2013-03-18, 01:21
#1
Denna tripprapport är djupgående i min upplevelse, emotionellt och bildligt. Jag skrev den så, för att jag senare i livet skall kunna minnas tillbaka och återkalla. Att bara skriva 'jag tog såhär mycket knark och det var såhär skönt' är inte givande för mig senare.
________________________________________________
Vikt: 80kg
Dos: 120mg (1,5mg/kg)
Varaktighet: ~1½h
Skriver i nutid för att enklare formulera mig.
Efter att ha lekt med tanken under några timmar, kommer jag överens med mig själv. Jag har vilat tillräckligt länge från dissociativa, och läget är perfekt. Har tänkt mycket på meditation under veckan, och speciellt idag, efter att ha hört en inspirerande föreläsning från TED. Vad jag minns från mina få föregående ketamintrippar var det ett väldigt meditativt tillstånd jag hamnade i, så let's upprepa detta igen med specifikt meditation som övergripande tanke.
Bankar ner kristallerna och förbereder en tjugolapp. Selma har varit med om mycket med mig. Drog i mig hälften i ena näshålan, resten i den andra, och lutade huvudet tillbaka. Glömt bort att det svider lite, och smaken i munnen är kanske inte den trevligaste, men inget störigt moment. Återkallar att ketamin var det första jag någonsin snortade, 20mg som tog lite tid att få i sig, halvt nervös, och här sitter man igen, med en bra mycket större dos, och nosar upp det utan att tänka på det.
Stänger ner datorn, belysningen, och utför resterande ritualer innan jag lägger mig i sängen. Precis innan jag tog ketamin hade jag duschat, och lakanen var nästan helt fräscha, så settingen är optimal för bekvämlighet. Redan efter 2min nu märker jag en distinkt skillnad mentalt. Det brukar inte gå såhär snabbt, kan ha göra med pausen och dosen. Det här kommer bli en bra tripp, det känner jag redan nu. Lägger mig ner, drar över täcket fram till hakan, och sätter igång musik i öronen. Tankade ner The Dark Side of the Moon innan under dagen, efter en rekommendation från en polare, och jag är helt säker på att denna musik kommer passa in perfekt (lyssnat på PF under ketamin en gång innan, med mycket bra resultat).
Sjukt exalterad inför upplevelsen, börjar jag varva ner. Inga ickeönskade tankar och stimuli ska få störa mig, så jag tarerar mig mentalt. Det är bara 5min sen jag intog, men jag märker redan hur tydligt de visuella tankarna syns. Jag börjar leka med det jag ser, för att se hur mycket kontroll jag har. Min inre värld kan styras helt av mig, fantastiskt! Mitt undermedvetna står för inspirationen vilket den utför bra, om det är något jag inte gillar kan jag ta bort det. De inre bilderna påminner om en dröm, fast mer osammanhängande (’ämnet’ skiftar mycket fortare än i en dröm, och en konstant rörelse infinner sig, ibland vertikalt, ibland horisontellt, rotationer, eller allt samtidigt) och inte i förstapersonsperspektiv heller. Jag börjar bolla runt visuellt, för att märka om det finns något som kommer intressera mig extra mycket under trippen. Samtidigt är tankebanorna igång, den inre rösten pratar tydligt och klart, där jag försöker kolla av med mig själv om någonting är på tok, hur jag upplever mina studier för tillfället, allt möjligt. Funderar extra mycket på varför jag inte träffat en tjej jag gillar verkligen mycket än, och för en inre monolog över det där jag försöker resonera och så. Nog är det på grund av mina väldigt blandade intressen, som leder till att jag ställer lite högre krav, speciellt i denna unga ålder. Inte många som lämnat över sin oskuld till psykadeliska droger än precis, som kan dela med sig. Men snart börjar jag tänka på annat, då tempot ökar lite och det är svårt att hålla kvar en tanke/bild allt för länge, utan att börja anstränga sig, vilket jag inte är sugen på.
Musiken är harmonisk, och man hör den sticka ut lite då och då, men man glömmer bort lite halvt ibland att den faktiskt finns där och spelar (man kan ju inte multitaska hur mycket stimuli som helst, även om den fysiska känseln är nedreglerad är de inre uppreglerade). Musiken låter fantastiskt, jag mår fantastiskt, Universum är fantastiskt, det här är obeskrivligt fantastiskt. Jag påminner mig själv att jag är medveten, och jag påminner mig själv att jag befinner mig här och nu, ingen annan stans. Det är precis här jag vill befinna mig för tillfället.
