Är missbruk en sjukdom?

Jag har varit på några behandlingshem (12steg) och jag har fortfarande väldigt svårt att se det som en sjukdom. Extremt självförvållat i såna fall.

Ett uttalande som provocerar många icke-missbrukande patienter inom psykiatrin, en grupp som tappert får lida väldigt mycket i onödan på grund av dessa "sjuka" människor som springer runt på vårdcentraler, akutmottagningar, psykakutmottagningar, jourmottagningar, öppenvårdsmottagningar, m.m., och gör allt i sin makt för att manipulera till sig huvudsakligen bensodiazepiner och besläktade preparat från läkarna. Inom akut- och slutenvårdspsykiatrin är dessa arma sjuka missbrukare ett problem som ständigt spiller över på icke-missbrukare, bland annat i form av att läkare är extremt restriktiva med vissa sorters läkemedel eftersom missbrukare, förlåt - sjuka människor utan ansvar för sina egna liv utövar sina sjukdomssymtom i så hög omfattning inom psykiatrin att så gott som alla patienter vid första mötet med en psykiater betraktas som en potentiell missbrukare.

*Vissa människor med depression och ångest självmedicinerar med alkohol och andra droger mot psykiska ohälsa. Det är deras val.
*Vissa personlighetsstörningar (ex. Borderline) och även ADHD kommer med en ökad risk för missbruk. Dessa människor skall inte förskrivas vissa preparat över huvud taget. Punkt.

I båda ovanstående fall så är det inte missbruket som är sjukdomen, utan missbruket är antingen ett sätt att försöka täcka över sjukdomspsymtomen eller möjligtvis en del av symtombilden (vanligtvis det första).

Den akuta abstinensfasen av vissa droger är dock att betrakta som en form av medicinskt akuttillstånd eller, om man så vill, ett sjukdomstillstånd. Den här fasen ska självklart missbrukare ha hjälp att ta sig igenom, eftersom den i vissa fall kan vara livshotande. Därefter är det missbrukarens eget ansvar om han eller hon väljer att kämpa med yxa och svärd för hjälp inom psykiatrin (med syftet att behandla den bakomliggande problematiken) precis som alla andra eller om han eller hon väljer att återfalla i missbruk. Det finns även möjlighet att vända sig till AA eller NA.

Tyvärr är det här hårda och generaliserande synsättet ett som, enligt min åsikt, skoningslöst bör användas inom vården och i synnerhet inom psykiatrin, eftersom missbrukares manipulativa beteende och deras benägenhet att bokstavligt talat äta upp resurser som ska gå till icke-missbrukande patienter är ett enormt problem.

Ovanstående text är trådstartens frågeställning problematiserad ur många psykiatripatienters desperata synvinkel.

Ja. Missbruk är en sjukdom. En sinnessjukdom.
Sinnessvaghet rättare sagt.
Man byter tummen o blöjan mot crackpipa o gällevarehäng och låter anhöriga ta smällen.

Jag är jäkligt osäker på om missbruk är en sjukdom eller inte. Är tex anorexia en sjukdom? Främst intresserad av svar från nån som hävdar att missbruk inte är en sjukdom.

Nej, att missbruk skulle vara en sjukdom är ett påhitt. Det är snarare en dålig ovana, ungefär som att äta godis varje dag.

Jag har för dålig kunskap om anorexia för att kunna uttala mig säkert, men spontant skulle jag säga nej. Jag är dock öppen för att det kan finnas bakomliggande psykiska sjukdomar (t.ex. bipolär sjukdom) som kan utlösa både missbruk och anorexi.

En otroligt intressant frågeställning. Jag har alltid bestämt hävdat att missbruk inte är en sjukdom, men du fick mig faktiskt att fundera.
Anorexia är ju definitivt en psykisk sjukdom, men jag tycker ändå att det finns skillnader.
Rökning är ju också ett beroende av en substans, är det också en sjukdom då?

