• 42 443 online
  • 1 139 770 medlemmar
  • 59 044 378 inlägg
Svara
2013-03-24, 08:32
  #1
Medlem
Nattskattas avatar
Är en tjej på 19 år, tidigare drogerfarenhet utav de flesta "vanliga" drogerna, samt en del ovanligare samt massa RC. Pågående amfetaminmissbruk under perioden då detta utspelade sig men har i dagsläget tagit mig ifrån detta.

Det var vinter i Stockholm, jag var på flykt ifrån mig själv, mitt liv, min tillvaro. Allt hade bara växt sig över huvudet på mig, orkade, ville inte mera. Allt skit som varit, allt skit som var. Småstadsmentaliteten, ville bara kräkas åt den. Så jag flydde till storstaden,ville bort. Hade inte planerat att åka hem igen. Skulle hellre leva som hemlös än att tillbaka. Efter att jag börjat skjuta tjack nästan dagligen tog folk avstånd ifrån mig, såg på mig som en äcklig pundare. Hade träffat en kille i Stockholm jag lärt känna via flashback som jag var småförtjust i, horsare. Jag visste redan innan jag åkte att jag skulle testa heroin. Jag ville veta hur det kändes. Jag ville veta vad det var som lockade, vad som fick människor att fastna så väldigt för det. Jag var redan ganska invand på opiater. Tog starka smärtstillande för att döva känslan av att det var fel det jag höll på med, men tyckte inte att jag hade något opiatmissbruk

Minns allt som i en dimma, har stora minnesluckor så kommer inte kunna återge historien så som det var. Jag minns allt som vackert, men egentligen så var det bara fult och trasigt. Han ville inte att jag skulle ta det, han ville inte låta mig testa men samtidigt så tror jag att han kände sig väldigt ensam i sitt missbruk. Det var så fruktansvärt kallt ute, jag minns att jag frös så att det gjorde ont ända in i benmärgen. Mina fingrar vart blå, jag förlorade känseln i både armar och ben, fingrarna krökte sig av kylan ändå envisades jag med att gå runt i en tunn höstjacka och skor som kylde mer än de värmde. Tunna nylonstrumpbyxor. Jag tyckte om smärtan, den fick mig att känna mig levande. Tjacket hjälpte inte direkt för att få upp kroppsvärmen, min blodcirkulation var värdelös, jag frös även inomhus. Nojig som bara den lyckades jag trots allt gömma mig för tågkonduktörena, jag plankade på tunnelbanan, lyckades klura ihop en bra ursäkt för att få åka med bussen gratis ( har alltid fungerat för mig då jag varit på besök i Stockholm..

Hade fördrivit tiden under resan med att sitta och skjuta i mig kopiösa mängder amfetamin så var äckligt paranoid och stissig då jag kom fram. Trodde alla stirrade på mig, pratade om mig. Tjacket hade mist sin magi och var mest ett nödvändigt ont för att jag skulle stå ut, sökte något annat. De smärtstillande tabletterna hade blivit mitt sätt att dämpa otryggheten som tjacket orsakade. Jag var totalt frånvarande, såg ingen framtid. Jag hade accepterat det faktum att jag skulle dö ung. Jag kände mig förstörd, förbrukad. Jag såg en tjusning i misären, kände mig hemma där. Mina armar var täckta av sår och blåmärken. En riktigt äcklig tid. Var likgiltig inför mitt öde. Såg ingen möjlighet till förändring. Jag möttes av killen jag tyckte om, vet inte om det mer var hans livsstil som lockade mig. Vi var trots allt väldigt olika till vår natur. Han hade haft ett uppehåll ifrån Heroinet, sa sig kunna kontrollera det. Kunde han så kunde jag tänkte jag, å andra sidan brydde jag mig inte i ifall jag skulle förälska mig i det.Jag ville leva i en dröm, en dimma iallafall den sista tiden utav mina tonår. Jag trodde inte ens att jag skulle få fylla 20