Jag inser att jag behöver tänka på något som jag fick beskrivet ifrån en podcast. Besökaren var teoretiskt fysiker, och beskrev en teori om hur det finns ett matrix i hela universum, kallat medvetande. Vi biologiska högre varelser ställer in till detta matrix, och det ger således medvetande. På så sätt är vi alla kopplade, och vi kan påverka varandra mentalt, så länge en korrelation finns mellan oss. Hur kan jag undersöka detta då? Buddism poppar fram automatiskt, och jag börjar zooma ut från en individuell enhet av medvetande, till allt fler och fler, tills min inre värld är täckt av tiotusentals enheter där jag börjar se dem som stjärnor istället. Jag försöker projicera hela Universum, men det visar sig vara en aning svårt. Istället tappar jag tanken, ser asiatiska symboler rotera i hög hastighet, gul bakgrund, med en jävligt stor mängd rosa blommor som bara slungas fram och täcker min bild. Irriterad försöker jag gå vidare, och hoppas på att Universum kommer tillbaka senare. Jag är ju ändå bara 20-30min in i resan, gott om tid kvar (glömmer bort om medvetandeteorin).
Jag blir bättre på att kontrollera bildernas omständigheter, de små detaljerna, och hur jag projicerar den. Processen att kreativt kontrollera psyket gör att jag blir bättre på det ju mer tid och erfarenhet jag får. Jag lär mig speciella trick som förbättrar kontrollen (glömt bort tricken nu). Jag tänker också konstant på huvudkaraktärerna från tvserien Fringe, eftersom jag kollat på en del avsnitt under dagen, och många fler under veckan. Jag visste att det skulle hända, eftersom alla de föregående tripparna på ketamin har innehållit dagens händelser, speciellt det som hände några timmar innan intaget. Tjejen Anna Torv dyker upp väldigt frekvent, och jag tillåter det eftersom jag tycker att hon är rätt så snygg. När jag inser att personer går att projicera ytterst simpelt, börjar jag avbilda mig själv. Detta är något jag har väldigt svårt för nykter, och detta påpekar min inre röst ganska övertygande. Så jag inspekterar mitt ansikte, min övergripande form, mig själv i rörelse, och annat blandat som jag inte minns helt. Fan vilken fet känsla som översköljer mig, att jag kan göra det jag gör just nu, utan någon större ansträngning. Hittar inget bekymmer och det glädjer mig, ingen ångest.
Universum poppar fram igen, och jag tackar för det. Jag försöker få fram en större övergripande bild, men det jag ser istället är en mycket stark punkt lysa över mig, långt långt bort. Samtidigt ser det ut som hela min nedre synfält fylls av turkosblå färg. Det ser ut som om det härstammar från mitt hjärta och mage, så jag försöker titta på min kropp med stängda ögon, genom att luta fram huvudet. Ser inget vettigt, så jag fortsätter vidare med att drömma. Jag tänker på hur jag är som person, hur glad jag försöker vara, och sprida den vidare. Jag är rätt så glad över vem jag är och hur jag beter mig. Full acceptans för mig själv, vilket är väldigt skönt, att det konfirmeras. Jag behöver höra det från mig själv utan risk för att jag ljuger.
Plötsligt ser jag en far och son, deras underbara band med varandra, samtidigt som de ler i en väldigt varm och glad miljö. Ett par scener till innefattar sig efter varandra, där den gemensamma faktorn är kärlek till andra. Vill tänka på min egna familjerelation, men missar tyvärr det. Istället ser jag hur mitt nedre synfält fylls igen av turkosblått, och jag känner mig välsignad av Universum. Min situation jag befinner mig i blir för känslofull. Jag börjar gråta av lycka, något jag i princip aldrig gör. Jag tackar Universum för att jag finns och för de möjligheter jag har. Men många har inte lika bra möjligheter som jag har, och jag gråter över dem, över orättvisa, över ondska, över alla förlorade barn. Stämningen sänks inte till något negativt, den byter snarare till en bredare överblick där jag får plats med mer än bara mina personliga känslor.
Jag reflekterar över allt jag upplevt, så jag minns bättre senare (jag kan fortfarande nu se bilderna, bara inte lika intensiva). Jag vill aldrig glömma detta (det är därför jag skriver ner det här), och jag vet att minnet inte är lika bra under ketamin, så lite ansträngning kompenserar för det.