Att hävda att missbruk skulle vara en sjukdom är att skriva ifrån sig ansvaret från sig själv på sjukdomen. Helst ska sjukdomen också gå i generna. Det handlar nog om rädsla, att man inte vill konfrontera sig själv och att det är något man inte tror sig kunna kontrollera som då blir en sjukdom.

Ett missbruk är en förlust av disciplin och förnuft på grund av dålig självkontroll och självkänsla som blir sämre och värre ju längre missbruket fortgår. Det blir en ofta flera mycket dåliga rutiner som leder till missbruk tillslut utan att man vill acceptera missbruket och man nekar oftast eller intalar sig själv och andra något som inte stämmer och övertalningsförmågan hos missbrukare blir också bättre och bättre. Iallafall, om dessa dåliga rutinerna skapas utav en psykisk sjukdom som anorexia så är det väl en sjukdom. Dålig disciplin eller överdrivna impulser utan vett eller förnuft är ingen sjukdom. Det är lätt att missta fysisk och psykisk abstinens med en sjukdom, för då blir man faktiskt sjuk.

Jag tycker att det är helt okej för en missbrukare att kalla det en sjukdom, om det hjälper personen. Speciellt alkoholister samt nyktra sådana, min far är exempelvis en nykter alkoholist och har varit nykter i 30 år som säger att han inte kan dricka en enda droppe alkohol för då är allting kört. Tror snarare att det handlar om rädslan över att förlora kontrollen om han då skulle ta två öl, att frestelserna att fortsätta supa skulle bli oemotståndliga, som ett direkt antiklimax.

Alkoholism anses väl vara en sjukdom, och det är ett drogmissbruk så ja.

Tycker kanske ingen har svarat på min fråga. På vilket sätt skiljer sig anorexia från alkoholism?

Själv lutar jag åt att missbruk är en sjukdom så länge man är aktiv, dvs nan är inte allkholiist om man avstått från sprit i 5 år.

Sedan vad man själv väljer att se det som ör ju såklart upp till var och en, särskilt om det hjälper en med livet.

Tog ett återfall på alkohol efter lite mer än två års drogfrihet nu i juli. Fick för mig att testa att dricka nu när jag mår bra, att det kanske skulle vara annorlunda. Innan drack jag och knarkade på ångest, skuldkänslor och allt annat som var jobbigt.

Det funkade sådär kan jag säga. Det var som att tiden stått stilla, ingenting hade förändrats. En flaska vin första kvällen, tre andra kvällen och en bag in box tredje. Samma beteenden, samma törst, samma ajälvcentrering och noll konsekvensanalys. Tacksam att jag kom ur det helskinnad och inte gick på knarket och att det spårade ur fullständigt.

Slutsatsen är att jag kan inte hantera alkoholen oavsett vad jag gör eller hur jag mår. Nånting i min hjärna gör att jag inte kan dricka som om flesta andra. Sjukdom eller defekt, kalla det vad ni vill men det är inte friskt.

I mina ögon så är missbruk en form av en psykisk sjukdom. Precis som självsvält, skadebeteende (skära sig) för man skadar sig när man häller i sig lösningsmedel eller proppar i sig främmande substanser. Alla vet att det är skadligt för kroppen, precis som det är skadligt att skär sig, eller svälta sig.

Vad som triggar dessa sjuka beteenden kan vara ytterligare psykiska åkommor.

Så, ja, missbruk är en form att sjukdom som kräver stora insatser från samhälle och vård.

När det gäller Alkohol så finns det en hel del genetiska faktorer som kan härledas till alkoholism.
Så Just alkoholism kan nog ganska säkert anses vara en sjukdom, vilket är accepterat inom samhället och vården.

Andra droger oftast då olagliga har man inte klassat som sjukdom i sig utan då handlar det om ett beroende (beroendesjukdom) Då följer även Spelmissbruk med på köpet och en del andra beroenden.