Religiösas gemensamma nämnare - varför?

När man sammanställer alla de religiösa personer man känner och känner till så blir det tydligt att det finns många likheter mellan dem, det går nästan att passa in dem i fack.

1. Personen är född i ett religiöst samfund eller har kraftigt religiös familj.
Här är det tydligt att man fått sin tro itutad redan i ung ålder, och på så vis har den alltid funnits med och blivit självklar utan att man kunnat ifrågasätta den.

2. Personen har ett dåligt liv.
Psykisk ohälsa, olycklig barndom eller extrem fattigdom leder till att personen börjar tänka i banor av "det MÅSTE helt enkelt finnas en mening med att leva ett uselt liv i 80 år". Man har alltså starka personliga motiv att vilja att det ska finnas en Gud och en belöning vid slutet. Att fattiga grupper dessutom har sämre utbildning förstärker tron ytterligare.
Under kategori 1 och 2 faller i princip hela tredje världen, som ju är starkt troende.

3. Kategori 3 är egentligen en fortsättning på tvåan. Skillnaden är att här finner vi folk som själva tycker att deras liv är bra. Personer med psykiska problem eller drogproblem får ju svårare att värdera verkligheten och vad som är rimligt och ej, men kan ändå trivas med tillvaron. Här finner vi också lågutbildade och efterblivna, som ju kan leva lyckliga liv trots sin mentala förmåga men är troende av ren dumhet.

Poängen här är att det alltid verkar finnas en orsak till att någon blivit troende. Ett motiv. Är det så?

Frågan är nu riktad till andra ateister: (eftersom religiösa alltid har sjukt dålig självinsikt) känner ni till några troende som inte faller inom någon av dessa kategorier? Behövs en kategori till för att täcka upp 100%?

Du har missat en grupp som är eller har blivit religiös på grund av en lycklig upplevelse.
Även om det var en helt slumpmässig händelse kan den av den enskilda personen uppfattas som att hon/han är utvald.

Obs jag är själv agnostiker, men jag vill inte totalt dömma religiösa som dumma i huvudet. Religiös grubblerier har vi nog alla och inte minst ateister.

Det finns även en klart narcissistisk personlighet hos många troende.

Det dör miljoner barn årligen runt om i världen och människor lever i misär utan att någon gud gör någonting, men när random frikyrkliga svenne i Jönköping ber en bön så lyssnar naturligtvis gud omgående...

Sen sitter samma person hemma och tittar på TV och ser hur folk dör i en jordbävning på andra sidan jorden och naturligtvis betyder det att sista tiden är inne, det är ju självklart att personen i fråga ska få uppleva Jesus återkomst allt annat vore ju orättvist.

De sätter alltid sig själva och sin tro i första hand, resten av världen är bara en skådeplats för att gud ska kunna visa olika tecken, att andra människor lider betyder för dem egentligen ingenting så länge nån gammal bronsålders profetia ser ut att gå i uppfyllelse är det bara bra.

Religösa har väl ofta också en stark auktoritetstro. Att som modern människa i ett sekulariserat, demokratiskt samhälle välja att lyda en övernaturlig karaktär kallad "Herren" och hans befallningar måste tyda på en förmåga eller önskan att underdåna sig en sträng, men ändå kärleksfull "Fader".

Du verkar vilja få det till att det är en fråga om intelligens och klasskillnader som avgör om folk är troende eller ej. Din retorik påminner en hel del om när vänstern vill få det till att alla som röstar på SD är utvecklingsstörda bönder som kör omkring EPA-traktorer och hatar negrer utan att ha sett en. Således tycker jag dina "funderingar" säger mer om dig själv än det gör om religilösa personer.

Jag känner till många religiösa/troende som inte faller in i någon av dina kategorier.

Är du utredd?

Genom ditt resonemang i punkt 2 borde religion i "tredjevärlden", där nu fler och fler upplever ekonomiskt välstånd, vara på reträtten. Det finns dock inget som tyder på detta. I Asien, Afrika och Syd Amerika, där fler och fler har råd med ett drägligt liv, är religion något självklart, något ökande och något allt mer karismatiskt. I västvärlden blir fler och fler intresserade av alternativa religioner och även här lyckas karismatiska rörelser allt bättre.

Så om inte allt fler av människorna, världen runt, har blivit psyksjuka enligt punkt 3 så håller inte ditt resonemang.

Har du källa på dina påståenden? vore intressant att läsa.

Ja, det är sant. De frälsta. Frågan är hur vanligt det är att man blir frälst som en blixt från klar himmel, alltså att man går runt och har ett lyckligt liv som icke-troende och plötsligt råkar ut för ett mirakel som kastar allt på ända. De frälsta jag känner till har blivit det i bräckliga skeden i sina liv, alltså när man behöver tro och frälsning. Det är ju också ett särskilt personlighetsdrag att okritiskt tro att man blivit kontaktad och utvald av Gud...

En mycket bra poäng. Troende är ju överhuvudtaget inte intresserade av vad som är sant eller inte, de slår fast en sanning och centrerar sen allt kring detta. Jag tror inte att de själva ser det som att de använder sin tro för att själv skaffa sig fördelar, men när man diskuterar med en troende slutar det ofta med just den här narcissistiska uppfattningen av att vara utvald, att slippa helvetet och dylikt.

OK, kategori 3 är kanske lite väl hårt formulerad, det är inte min mening att såra någon. Jag redogör bara helt ärligt för hur de troende jag mött är, och hur jag tolkar att de blivit troende. Det är ju faktiskt jävligt ovanligt med djupt troende unga människor i Sverige idag, och jag har absolut aldrig mött någon som inte passat in på någon av de här tre kategorierna. De som du känner och som inte passar in, hur har de då blivit troende? Jag är rätt säker på att om jag mötte dem så skulle det ta 5 minuter att lista ut vad grunden är.

Jo, de passar ju fortfarande in på kategori 1 eftersom de växt upp i ett religiöst samhälle med kyrkobesök och troende föräldrar, även om de fått det bättre rent materiellt. Alltså håller teorin tätt i det avseendet.