Fortsättning på nästa post.
________________________________________________
Vikt: 80kg
Dos: 120mg (1,5mg/kg)
Varaktighet: ~1½h
Skriver i nutid för att enklare formulera mig.
Efter att ha lekt med tanken under några timmar, kommer jag överens med mig själv. Jag har vilat tillräckligt länge från dissociativa, och läget är perfekt. Har tänkt mycket på meditation under veckan, och speciellt idag, efter att ha hört en inspirerande föreläsning från TED. Vad jag minns från mina få föregående ketamintrippar var det ett väldigt meditativt tillstånd jag hamnade i, så let's upprepa detta igen med specifikt meditation som övergripande tanke.
Bankar ner kristallerna och förbereder en tjugolapp. Selma har varit med om mycket med mig. Drog i mig hälften i ena näshålan, resten i den andra, och lutade huvudet tillbaka. Glömt bort att det svider lite, och smaken i munnen är kanske inte den trevligaste, men inget störigt moment. Återkallar att ketamin var det första jag någonsin snortade, 20mg som tog lite tid att få i sig, halvt nervös, och här sitter man igen, med en bra mycket större dos, och nosar upp det utan att tänka på det.
Stänger ner datorn, belysningen, och utför resterande ritualer innan jag lägger mig i sängen. Precis innan jag tog ketamin hade jag duschat, och lakanen var nästan helt fräscha, så settingen är optimal för bekvämlighet. Redan efter 2min nu märker jag en distinkt skillnad mentalt. Det brukar inte gå såhär snabbt, kan ha göra med pausen och dosen. Det här kommer bli en bra tripp, det känner jag redan nu. Lägger mig ner, drar över täcket fram till hakan, och sätter igång musik i öronen. Tankade ner The Dark Side of the Moon innan under dagen, efter en rekommendation från en polare, och jag är helt säker på att denna musik kommer passa in perfekt (lyssnat på PF under ketamin en gång innan, med mycket bra resultat).
Sjukt exalterad inför upplevelsen, börjar jag varva ner. Inga ickeönskade tankar och stimuli ska få störa mig, så jag tarerar mig mentalt. Det är bara 5min sen jag intog, men jag märker redan hur tydligt de visuella tankarna syns. Jag börjar leka med det jag ser, för att se hur mycket kontroll jag har. Min inre värld kan styras helt av mig, fantastiskt! Mitt undermedvetna står för inspirationen vilket den utför bra, om det är något jag inte gillar kan jag ta bort det. De inre bilderna påminner om en dröm, fast mer osammanhängande (’ämnet’ skiftar mycket fortare än i en dröm, och en konstant rörelse infinner sig, ibland vertikalt, ibland horisontellt, rotationer, eller allt samtidigt) och inte i förstapersonsperspektiv heller. Jag börjar bolla runt visuellt, för att märka om det finns något som kommer intressera mig extra mycket under trippen. Samtidigt är tankebanorna igång, den inre rösten pratar tydligt och klart, där jag försöker kolla av med mig själv om någonting är på tok, hur jag upplever mina studier för tillfället, allt möjligt. Funderar extra mycket på varför jag inte träffat en tjej jag gillar verkligen mycket än, och för en inre monolog över det där jag försöker resonera och så. Nog är det på grund av mina väldigt blandade intressen, som leder till att jag ställer lite högre krav, speciellt i denna unga ålder. Inte många som lämnat över sin oskuld till psykadeliska droger än precis, som kan dela med sig. Men snart börjar jag tänka på annat, då tempot ökar lite och det är svårt att hålla kvar en tanke/bild allt för länge, utan att börja anstränga sig, vilket jag inte är sugen på.
Musiken är harmonisk, och man hör den sticka ut lite då och då, men man glömmer bort lite halvt ibland att den faktiskt finns där och spelar (man kan ju inte multitaska hur mycket stimuli som helst, även om den fysiska känseln är nedreglerad är de inre uppreglerade). Musiken låter fantastiskt, jag mår fantastiskt, Universum är fantastiskt, det här är obeskrivligt fantastiskt. Jag påminner mig själv att jag är medveten, och jag påminner mig själv att jag befinner mig här och nu, ingen annan stans. Det är precis här jag vill befinna mig för tillfället.
