fick jag aldrig lära mig skillnad på de/dem, har fått lära mig själv. Verb, adjektiv och substantiv, samma sak, har fått lära mig det i efterhand, inget som lärdes ut i grundskolan. Eller i alla fall inte bra nog, den där ramsan man glömde bort efter 30 sekunder fick man väl rabbla ett par gånger, men inte mer än så. Skulle nog våga säga att 90% av alla personer mellan 15-25 inte har den blekaste vad det är för skillnad på ett verb och ett substantiv, de/dem är det kanske 70% som inte kan.