Vi satt i en lägenhet hos hans kompis och kompisens flickvän. Det märktes tydligt att de vart illa berörda utav att vi körde IV men ingen sa nåt. Tror tjejen reagerade mest, hon var några år äldre än mig och gjorde en äcklad min då hon fick se mina armar, sa att det var bland det jävligaste hon sett. Fick sitta flera timmar innan jag fick svar, stack ännu fler hål i mina redan trasiga armar. Blodet som rann gjorde mig lugn. Förtvivlan över allting blev vacker. Vilsenheten kändes hemtam, trasigheten hade blivit till min identitet. Musiken spelade i bakgrunden. Jag kommer aldrig hem igen tänkte jag. Tjacket gjorde mig vild men samtidigt gnagde ångesten "vad fan håller jag på med!" Jag såg honom förbereda och ta sin sil utav det förödande giftet, såg lugnet omfamna honom och vagga alla sorger till ro i en mjuk bomullssömn. Ögonen vittnade om total tillfredsställelse medan jag upprymd och rastlös kände ångesten ta över ruset. Jag tänkte inte att jag ville testa, jag kände ett maniskt tvång. Jag måste ta det. Efter en stunds övertalning gick han med på att jag skulle få testa. En gång, aldrig mer.

Jag ville ta det IV men han vägrade låta mig göra det. Han la upp en liten, liten lina vitt pulver. En stund efter att jag dragit jag i mig det kom euforin. Lugnet jag suktat efter. Kroppen blev tung och mina spända muskler slappnade av. Stjärnorna glittrade likt diamanter utanför fönstret. Här vill jag stanna. Kunde jag stanna tiden och få leva i ett ögonblick resten utav mitt liv skulle jag utan tvekan ha stannat tiden då. Leva i den känslan för alltid. Men det var inte tillräckligt, jag ville ha mera! lugnet var inte ens i närheten av vad jag hade föreställt mig. Vi gick ut och jag kände inte kylan. Snön låg som vassa iskristaller mot marken och min andedräkt bildade rök omkring mitt ansikte. Jag kände mig som fickan i filmen "nötknäpparen" som kommer till sagolandet där allt är vackert och snön är kristyr. En värld där man aldrig behöver bli stor.

Vi satte oss i bilen och åkte iväg, jag kan inte minnas vart vi åkte. De försökte att prata med mig, jag svarade utan att veta vad jag sa. Min röst var hes och släpig, precis som man tänker sig att en typisk heroinröst ska låta. Jag vilade huvudet mot rutan och stirrade ut i natten. Det var december, strax före julafton. Det var julskyltat och ljusbeströdda julgranar prydde hustomterna vi åkte förbi. Jul. Då ska man vara lycklig. Jag var lycklig, ändå kände jag en viss sorg över hela situationen. Världen har nog aldrig varit vackrare än då. Jag såg min spegelbild reflekteras emot fönsterglaset. Ett trött och vilset barn. Mina ögon var halvslutna som om jag nästan sov. Jag drömde om allt som jag aldrig fick. En familj som kunde ha en lycklig jul tillsammans. Trygghet, kärlek. Jag hade haft det som barn, nu var den möjligheten borta. För mycket hade gått sönder.