Jag inser att jag behöver tänka på något som jag fick beskrivet ifrån en podcast. Besökaren var teoretiskt fysiker, och beskrev en teori om hur det finns ett matrix i hela universum, kallat medvetande. Vi biologiska högre varelser ställer in till detta matrix, och det ger således medvetande. På så sätt är vi alla kopplade, och vi kan påverka varandra mentalt, så länge en korrelation finns mellan oss. Hur kan jag undersöka detta då? Buddism poppar fram automatiskt, och jag börjar zooma ut från en individuell enhet av medvetande, till allt fler och fler, tills min inre värld är täckt av tiotusentals enheter där jag börjar se dem som stjärnor istället. Jag försöker projicera hela Universum, men det visar sig vara en aning svårt. Istället tappar jag tanken, ser asiatiska symboler rotera i hög hastighet, gul bakgrund, med en jävligt stor mängd rosa blommor som bara slungas fram och täcker min bild. Irriterad försöker jag gå vidare, och hoppas på att Universum kommer tillbaka senare. Jag är ju ändå bara 20-30min in i resan, gott om tid kvar (glömmer bort om medvetandeteorin).
Jag blir bättre på att kontrollera bildernas omständigheter, de små detaljerna, och hur jag projicerar den. Processen att kreativt kontrollera psyket gör att jag blir bättre på det ju mer tid och erfarenhet jag får. Jag lär mig speciella trick som förbättrar kontrollen (glömt bort tricken nu). Jag tänker också konstant på huvudkaraktärerna från tvserien Fringe, eftersom jag kollat på en del avsnitt under dagen, och många fler under veckan. Jag visste att det skulle hända, eftersom alla de föregående tripparna på ketamin har innehållit dagens händelser, speciellt det som hände några timmar innan intaget. Tjejen Anna Torv dyker upp väldigt frekvent, och jag tillåter det eftersom jag tycker att hon är rätt så snygg. När jag inser att personer går att projicera ytterst simpelt, börjar jag avbilda mig själv. Detta är något jag har väldigt svårt för nykter, och detta påpekar min inre röst ganska övertygande. Så jag inspekterar mitt ansikte, min övergripande form, mig själv i rörelse, och annat blandat som jag inte minns helt. Fan vilken fet känsla som översköljer mig, att jag kan göra det jag gör just nu, utan någon större ansträngning. Hittar inget bekymmer och det glädjer mig, ingen ångest.
Universum poppar fram igen, och jag tackar för det. Jag försöker få fram en större övergripande bild, men det jag ser istället är en mycket stark punkt lysa över mig, långt långt bort. Samtidigt ser det ut som hela min nedre synfält fylls av turkosblå färg. Det ser ut som om det härstammar från mitt hjärta och mage, så jag försöker titta på min kropp med stängda ögon, genom att luta fram huvudet. Ser inget vettigt, så jag fortsätter vidare med att drömma. Jag tänker på hur jag är som person, hur glad jag försöker vara, och sprida den vidare. Jag är rätt så glad över vem jag är och hur jag beter mig. Full acceptans för mig själv, vilket är väldigt skönt, att det konfirmeras. Jag behöver höra det från mig själv utan risk för att jag ljuger.
Plötsligt ser jag en far och son, deras underbara band med varandra, samtidigt som de ler i en väldigt varm och glad miljö. Ett par scener till innefattar sig efter varandra, där den gemensamma faktorn är kärlek till andra. Vill tänka på min egna familjerelation, men missar tyvärr det. Istället ser jag hur mitt nedre synfält fylls igen av turkosblått, och jag känner mig välsignad av Universum. Min situation jag befinner mig i blir för känslofull. Jag börjar gråta av lycka, något jag i princip aldrig gör. Jag tackar Universum för att jag finns och för de möjligheter jag har. Men många har inte lika bra möjligheter som jag har, och jag gråter över dem, över orättvisa, över ondska, över alla förlorade barn. Stämningen sänks inte till något negativt, den byter snarare till en bredare överblick där jag får plats med mer än bara mina personliga känslor.
Jag reflekterar över allt jag upplevt, så jag minns bättre senare (jag kan fortfarande nu se bilderna, bara inte lika intensiva). Jag vill aldrig glömma detta (det är därför jag skriver ner det här), och jag vet att minnet inte är lika bra under ketamin, så lite ansträngning kompenserar för det.
Fortsättning på nästa post.
__________________
Senast redigerad av Pipharen 2013-03-18 kl. 01:41.
Senast redigerad av Pipharen 2013-03-18 kl. 01:41.