Nu är jag förlorad tänkte jag innan jag steg ur bilen. Jag kan göra vad som helst för att få känna den här känslan igen. Jag kan inte minnas andra gången som jag tog H, men jag vet att jag tog det IV den gången, jag minns att jag gick på det konstant under en veckas tid. Med en allt trubbigare kanyl pressade jag in den förljugna trösten i mina ådror. Lät den vagga mig till ro. Så mycket hände, kan inte minnas hälften. Drev runt på gatorna om natten. Bodde runt hos vänner som han kände. Åkte runt på bussar, pendeltåg, tunnelbanor. Jag svek människor omkring mig, ljög. Gjorde upp möten jag aldrig kom till. Betedde mig allmänt svinigt men minns knappt vad jag gjorde. Förlorade nästan kontakten med en nära vän genom mitt beteende. Skakade av abstinenssymtom de korta stunder som varorna tagit slut. Jag tog ut alla mina pengar från mitt konto. Ringde min mamma och bad henne att sätta in mera. Jag hade inte ens tänkt att låtsas om att jag hade pengar då jag var där. Jag gjorde slut på nästa månads pengar. Jag ville leva i ruset. Jag ville bekanta mig med den undre världen. En rad ifrån en utav Edith Södergrans dikter viskade i mitt huvud "jag såg en kvinna som leende och sminkad kastade tärning om sin lycka och såg att hon förlorade"

Överdosen var det som fick mig att vakna till liv ( men fortsatte att ta även några gånger efter det ) kände mig tom, ville fylla tomheten. Varorna vi fått tag i vid det tillfället var mycket starkare än innan. Direkt efter att jag dragit ut nålen ur armen kände jag hur hjärtat började slå onormalt långsamt. Andetagen blev allt långsammare och efter en liten stund upphörde behovet utav att andas. Jag höll andan utan att känna paniken som kommer då man inte får luft. Allt omkring mig blev dimmigt tills jag bara såg ett vitt,skarpt sken. Dödsljuset. "Nu dör jag" tänkte jag, och det hade jag nog säkert gjort om inte han vänt sig om och sett mig ligga livlös och blå i ansiktet och utbrista "Fan, helvetes jävla skit!" Efter flera minuter utav amatörmässigt utförd hjärt och lungräddning var jag dock vid medvetande igen. Jag hatade honom för att han hade räddat mig. Jag ville få försvinna så! Jag var totalt ångestfri i några minuter där. Jag hade velat vara kvar. Å andra sidan hade vet varit oerhört själviskt att ligga och dö brevid den person som jag var förälskad i.

Var nära att OD:a ännu en gång efter det men den gången brast det för mig. Fick panik och ringde upp min killkompis jag stod väldigt nära och berättade allting samtidigt som jag storgrät. Jag ville bara hem, hem till mamma, hem till tryggheten. Ja till och med hem till alla rykten och till alla de personer som föraktade mig. Han grät också och betalade min biljett hem. Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde på hemresan. Spydde tills jag bara hade galla kvar att spy, fortsatte spy ändå även fast jag inte hade något kvar att spy upp. Musklerna värkte och jag orkade knappt hålla mig upprätt. Det mjuka sätet skavde mot min kropp, huvudet sprängvärkte och magen drog ihop sig i kramper. När jag väl kom hem var jag så svag att jag knappt kunde gå. Min vän fick stötta mig och hjälpa mig att bära väskorna. Jag var helt grå i ansiktet och håret hängde i stripor. Jag lovade mig själv att aldrig igen, aldrig att jag utsätter mig för detta igen! Mitt mående höll i sig i ungefär en vecka efteråt. Spydde upp precis allting jag åt, hade så ont att jag grät av smärtan, orkade inte mycket mer än att ligga i sängen. Så fort jag vilat upp mig igen tog jag tåget ned mot Stockholm igen. Jag kunde inte annat än att erkänna att jag hade älskat det livet.
Citera
2013-03-24, 08:47
  #2
Medlem
Nattskattas avatar
Då jag kommit hem svalnade mina känslor för han i Stockholm och istället växte en stark kärlek ( tacksamhet? ) till min vän som tagit mig ifrån det destruktiva liv jag levt i Stockholm. De följande gångerna jag tog H upplevde jag inte ens en bråkdel av vad jag tidigare känt och bieffekter som klåda och illamående tog överhanden under ruset. Sista gången som jag tog horse var i början av detta år ( 2013 ) då kände jag ingen eufori alls utav fick bara extrem klåda som gjorde mig irriterad. Jag såg hur han långsamt gick ned sig mer och mer och själv livsstilen började äckla mig ( Äcklades aldrig utav honom men utav livet han levde ) Variga sticksår, infektioner, ett förtvivlat grävande i redan så sönderstuckna vener. Sista gången jag tog H var sista gången som jag körde IV. Har inte klarat av det efteråt, äcklas bara utav att se mina vänner skjuta upp och klarar knappt av att ta blodprov längre. Lite utav min livslust kom tillbaka, jag ville inte dö, inte ens i heroinets mjuka bomullsfamn. Jag blir nästan rädd då jag tänker på hur nära det var att jag försvann. Förstår inte hur jag kunde tillåta mig själv att gå under. I nuläget är livet rätt okej, flyttat till en ny stad där jag skaffat egen lägenhet. Har fått börja om i en stad där inte folk dömer mig för mitt förflutna och där jag har en chans att börja om, göra annorlunda, umgås med andra människor. Har lagt ned opiaterna helt och hållet och det är ganska så sällsynt att jag tar tjack numera. Trappade ned på drogerna efter att jag åkt hem efter min sista heroinerfarenhet och tar bara ibland röker lite då och då och tar hallucinogener, tjack tar jag fortfarande lite då och då men försöker att lägga ned det helt och hållet. Mina armar har läkt och nu kan man bara ana en mörk skugga i armvecken som bleknar allt mer för varje dag som går, men jag kommer nog alltid att bära ärr efter tiden som varit. Mår mycket bättre nu och känner hopp inför framtiden. Ännu är det en lång väg kvar till ett lyckligt liv, men jag tror att jag är på väg...
Citera
2013-03-24, 09:57
  #3
Medlem
Indos avatar
Vilken morgonläsning!
Fyfan,denna rapport var enligt mig bra jävla gripande,inte så värst lång men det står ju i Topic "Kort!"

Bra att det löste sig för dig tillslut,eller hur?
Jag har varit beroende av hela uppsjönnn av opiater,allt från Tram till Metadon.
Har bara testat Jonk ett fåtal gånger och då rökte jag det

Starkt jobbat!
Du får betyget: FYRA MÖLLEHJUL AV FEM!!

Mvh!!
Citera
2013-03-24, 10:10
  #4
Medlem
Ricky_s avatar
Mörkt! Du är duktig på att skiva och lyckades fånga misären i det hela på ett ärligt sätt.
Citera
2013-03-24, 10:26
  #5
Medlem
Riktigt bra skrivet! Framtida författare?
Citera
2013-03-24, 11:11
  #6
Medlem
ScarLeetJohanzens avatar
Du fångade mig och jag är svårfångad!
Citera
2013-03-24, 11:49
  #7
Medlem
waters avatar
Brukar inte läsa sånt här skit men detta var vackert.. Hoppas du får ett fint liv.
Citera
2013-03-24, 11:51
  #8
Medlem
Du är väldigt, väldigt duktig på att skriva. Se till att utveckla den förmågan, jag tror att det är där du kan ha en framtid.
Citera
2013-03-24, 11:53
  #9
Medlem
Nu får jag bara ännu mer lust att testa H
Citera
2013-03-24, 12:00
  #10
Medlem
Smuldegarns avatar
Riktigt bra skrivet! Du fick mig att verkligen leva in i historien och du väckte verkligen en del känslor. Det är inte många gånger jag läser något på flashback och känner mig så här.

Tack för läsningen och lycka till i framtiden!
Citera
2013-03-24, 12:13
  #11
Medlem
du för högsta betyget av mej. En mycket gripande historia,som ger en god insyn
i en eländig tillvaro.Så ung och så klarsynt...man blir rent impad.
Du har en framtid i ditt skrivande,så fortsätt bara att skriv.
Och lycka till med ditt nya liv.
Citera
2013-03-24, 12:22
  #12
Medlem
Orjisols avatar
Du får 5 av 5 !
Citera